Klockan fem ringer väckarklockan. Det är så tidigt att man borde få en guldstjärna i himlen, eller iallafall någon sorts martyrstatus. Klockan fem tänker nämligen Moses att han ska stiga upp. Nu blir det aldrig riktigt så för det är lite mys och lite snooze och lite "ska-vi-springa-ikväll-och-vad-ska-vi-äta" (och var skulle vi nu sova och är ditt bröd också gammalt?)-prat. Och iallafall så kommer han iväg till något tåg som går lite senare än det var tänkt. Och jag säger att jag ska äta frukost och jag hör klicket i låset och pratet från morgonteven när jag gör mina mackor. Så sitter jag framför teven i nattlinne och tuggar limpan och dricker te. Och så tänker jag att jag ska lägga mig lite under Moses täcke och blunda ett ögonblick för att det är ju så fint att man kan göra det när man inte har ett jobb att gå till. Och om man ligger under någon annans täcke och har teven på så är det ju inte riktigt som att man har gått och lagt sig igen.
Sen somnar jag framför nyhetsmorgon.
Och när jag vaknar har det gått timmar och det är Malou och henne tål jag inte riktigt så jag stiger upp.
Sen på kvällen är Moses alldeles trött och jag är alldeles pigg och på bra humör och vill vara uppe längre. Så somnar han mitt i en mening och jag tänker att imorgon, då blir det annorlunda. För jag är ju egentligen morgonpigg och skulle kunna göra mycket vettigt mellan halv sju och halv elva. Men det gör jag aldrig.
Men, O, jag skulle kunna! Tänk.
