"När sommaren kommer ska jag lova dig bättre dar".

Eller sparka dem på smalbenen. Det skulle också funka.

Både Gabbis och jag har problem med just sådana människor som vi är väldigt beroende av. Så som chefer och handledare och lärare och sånna som bestämmer över oss vare sig vi vill eller inte. Just våra sånna människor råkar för närvarnade vara elaka och respektlösa mot oss.

Det är himla jobbigt.

Man vill bara krama och pussa på dem så att de får känna sig så där mjuka och luddiga inuti. Lite varma och glada.

Man ska älska ihjäl folk. Det ska man. Jojomännsan.

Man ska man ska man ska.

Det är jäkligt svårt ibland bara.

Gabbis.

Min fina vän Gabbis säger aldrig värdelösa saker som "Åh, du skriver så snyggt". Istället säger hon "Är det en märklig norm? Ska vi prata lite om det?" Men bäst är det när hon säger: "Ska vi ses om en halvtimme?" För då gör vi det.

Sånt jag har längtat efter hela vintern.

Gabbis och jag gjorde vad vi gör bäst. Vi tog med oss fika och taxar och kameror ut i skogen, satt i en glänta och pratade om sånt som spelar roll. Bilden på mig har G tagit förståss.

Och med dom orden åker jag till Bure.

"Jag ska då inte låta mina barn växa upp på landet, det är inte trevligt där!"

Detta låter Gabbis hälsa efter att ha sett dokumentären om våldtagna Linnea. Vidare säger hon att hon gärna bor i lägenhet resten av livet bara hon slipper vara instängd utan syre i en liten, fördomsfull box.

Säg inte att vi inte varnade er.

Vissa har barn, jag har Gabban...

...att leka i snön med och ta gulliga bilder på i snöhögar och vid rosa slott.

Nä ni ser, det funkar bara live.

Flera gånger har jag försökt skriva ett inlägg här om en liten mops som Gabban och jag såg häromdagen. Den var liten och svart och såg ut som om den hade sprungit in i en vägg. Så gick den så där som jag antar att mopsar gör; vaggande och bredbent. Och det är här, när jag berättar historien live, som jag struttar vacklande framför dig och du börjar skratta åt min imitation av den larviga hunden.

Som pricken över i hade den lilla hunden också med sig en liten husse. Hussen var en knappt tjugo år gammal asiatisk kille som såg lite ut som om han hade sprungit in i en vägg. Han hade en trendig stor svart jacka och mycket gelé i sitt svarta hår. Så gick han, lite bakåtlutad, vaggande och bredbent.

Pjupp, pjupp, pjupp.

Pjupp, pjupp, pjupp.

Hjärta.

Picknick.

En av de bästa sakerna jag vet är att gå på picknick. Att packa ner fika och en filt och gå och sätta sig på marken någonstans - förhoppningsvis där det är vackert - och fika lite. Överhvuvudtaget tycker jag att fika är en fin aktivitet. Idag hade vi med oss varm choklad, överblivna lussebullar, apelsinklyftor, smörgåsar och två taxar. Så hittade vi en översnöad bänk och ett bord bland kolonilotterna.

Och Gaija tjuvslickade lite på Gabbis smörgås.

På tal om posten nedan.

Moses och Gabbis var på middag hos mig. Jag hade lagat soppa. Det var uppdukat på mitt lilla bord. Ljusen var tända.

"Varsegod --- fast vänta --- ska ta lite kort---"

G och jag tar upp kamerorna. Knäpper några bilder. Moses sitter med skeden i handen. Vi tar lite bilder till. Arrangerar skedar. Byter vinkel. Moses sitter fortfarande med skeden i handen. Vi fotar mera. Den oförstående rynkan mellan Moses ögonbryn djupnar. Vi byter vinkel än en gång. Det är svårt att fånga sterinljusljuset.

Moses lägger ned skeden.

"Asså, är det här ett helt moment eller?"

Vi äter.

Ett annat inlägg om vårt smått suspekta makro-beteende.

Taxpromenaden: vinterversionen.

Som ni kanske minns känner Gabbis och jag två taxar. Cosmo och Gaija heter dom. I dag tog vi med dem på promenad. Gabbis och jag tyckte lite synd om taxmagarna som ju liksom badade i snön hela tiden och inte har så mycket hår på sig. Sen tyckte vi lite synd om tassarna med för där fastnade det en massa snöklumpar. Cosmo och Gaija tyckte nog inte att det var så farligt för när vi lämnat igen dom och skulle gå ville de hemskt gärna följa med ut en gång till.

Här är en annan taxpromenad.

Postfeminism?

Det har vandrat omkring en sak på Facebook. Något sorts hemligt mejl. En kvinnlig kod. Ett systerskap. Något internt, tjejer emellan. I statusraden skriver de invigda en färg, den färgen de har på BH:n.

Precis.

För det är ju det tjejer pratar om. Det är ju det som är vår hemlighet, vårt band till varandra. Underkläderna. Så känner vi samhörighet. Ni ska inte tro att vi kommer innanför skinnet på varandra, eller ens oss själva. Inte in i hjärtat eller själen eller hjärnan. Nej vi kommer till underkläderna. De som sitter väldigt nära det som egentligen spelar roll. Tuttarna förståss.

För när kvinnor ska umgås handlar det allt för ofta om heterosocialitet. Till skillnad från homosocialitet som män sysslar med mest hela tiden.

Jag har en vän som kör med det hela tiden. När vi umgås med killar spelar hon hela tiden på vår sexualitet. Eller på vår föreställda kvinnlighet och heterosexualitet. Hon drar små, suggestiva skämt som ska få oss att verkar sexiga och så där mystiskt kvinnliga. Anspelar naivt på sex. Och så fnittrar hon och tycker att jag ska fnittra med. Så att vi tillsammans kan bli de där stereotypa väninnorna som hjälper varandra att flörta.

Det är så det är, det här på Facebook. Det handlar inte om att öka samhörigheten kvinnor emellan, eller stärka kvinnor som grupp eller något annat på något vis konstruktivt. Det handlar om kvinnor som tar hjälp av varandra för att bekräftas av män. För att få sitt värde bevisat. För den dagen ingen bryr sig om vilken färg du har på BH:n, då kan du lika gärna hänga dig i den.

Gabbis tror att det hela är påhittat av en pervers gubbe. Tyvärr tror jag hon har fel. Sån tur har vi inte. Tyvärr finns det alldeles för många kvinnor som lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut hur de ska kunna få bekräftelse från det motsatta könet. Och någon av dem kom på den här idén. Grattis.

Själv har jag randiga strumpor. I blått och turkost.

Ett smått teologiskt pepparkaksbak.

Fina.

Hur jag blev mångfaldsvetare, del I.

Gabbis har läst en feministiskt präglad kurs i kyrkohistoria och säger sig nu vara ganska kroniskt feministiskt förbannad. Hon som alltid ansett att det där med klass var viktigast.

Det var därför jag blev mångfaldsvetare, för att få vara förbannad över allt, samtidigt.

Halleluja! (tillägnas Gabbi).

Gabbi bekymrar sig över att förlorarna tar för stor plats. Att det bara är de som inte fick som de ville i gårdagens kyrkomöte som hörs. De som är bittra. Jag har också noterat detta.

Ja-sidan vann stort. För mig känns beslutet självklart. Därför dansar jag inte omkring i eufori. Naturligtvis är det så här det måste vara.

Så surfar jag runt bland bittra bloggar och kommentarer och blir alldeles matt. Jag hade skrivit ett skitlångt inlägg som jag tänkte posta här, men jag vill inte. Argumenten gör mig bara ledsen. Homosexuella jämställs med pedofiler. Svenska kyrkan beskrivs som lurad, politiskt korrekt, och döende. Bibelord slängs fram och tillbaka. Jag tycker allt verkar bisarrt och önskar att jag kunde slänga ur mig det här:

Istället säger jag bara: HURRA! HALLELUJA! så finns det åtminstone ytterligare en positiv röst i myllret.

Engelska parken, 28 september.

Gabbis och jag picknickar våra medhavda matsäckar in i det längsta.

Ulva kvarn.

Lammen är dom små. Liksom. Barnen, typ.

Hört vid fårhagen en annan gång:

Tonårskille: Åh! Titta lammen!

Tonårstjej: Ja... men hur vet man vilka som är vilka?

Tonårskille: hur menar du?

Tonårstjej: Ja, hur vet man vilka som är får och vilka som är lamm? Vad är skillnaden liksom?

En kontaktannons.

Idag fyller min fina vän Gabbis år. Hon är dock ordentligt firad redan.

Födelsedagsbarnet vill förövrigt hälsa att hon är singel och gärna skulle träffa en trevlig man i lämplig ålder. Du bör vara jordnära, fördomsfri och gärna händig på något sätt. Gabrielle är väldigt social och expert på att prata och lyssna. Hon gillar att vara ute i naturen, fotograferar mycket och hänger en hel del i kyrkan. Som ni kan se på bilden är hon också mycket vacker.

Grattis på din faktiska födelsedag, G!

Vill du veta mer om Gabbis, klicka här.