Jag hatar lågenergilampor. Jag hatar dem. Mina föräldrar har huset fullt med lågenergilampor och jag hatar dem. Lamporna alltså, inte mina föräldrar. Man går omkring i deras hus och allt ser så platt och kallt ut. Jag tror att jag behöver nya glasögon. Och så hörde jag om den där lagen, i höstas alltså, att det skulle bli förbjudet med vanliga glödlampor. Och jag sörjade. Och jag tänkte på det vackra ljuset i mina vackra lampor i min vackra lägenhet.
Jag försökte tro på de som klagade över kvicksilvret i lamporna. Jag tänkte på värmen som de avger. Det har de kanske inte räknat med, de som säger att lågenergilampor är så bra. De har nog inte tänkt på just det.
UnderbaraClara skriver ett inlägg om skepticism gentemot lågenergilampor. Jag tycker att hon tänker lite som jag försöker tro. Vi kanske är lite i samma båt. Vi vill vara miljövänliga. Vi vill ha mysbelysning hemma. Lågenergilampor är fult och tråkigt. Det känns plastigt och konstgjort. Onaturligt. Så skulle det ju inte vara. Så skulle det ju inte kännas att vara snäll mot naturen. Vi var ju lovade knotiga gurkor, ekologisk mjölk och oblekta tygkassar. Cykelsemester och Saltåkvarn. Secondhand. Och så kommer de här jäkla lamporna.
Jag gillar när Clara sticker ut hakan och kommer med åsikter. Det är sällan jag håller med. Jag önskar att hon var bättre på källkritik. Det som är tråkigt med just det här inlägget är bara alla andra som läser det och får vatten på sin kvarn. Massvis med kommentarer tackar och hyllar Clara. Mest unga tjejer som kan fortsätta älska sina glödlampor. Som med gott samvete kan rata lågenergilamporna. För dom har ju läst på internet, på UnderbaraClara och hon har ju fått ekologipris. Hon bor ju på landet och har allt det där gammeldagsa och naturliga som ju bara måste vara miljösnällt. Men det är inte så det fungerar. Det är inte bara dyrt och jobbigt att vara miljövänlig, det är fult också.
