En dag som har kommit och gått.

En dag i Berlin gick vi på ZOO. Det var något av en besvikelse. En dåligt skött park och stressade djur och en massa barn som sprang omkring. Gå inte dit, säger vi.

Moses åt en dyr bratwurst under ett parasoll, sen gick vi från djurparken.

På gatan vajade tyska flaggor.

Vi vilade på en bänk. Sen gick vi till ett köpcenter och låtsades att vi hade 250 000 kronor som vi var tvungna att handla för innan stängning. Moses skulle nog köpa en klocka. Jag kollade på dyrt porslin. Många skålar blir det.

Vi gick förbi en utbombad kyrka som de låtit bli att bygga upp igen.

Sen kom vi fram till en Fotbolls-VM butik.


Där sålde de tokmycket saker som kan vara bra att ha när man vill heja på någon i fotbolls VM.

Sen gick vi på en mysig restaurang och åt middag. Men inte på den här restaurangen, det här var en annan kväll. Jag fuskar lite för effekt.

Vykort från Berlin.

Moses var retro och skrev vykort. Jag bloggar nu istället.

Moses und Lisa gehen nach Berlin.

Så, Moses och jag for till Berlin och sen kom vi hem igen. Vi hade det riktigt fint. Himla mysigt och trevligt och härligt och gott och andra sånna där adjektiv. Det som är så fint med att vara med Moses är att vad man (vi) än gör så är det nästan som om det är det trevligaste som finns. Så när man (jag) äter kebab på ett brandgult dönerställe med honom vid någon Bahnhof väldigt sent där i Berlin så tänker man (jag) ändå att det nog var en av de bästa måltiderna någonsin. Fast kebaben (falafeln) inte ens är särskilt god och kebabmannen inte ens särskilt trevlig. Men det gjorde liksom inget. Och ni får ursäkta att bloggen för tillfället bara handlar om Moses som jag är kär i och Farmor som är död. Men jag har inte mycket annat i huvudet just nu.

Iallafall så var vi som en mycket liten klubb för inbördes beundran och drev omkring i ett sommarvarmt Berlin. När vi kom dit visade det sig att Moses kunde två tyska sånger, 99 luftballoons och An die freude. Eller det är förresten för mycket och säga att han kunde 99 luftballons, han kunde inte säga 99 på tyska och kunde egentligen bara den raden, "99 luftballoons". Han sjöng ändå. Naturlich. Däremot kunde han hela texten till An die Freude. Naturlich det med. Ni förstår ju att man måste vara kär i någon som inte kan någon tyska alls men går och lär sig texten till An die Freude. Det kan inte hjälpas.

Hotellet vi bodde på låg inte allt för långt från Alexanderplatz och det var där, vid tevetornet och Marx och Engels och Rådhuset som vi hängde mest och vi kollade på hus och folk och åt glass och hånglade lite.

Och fotade:

Det fanns många hus som var så stora och så grå att man inte riktigt kunde bestämma sig för om de var förskräckligt fula eller helt charmiga. Det här är en bit av ett sånt hus, vid Rådhuset.

Av förklarliga skäl har jag nästan inga bilder på mig i Berlin, men massa av Moses.

På Alexanderplatz finns "Världstidsuret", lite lagom skränig 1900-tals design. I Bakgrunden syns tevetornet - min favoritsevärdhet.


Neptunus-fontänen och Rådhuset.

Ett kvarter vid Rosa Luxemburg Platz. Här var det trevligt.

Saker i Burvik den 3 juli 2010.

Kolas valpar.

Här ligger Kola och väntar på sina valpar. Om sex dagar ska de födas. Gullegull.

Just nu.

30 grader och sol i Berlin. Jag packar kortaste klänningarna och köper solskyddsfaktor. Sitter på gräset i solen och fikar innan jobbet. Ziggy och Ruban äter gräs. Just nu.

Häll ut havet ända bort till horisonten.

Om man tänker lite för länge på att ens farmor är död, då känns det ungefär precis såhär:




Och här kan ni se hur det stod i tidningen.

Om att min farmor fortfarande är död.

Imorgon ska det stå i tidningen att min farmor är död. Och vi har skrivit en nekrolog och dom ringde från tidningen och sa att den var för lång. Men skit på er. Faktiskt. Man borde skita i alltihopa. Lägga ned hela tidningen. Kanske alla tidningar. Det vore lagomt.

Men vi suddade och klippte och deleteade. Och klämde in lite mindre av farmor på lite färre ord.

Och så frågade någon viktig vem Niklas var och varför han skulle stå med i dödsannonsen. Och man ville nämna alla Burviks mygg vid namn. För gud så korrekt det ska vara när något ska stå bredvid ett kors i tidningen och klippas ut och sparas.

Men jag ska säga en sak som inte kommer att stå i tidningen och det är att det känns så här att tänka på att farmor är död:

Innan åskan kom satt vi på hällan och åt strömming.

Bild 2, det är en sik. Bara så att jag har sagt det.

Om en ledig torsdag någonstans i Västerbotten.

Det är galet mycket mygg inne i röda stugan, trots myggsprialer och myggnät och myggfönster och övriga allmänna utrotningskampanjer. Jag tänker lite på A som inte dödar något, inte ens insekter, dom får hennes man bära ut på balkongen i ett glas. Det är fint, men han skulle få jobba här.

Jag sover under ett tropiknät som var lite mer tropiskt när Moses var här. Men inga myggor i mina öron.

Nu tuggar jag tuggummi och längtar till Berlin och lyssnar på Håkan Hellström tills jag får ont i huvudet.