tisdag 26 januari 2010

Begravningssjalen.

Jag ska på begravning på fredag. I en gammal kyrka. Säkert är där dragit och kallt.
Med anledning av detta har jag spenderat orimligt mycket tid åt att leta en svart sjal. Jag har varit inne i varje affär. Klämt på halsdukarna och sjalarna. Funderat på om de är varma, om mitt hår kommer att bli elektriskt. Är den tillräckligt svart? Tillräckligt elegant? Jag har gnuggat sjalarna mot kinden, jag har svept dem om ryggen. Håller de emot medeltidskyrkodrag? Ser fransarna för festliga ut? Jag har funderat på om jag någonsin kommer att använda sjalen igen eller om den förevigt kommer vara: begravningssjalen.
Det finns ungefär tusen svarta sjalar i affärerna. Ungefär 95% av dem är helt ok. Ärligt talat och faktiskt. Ändå har jag inte köpt någon. Det bär liksom emot.
Jag som älskar sjalar.

En fransk lektion i förtryck frihet.


Tydligen kan man öka en kvinnas rättigheter genom att bestämma hur hon ska klä sig.

Jag har skrivit om det förut men jag upphör aldrig att förvånas över logiken. Genom att förbjuda kvinnor en viss klädsel ökar man deras rättigheter. Alltså. Nu får kvinnor klä sig hur de vill. Och om man tar bort den rättigheten, då ökar hennes rättigheter.

Vi tar det igen.

En rättighet minus en rättighet är likamed fler rättigheter!
Ett matematiskt under.

Nu är det inte så att jag inte fattar att de där heltäckande slöjorna hänger samman med kvinnoförtryck. Jag fattar det. Jag fattar att det är en del av ett system som ser kvinnan som mindre värd än mannen, som ser kvinnan som mannens ägodel, eller som det brukar heta, "som mannens heder". Jag förstår att många av kvinnorna i burka och niqab är förtryckta av ett patriarkat som bestämmer hur de får klä sig.
Jo, jag vet.

Jag förstår bara inte hur det förtrycket minskar genom att ett annat patriarkat bestämmer att de ska ha andra kläder.

Jag ser liksom ingen skillnad.

måndag 25 januari 2010

På bloggfronten intet nytt.

Jag saknar inspiration för tillfället. Tänker inga smarta tankar. Inget bloggvärdigt iallafall. Tänkte att ni får roa er med andras bilder så länge. Håll till godo.


söndag 24 januari 2010

Tvättfetisch.

Om ens husdjur har en förkärlek för smutstvätt kan man mötas av detta när man kliver ut ur duschen:

torsdag 21 januari 2010

Så åt hon kyckling i form av smiley-gubbar också.

Under mina glada dagar som au pair i Storbritannien tilldrog sig följande händelse:
Den minsta tjejen som var runt sex år gammal tittade triumferande på mig och frågade med lurigt tonfall:
"Lisa, do you know what meat is made of?"
Jag förstod inte riktigt frågan och funderade över om det var en gåta eller om det handlade om någon sorts näringslära. Fett och protein?
Den lilla spärrade upp ögonen, nu skulle hon avslöja sin hemlighet. Så lutade hon sig mot mitt ansikte och väste:
"It's dead animals!"

Apropå den här artikeln publicerad i DN idag.

onsdag 20 januari 2010

Ordlös Onsdag: Vinter



"Ordlös Onsdag" är en annan sån där fotoutmaning som finns på internet. Idag är temat "vinter", det här är mitt bidrag.

En liten bit av sommaren.

tisdag 19 januari 2010

Om en kaxig tjej jag kände som blev lite irriterad.

För länge sedan kände jag en tjej. Hon var mycket vacker. Långt brunt hår och bruna ögon. Hon hade en pojkvän också. En kväll satt hon och pojkvännen och pratade om vad de tyckte bäst om hos varandra. Då sa pojkvännen att han gillade hennes hår.
"Va!? sa tjejen, menar du att du inte skulle vara ihop med mig om jag inte hade långt hår?"
"Nej, det skulle jag nog inte," tyckte pojkvännen.
Då blev den här tjejen som jag kände för länge sedan lite irriterad och så sa hon att hon bara skulle gå på toaletten. Och så gick hon in i badrummet. Där rakade hon av sig allt det långa, bruna håret.
Sen gjorde dom slut.
Och hon var väldigt snygg med flint med.

"Everything I've ever done was out of fear of being mediocre"

Två uppfriskande inslag i den konforma verkligheten.

Linus Fremin, som jag pratat om förr, är härligt bantningsfientlig. Bland annat här. I Januari till råga på allt. Jag säger inte att jag håller med, men kära nån: I love it!

Och så var det vännen, jag ska inte avslöja vem, som har en ny älskling. Men tycker att kärest*n är himla jobbig, ska ju liksom vara så nära hela tiden.
"Så då låg ju jag med benen utanför sängen, för att slippa ligga upp-i hela tiden. Men vet du vad som händer då!? Då ska h*n ju lägga armen liksom mig!"

Jo, jag tror det är meningen att det ska vara mysigt. Inte har väl kräket skickat blommor också?

Jag blir alldeles glad i hjärtat av alla som inte spelar med!

Rosa grejer för tjejer.

Min mobil har gått sönder. Jag måste köpa en ny. Så jag gick till Telia butiken i förra veckan och tittade på telefoner. Jag förklarade för säljaren vad jag ville ha för typ av mobil och ungefär hur mycket jag var villig att betala. Han visade mig några alternativ. Uppenbarligen var mina önskemål angående mobilen samma som en massa andra tjejers. Eller så var försäljaren bara trångsynt. Alla mobilerna var rosa. Jag blev lite trött.

Det är som när man ska köpa underkläder eller nattkläder i en del affärskedjor. Allt är fluffigt och rosa. Ofta med någon tecknad snuttig seriefigur på. Kan inte vuxna kvinnor slippa tecknade katter på BH:n? Kan jag inte slippa köpa en rosa mobiltelefon?

Det där med att det bara är en konstruktion att flickor alltid ska ha rosa och pojkar alltid blått är vid det här laget en av de mest grundläggande (och enkla) feministiska tankarna. Det är på något vis en välbekant ingång i diskussionen. Men fast än så många verkar reagera på detta blir tjejvärlden mer och mer rosa.

Det är verkligen ett modernt påhitt det där med rosa som tjejfärg. Förr var rosa kopplat till manlighet, en ljus variant av den kraftfulla röda färgen. Blått var kvinnligt. Tänk på jungfru Marias blå kläder (och Jesus som ofta bär rött).

"Pink was once a color associated with masculinity, considered to be a watered down red and held the power associated with that color. In 1914, The Sunday Sentinel , an American newspaper, advised mothers to se pink for the boy and blue for the girl, if you are a follower of convention. The change to pink for girls and blue for boys happened in America and elsewhere only after World War II."
så skriver JeongMee Yoon som är skaparen av "The Pink and Blue Project" där hon har fotograferat flickor med sina rosa saker och pojkar med sina blå. Bilden nedan kommer från det projektet. En annan tänkvärd artikel på ämnet är skriven av Eleanor Baily och heter "The tyranny of pink" ,läs den.

Här är några av mina rosa tjejgrejer. Tröjan var min favorit när jag var liten.

Tisdagsfrukost.

måndag 18 januari 2010

Den normativa kroppen går på gym.


Den rabiata mångfaldsvetaren som byggt bo i mitt sinne konstaterade att det hänger vita, unga, smala, nästan-nakna män i taket på Studenthälsans nya träningsfacilitet "Blåsenhus". Mångfaldsvetaren undrar om andra, inte fullt så unga, vita, smala och manliga människor också är välkomna att träna där?
Plastmännen är iklädda hudfärgade (deras hudfärg alltså) kallingar och vita knästrumpor. På huvudet har de någon sorts plastbubbla. Men naturligtvis syns deras ansikten, vi vill ju inte att de ska bli objektifierade.

Sen ska jag väl säga att männen inte har några synliga funktionsnedsättningar heller. Men å andra sidan ser de rätt stelopererade ut. Och så hänger de ju faktiskt i ett tak.

"Vi är så fattiga så vi har inte råd med nån pappa!"

Vi pratade om situationen på Haiti på jobbet.
En av mina medarbetare uttryckte frustration över att de alltid är de som redan har det svårt som drabbas av hemskheter.
"Naturkatastrofer, krig och sjukdomar och sånt, det drabbar ju alltid dem som redan har det fattigt och eländigt, är inte det konstigt?"
Nu är ju inte det här riktigt sant. Miljonärer dör i AIDS dom med och i tillexempel USA sker det naturkatastrofer nu och då, orkaner och jordbävningar bland annat. Men ändå, det ligger något i det där som Sydafrikas president så idiotiskt sa; AIDS beror inte på HIV utan på fattigdom. Det är naturligtvis inte sant. Inte heller var det så att lus-Mia i Madicken inte hade råd med en Pappa. Pappor kan man inte köpa för pengar. Men att tro att de här sakerna inte har något att göra med fattigdom är en ännu större lögn. Det är inte en slump att det är just fattiga länder som alltid verkar drabbas. På rak arm kan jag tänka mig minst tre samband.

För det första, och det här sambandet har jag själv tusen argument emot, så är vissa områden fattiga just för att de drabbas av naturkatastrofer. Det är tillexempel svårt att bygga upp en infrastruktur om vägarna hela tiden spolas bort av översvämningar och det är svårt att bygga upp rikedom om befolkningen ömsom svälter ihjäl och ömsom drunknar.

För det andra, och det här är så mycket viktigare, hade de här sakerna, vilka de än må vara, drabbat Européer hade det varit fixat nu. I vissa delar av södra Afrika har 25% av befolkningen hiv. Hade det varit så någonstans där vita människor bott skulle det finnas ett botemedel. I rika länder blir naturkatastroferna inte lika katastrofala. Där har man råd att bygga ordentliga hus, där kan man evakuera befolkningen och sätta in ordentliga hjälpinsatser.

Slutligen. Den största delen av världen är består av fattiga människor. De allra flesta länder är inte så kallade "I-länder". Så verkligen, även om alla människor drabbades av precis lika många katastrofer under en livstid skulle ändå de som har det "fattigt och eländigt" vara överrepresenterade.

Det var ingen slump att det var Madicken som hade en pappa och inte Lus-Mia. Hon var för fattig.

Tulipomania.

söndag 17 januari 2010

Fototriss: Randigt.



Randiga saker som jag har hemma: Skjortor och tröjor, en virkad filt och polkagrisar som blivit över sen julen.

Läs mer om fototriss och se andras bilder.

Picknick.

En av de bästa sakerna jag vet är att gå på picknick. Att packa ner fika och en filt och gå och sätta sig på marken någonstans - förhoppningsvis där det är vackert - och fika lite. Överhvuvudtaget tycker jag att fika är en fin aktivitet. Idag hade vi med oss varm choklad, överblivna lussebullar, apelsinklyftor, smörgåsar och två taxar. Så hittade vi en översnöad bänk och ett bord bland kolonilotterna.

Och Gaija tjuvslickade lite på Gabbis smörgås.



fredag 15 januari 2010

Jag har glömt honom igen.

För ett par år sedan, jag minns inte alls när eller i vilket sammanhang, kom en kille fram till mig och frågade om det inte var så att jag hette Lisa och var från Bureå och att vi hade gått på samma skola. Jag svarade något om att det nog stämde men att jag tyvärr inte hade något minne av honom. Jag minns inte nu hur han reagerade. Men jag skämdes lite. För han visste en massa saker om mig och vi hade visst pratat flera gånger och hejsan svejsan. Jaha, sa jag och kände mig dum.

Sen glömde jag tydligen bort honom igen.

För idag när jag var på ICA och köpte årets första tulpaner stod han i kön bakom mig. "Hej Lisa" hälsade han glatt. "Hej --- Du!" sa jag och försökte se ut som om jag visste vem han var. Men det visste jag inte. Jag hade glömt honom igen.

Först när jag gick förbi Frisörsalongen Kjell kom jag ihåg att det var han som jag glömt.

Det konstiga är att den här mannen har ett väldigt säreget utseende. Jag borde minnas honom. Annars är det vad jag brukar skylla på när jag inte vet vem som är vem - folk går ju omkring och ser likadana ut!

Ett litet minne.

Lamporna.


Att vara lång är som att vara smal - folk tror att de måste berätta det.

Anna filosoferade vidare angående det där med att vara lång. Det märkliga är, sa hon, att när man träffar någon som kort. Kanske en av dom där små tanterna som det finns så gott om. Då står man där och håller i sin kaffekopp (det är flera veckor sedan vi hade konversationen, jag minns inte riktigt hur allt hängde ihop) och känner sig som jätte som har klampat in i en lilleputtvärld. Det är aldrig så att det känns om om man själv är normallång och den lilla tanten är snuttekort. Nä, det är som att vara en jättekvinna. Som om man skulle riva sönder något.

Anna igen: Att vara lång är som att vara smal, folk påpekar det hela tiden, och tror att det är okej. Som om långa människor, och smala människor, lika väl som korta och tjocka, inte redan vet hur de ser ut.

"Men det är ju inte så lång promenad för dig - du har ju så långa ben"

Eller när jag var hos min husläkare.
"Oj, du är väldigt lång"
"Ehh jo, ganska"
"Det är långt från fötterna till huvudet"
"Jo det brukar vara det när man är lång", sa jag inte.
"Blir du inte yr?"

torsdag 14 januari 2010

Framför Antikrundan.

snuttegumman_83@hotmail.com

I början av varje kurs. Det skickas runt en lista, där ska vi skriva upp vårt namn, telefonnummer och den mailadress vi faktiskt använder. För efter x år på Uppsala Universitet är det ändå ingen som verkligen använder sig av studentmailen på studentportalen. Och fast vi hört åtskilliga gånger att hotmail är opålitligt och att vi bör byta sitter vi där och kladdar ner våra hotmailadresser på den streckade linjen efter våra namn. Hotmailadresserna som skapades för tio år sedan. Uppenbarligen innan någon av oss hade odlat någon som helst värdighet. En del är helt obegripliga. En filmtitel baklänges, ett smeknamn på en dåvarande pojkvän eller ord på språk som ingen kan (felstavat dessutom!). Så finns det de som är namnet och minst ett nummer; hannahansson8315@hotmail.com. Eller understräck och födelseåret. Så är det de snuttigulliga. Jag är skyldig till flera stycken. tofflanne_84@hotmail.com och liknande. Jo, också genusvetarna kör med diminutiv.
Tur att det finns åldersgräns på tatueringar- och på namnbyten.

Min mailadress hör till de oförståeliga. Tack för det.
Men ooo, jag var avundsjuk på dem som hette tofflan och våfflan och snuttan.

Försten har jag en ny mailadress nu: mittefternamn.lisa@rocketmail.com.

På tal om posten nedan.

Moses och Gabbis var på middag hos mig. Jag hade lagat soppa. Det var uppdukat på mitt lilla bord. Ljusen var tända.
"Varsegod --- fast vänta --- ska ta lite kort---"

G och jag tar upp kamerorna. Knäpper några bilder. Moses sitter med skeden i handen. Vi tar lite bilder till. Arrangerar skedar. Byter vinkel. Moses sitter fortfarande med skeden i handen. Vi fotar mera. Den oförstående rynkan mellan Moses ögonbryn djupnar. Vi byter vinkel än en gång. Det är svårt att fånga sterinljusljuset.

Moses lägger ned skeden.
"Asså, är det här ett helt moment eller?"

Vi äter.

Torsdagsfrukost.

tisdag 12 januari 2010

Fototriss: Så här ser det ut där jag är idag: Uppsala.




Fototriss.

En plats i solen.


Sagan om de två Lisorna.

Det finns två Lisa L****** här på A*****gatan. Det är den enda logiska förklaringen. Obemärkt byter de plats där någon gång på eftermiddagen.

Den ena Lisan är här på morgonen. Och vill ligga kvar i sängen. Trycker på snooze fem gånger och lovar att gå och sova tidigt nästa kväll. Den Lisan tycker att kvällen ju har så många, många timmar. Så det allra mesta kan man ju göra då. Läsa hundra sidor. Svara på mejl. Diska. Göra lunchlåda. Nä, på förmiddagen, tycker den Lisan, borde man nog få sova en timme extra. Snoooza bara en gång till. Och så är det viktigt att surfa ordentligt så att man inte försummar några sociala relationer eller missar en viktig nyhet. Läsa lite bloggar. Planera allt det egentliga arbetet som ska göras på kvällen.

Den andra Lisa kommer vid halv tre-tiden. Den Lisan tycker att dagen har tagit slut och att Lisa måste göra annat nu. Inget vettigt blir ju ändå gjort efter klockan fem. Den Lisan vill inte gå och lägga sig. Inte läsa hundra sidor eller diska eller svara på mejl eller göra lunch. Förmiddagen har ju förvånande många timmar, tycker Lisan som vill slösurfa på okända människors facebookprofiler efter midnatt. "Förstå så tidigt Lisa ska stiga upp imorgon" tänker Lisan. "Tänk så mycket hon ska hinna!"

Och nu har den första Lisan ätit bröd med små, små frön i som andra Lisan måste borsta bort ur visdomständerna tills det blöder lite ur tandköttet.
Och för straffa den där första Lisan ska nu den andra Lisan, hon som borstar nu, gömma Lisas tandborste på ett riktigt lurigt ställe. Precis så där som hon brukar göra varje kväll.

lördag 9 januari 2010

Dagens:

Dagens aktivitet: först sova sedan gå på stan.
Dagens tanke: "aha, nu minns jag varför jag inte köpte den här tunikan/klänningen/tröjan/skjortan på fullpris i augusti/september/oktober/november/december, den var helt enkelt inte snygg/kliig. Och den är det fortfarande."
Dagens kamp: Ziggy försöker äta en okokt spagetti.
Dagens lunch/middag: spagetti och pesto.
Dagens klädsel: svart och stickat
Dagens inköp: frukt och nötter.
Dagens nyhet: "korall" verkar vara en av vårens färger
Dagens insikt: Korall framhäver mitt rödflammiga ansikte på ett inte allt för smickrande sätt.

fredag 8 januari 2010

Cynisk igen.

Enligt min besökarstatistik hamnar förvånansvärt många här när de undrar vad ordet cynisk betyder. Som tur är har jag skrivit ett inlägg om just det.

Taxpromenaden: vinterversionen.

Som ni kanske minns känner Gabbis och jag två taxar. Cosmo och Gaija heter dom. I dag tog vi med dem på promenad. Gabbis och jag tyckte lite synd om taxmagarna som ju liksom badade i snön hela tiden och inte har så mycket hår på sig. Sen tyckte vi lite synd om tassarna med för där fastnade det en massa snöklumpar. Cosmo och Gaija tyckte nog inte att det var så farligt för när vi lämnat igen dom och skulle gå ville de hemskt gärna följa med ut en gång till.




Här är en annan taxpromenad.

"I wish, I wish, I wish in vain..."

...att Bob Dylan skulle finnas på Spotify.

men att lyssna på skivan ger mig iallafall en ursäkt att stampa i golvet. Två gånger på A-sidan och en på B-sidan.

I wish, I wish, I wish in vain,
That we could sit simply in that room again.
Ten thousand dollars at the drop of a hat,
I'd give it all gladly if our lives could be like that.

Fler saker jag gör istället för att sova.



Jag startar en reklamkampanj och tvingar en asiatisk skolflicka att rita av mig. Sen kom en konstnär och bad att få måla mitt porträtt. Det blir väldigt berömt.

Om när jag gjorde karriär på Sterling-Cooper.

Tredje säsongen av Mad Men började ikväll. Jag var inte med i det här avsnittet, men här är en bild på när jag var där och gjorde karriär. Helena tipsade mig om sidan.

torsdag 7 januari 2010

Postfeminism?

Det har vandrat omkring en sak på Facebook. Något sorts hemligt mejl. En kvinnlig kod. Ett systerskap. Något internt, tjejer emellan. I statusraden skriver de invigda en färg, den färgen de har på BH:n.

Precis.

För det är ju det tjejer pratar om. Det är ju det som är vår hemlighet, vårt band till varandra. Underkläderna. Så känner vi samhörighet. Ni ska inte tro att vi kommer innanför skinnet på varandra, eller ens oss själva. Inte in i hjärtat eller själen eller hjärnan. Nej vi kommer till underkläderna. De som sitter väldigt nära det som egentligen spelar roll. Tuttarna förståss.

För när kvinnor ska umgås handlar det allt för ofta om heterosocialitet. Till skillnad från homosocialitet som män sysslar med mest hela tiden.

Jag har en vän som kör med det hela tiden. När vi umgås med killar spelar hon hela tiden på vår sexualitet. Eller på vår föreställda kvinnlighet och heterosexualitet. Hon drar små, suggestiva skämt som ska få oss att verkar sexiga och så där mystiskt kvinnliga. Anspelar naivt på sex. Och så fnittrar hon och tycker att jag ska fnittra med. Så att vi tillsammans kan bli de där stereotypa väninnorna som hjälper varandra att flörta.

Det är så det är, det här på Facebook. Det handlar inte om att öka samhörigheten kvinnor emellan, eller stärka kvinnor som grupp eller något annat på något vis konstruktivt. Det handlar om kvinnor som tar hjälp av varandra för att bekräftas av män. För att få sitt värde bevisat. För den dagen ingen bryr sig om vilken färg du har på BH:n, då kan du lika gärna hänga dig i den.

Gabbis tror att det hela är påhittat av en pervers gubbe. Tyvärr tror jag hon har fel. Sån tur har vi inte. Tyvärr finns det alldeles för många kvinnor som lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut hur de ska kunna få bekräftelse från det motsatta könet. Och någon av dem kom på den här idén. Grattis.

Själv har jag randiga strumpor. I blått och turkost.

onsdag 6 januari 2010

Om platser jag åt frukt på när jag var barn som jag aldrig ätit frukt på sedan dess.

1. Bastun. Man åt apelsin i bastun på badhuset. Ibland mindre citrusfrukter. Mandariner eller clementiner. Det var inte bara vi som hade fruktstund i bastun, det var andra med. Mammor med barn och gamla tanter. Det låg apelsiner på bänken utanför duscharna.

2. På bussen till stan. När Mamma, Lillebror och jag åkte buss till stan på eftermiddagen brukade vi äta banan. Jag vill minnas att vi började äta den där bananen redan innan vi hunnit ut ur Bureå. Jag tror att vi delade på en banan, Lillebror och jag. Mamma skalade, bröt av på mitten och höll ena halvan i handen.

Det måste vara kallt att vara gräsand idag.

Det ryker ur en massa skorstenar på min gata. Termometern visar tjugofyra minusgrader. På varje skorsten sitter ett par kråkor och kurar. Jag skulle nog också hålla mig i närheten av eld idag om jag var en fågel.

Men jag tänker på gräsänderna i ån. Jag gillar gräsänder. Men tänk att ha sovit ute i natt, vakna och värma sig med ett dopp i en isvak i Fyrisån. Tänk att gå med dina fjäderlösa fötter på snön och veta att ingen gubbe kommer kasta torr limpa på dig idag. Tänk att gömma huvudet under vingen och känna midvintern leta sig in bland dina fjädrar.

Det måste vara kallt att vara en gräsand idag.

Samtal med hon som tycker att mitt största problem är att jag tänker för mycket.*

Lisa: -Du läser så förfärliga böcker.
Hon: -Vad menar du?
Lisa: -Det är ju bara en massa kvinnor som blir räddade hela tiden.
Hon: -Ja! Det är väl fint. Romantiskt.
Lisa: -Hmpf!
Hon: -Jag vill ju också bli räddad.
Lisa: -Det är ju bara för att du läser sådana där förskräckliga böcker!
...
Lisa: - Förresten kommer det aldrig att hända.
Hon: -Jag vet! Det är ju därför jag måste läsa böckerna!

* Och inte förstår att mitt största problem är att andra inte tänker nog.

tisdag 5 januari 2010

Arton minus.


Alla ni Uppsala-bor som tittat på mig och tvivlande sagt; "täckbyxor?"
Idag säger jag: "TÄCKBYXOR!" och tycker lite synd er. Men bara lite.