






Idag fyller min fina vän Gabbis år. Hon är dock ordentligt firad redan.
Födelsedagsbarnet vill förövrigt hälsa att hon är singel och gärna skulle träffa en trevlig man i lämplig ålder. Du bör vara jordnära, fördomsfri och gärna händig på något sätt. Gabrielle är väldigt social och expert på att prata och lyssna. Hon gillar att vara ute i naturen, fotograferar mycket och hänger en hel del i kyrkan. Som ni kan se på bilden är hon också mycket vacker.
Grattis på din faktiska födelsedag, G!
Vill du veta mer om Gabbis, klicka här.
Österrikaren och jag har spenderat eftermiddagen tillsammans. Vi promenerade och kikade på Universitetshuset, Domkyrkan och slottet. Jag körde en komprimerad version av min domkyrkoguidning. Vi fikade på Fågelsången. Han drack kaffe och åt en daim-cookie, jag drack smoothie. Han är väldigt lugn och jordnära och himla lätt att umgås med.
Gabbi och jag har stiftat bekantskap med en modern man. Eller en postmodern man kanske det var. Han hade ingen nationalitet: Nja, han var ju född i Tyskland av en rumänsk mamma men uppväxt i Guinea (?), hans pappa kom därifrån. Nu bodde han i Sverige och jobbade på restaurangen i nya IKEA. Han hade ingen religion, hans mamma var ortodox (kristen) hans pappa muslim och hans bästa vän buddhist. "A woman priest!" sa han till Gabrielle och frågade "No pope?". Han hade inget språk, men talade sex stycken. Det skulle vara franska isåntfall, det språket hade han använt i skolan.
Vi träffade honom första gången när han frågade om vägen till Botaniska trädgården, andragången när vi gick för att posta seminarieansökningarna och tredje gången när vi åt glass.
Han berättade för oss att han ville bli svetsare. För om man svetsar saker ser man vad man har gjort. När man pluggar teologi och sånt känner man mer. Han gillar att se.
Hemma hos mina föräldrar finns det en lucka i köksgolvet. Under en av stolarna, min stol. Där nere finns en matkällare med sylt och potatis och sånt. För att komma ner till maten måste man klättra ned för en brant trappa. När jag var liten fick man alltid akta sig för det där hålet. Så att man inte skulle ramla ned.
-Då blir det ingen mer jul för dig, sa mamma.
När min kusin Filip var liten var han väldigt sjuk. Alldelens mager som svältande barn man ser på teve och med flera hål i magen. Då brukade jag köpslå med Gud så att han skulle låta Filip leva en jul till. Jag lovade en massa saker som jag aldrig kunde hålla. Jag var alltid orolig när jag gick hem från skolan. Kikade in genom köksfönstret på vägen in för att se så att ingen satt där och såg ledsen ut.
Idag fyller han 18 år, min kusin Filip.
Ett stort Grattis från bloggerskan.
Jag håller på att söka stipendier. Det är en fasligt massa papper som ska fyllas i och dras ut och skrivas under. Stämplas. Slutligen ska allting vidimeras till vansinne.
Jorå.
Så att.
Är det nu ni vill ha en beskrivning? Av honom eller kvällen?
Ska vi ses igen? Jag hoppas. Jag tror. Jag tänker fråga.
På den äldsta fakulteten på det äldsta universitetet i Norra Europa hände det sig denna afton att tre pionjärer hyllades genom att deras porträtt hängdes upp på väggen och avtäcktes under pompa och ståt. Det skålades och bjöds på snittar, minglades och talades.