Åh tänk om du hade gått en annan väg eller inte vart så korkad och gått ute själv.

Vi satt igårkväll framför teven och såg på röda prickar på en karta över Örebro. HÄR HAR KVINNOR BLIVIT VÅLDTAGNA betydde prickarna. Och kvinnor i teven berättade att de var rädda och män att det var hemskt att kvinnor kunde behandlas så. Och polisen sa att kvinnor inte skulle vara ute ensamma på kvällen.

Också Moses sa något om respekt och att han hade skjutsat hem sin syster från krogen många gånger. Så att hon inte skulle gå hem själv. Och jag tänker att jag har en himla fin kille, en sån som lägger armen om en när man sover. Men sen blir jag lite sur, på mig och på honom för han lyckas ju plocka poäng på den där våldtäkten. Hela fenomenet våldtäkt bygger på precis det.

Alla män tjänar på våldtäkt och alla kvinnor förlorar. För männen kan sitta där i tevesoffan och visa att de är goda män som minsann inte låter sina kvinnor gå ensamma hem. Och dom kan säga till sina fruar och flickvänner och systrar och döttrar och de gärna kommer och hämtar sent på kvällen. Och dom kan be sina fruar och flickvänner och systrar och döttrar vara försiktiga. Och då får fruarna och flickvännerna och systrarna och döttrarna veta att de är dom som är offren, att dom är sårbara och bör vara rädda. Tänka sig för. Vara försiktiga. Inte gå ensamma i mörkret utan se till att ha någon som är snäll och god och gärna hämtar på kvällen. Dom är sårbara och ska vara tacksamma för att de sitter tryggt i sina tevesoffor med sina trygga män. Som om fruarna och flickvännerna och systrarna och döttrarna inte hade förstått det redan. Som om dom inte redan visste. Som om prickarna på Örebros karta inte var stora och röda. Som om de inte redan hört tusen miljoner gånger "gå inte ensam i parken det hemskaste hemska kan hända dig".

Nej, igår var vi tvungna att påminnas igen om att vi ska vara rädda. Att det finns ett hot mot oss. Att vi ska vara försiktiga.

Min lillebrors kompis blev nedslagen på väg hem från krogen. Och min kompis lillebror. Och en massa andra unga män. För det är de som löper störst risk att bli utsatt för något om kvällen i mörkret. Men inte är det någon som uppmanar dem att inte gå hem ensamma. Att vara försiktiga. Underbaraclara skriver underbart om just detta.

Hittade det här också.

Katten i lådan.

Ikväll ska jag och min kille som är född i Indien äta tacos. Vilket säkert är ungefär det svenskaste som finns. Knappast sydamerikanskt iallafall, marsvinen till trots.

Sverigedemokraterna vill värna om svensk kultur. Folkligt förankrad svensk kultur. (Tacomiddag och tevekväll!) Inget elitistiskt tjafs. Inte modern dans eller opera. Ingen abstrakt offentlig konst. Tydligen vet Sverigedemokratena vad som är riktigt svensk kultur, det är folkdräkter och gammeldans.

Det är lite läskigt att de vet så precis tycker jag. Att de har fångat in den svenska kulturen. För jag tror att det är precis så man på bästa sätt dödar en kultur. Genom att ringa in den. Genom att definiera den.

Det är som den där katten i lådan som är död och levande samtidigt och det enda filosofiska problem min bror känner till. Kvantmekanik.

Det blir nämligen så larvigt. Precis så larvigt som det är nu. När jag påstår att det svenskaste att äta tacos på fredagen och vara sambo med någon som är adopterad från Indien. Lika larvigt är det att folkdräkter skulle vara det svenskaste. Hur många svenskar äger egentligen en folkdräkt? Och de som har en, hur ofta använder de den? Och är inte folkdräkterna i sig bara ett påhittat hopkok av dåtidens nationalromantiker och när alla regler om hur de skulle bäras var tydligt skrivna fanns det absolut inte någon som ens bar något liknande till vardags.

Förresten misstänker jag att den absolut största lögnen är just den om genuinitet och autenticitet. Men mer om det en annan gång.

Och Jan Björklund har två adopterade barn.

Några säger att vi måste avdramatisera Sverige Demokraterna. Att vi inte ska vara så upprörda, att vi ska tänka på att 94% av svenskarna INTE röstade på ett främlingsfientligt parti.

Andra säger att man vi måste sätta ned foten nu. Visa vad som inte är okej. Men manifestationer och demonstrationer och små händer på facebook. "Vi gillar olika".

Och det är så mycket prat om rasism. Och det är bilder på människor med olika hudfärg och det är skräckexempel från Sverigedemokrater som pratar om negrer och andra raser.

Och man får ju inte säga så. Och förresten finns det väl inga raser nuförtiden. Bara i USA. Här heter det etnicitet.

Det finns en gemensam fiende som alla kan vara arga på. Och vi kan räkna våra mörka vänner på facebook och gilla olika.

Och Jan Björklund är inte rasist för han har två adopterade barn.

Men han vill inte att hans två adopterade barn ska gå i skolan med tjejer i burka.

Och jag tycker också att det är obehagligt att cykla genom tunneln på kvällen när invandrarkillarna står där. Men jag är ju inte rasist.

Men jag vet heller inte riktigt vad det här handlar om. Bara att det inte är så enkelt som det verkar. Och jag ber att få återkomma.

Och dom vet att någon kommer att nypa dom i rumpan.

Ni hörde nog i början av denna vecka om hur stor del av svenskarna som utsatts för brott på internet. Nästan 60%.

"Föreställer en annan aktivitet där chansen att utsättas för brott var 60%, ingen skulle syssla med den!" sa experten på svt.

Det var ett sånt där klipp som gick flera gånger under dagen. En punchline som fastnade i mitt huvud.

Det finns sådana aktiviteter.

Typ att vara ung tjej och gå på krogen. Och det gör folk om och om igen. Ikväll också.

Om att vara god och öppen och fördomsfri och visa det på facebook. Och om att äta svarta bebisar.

Facebook-vänner. Alltid en källa till irritation och tvivel. Två av mina vänner har idag profilbilder av sig själva tillsammans med svarta bebisar, mörkhyade alltså. Själva är de inte ett dugg mörka och det är inte deras barn.

Det här stör mig. Enormt.

Barnen används som symbol. Ett bevis på mina facebook-vänners godhet. Fokuset i bilden ligger inte på bebisen, inte på facebook-vännen heller. Utan på relationen. "Titta jag är god - jag håller ett afrikanskt barn".

Vi vet ju vad det betyder. En kulturell symbol. Etablerad så som de oljeskadade fåglarna sommarens nyhetssändningar varit allt för fulla av. I de här profilbilderna är det bara flugorna i ögonvråna som saknas.

"Hej lilla svarta namnlösa (och egentligen helt och hållet utbytbara) barn, jag använder nu dig och din icke-vithet för att visa mina (vita) facebook-vänner (med namn och profilbilder och identitet och statusrader och gillaknappar och politisk åsikt och familj och civilstånd och arbetsgivare och intressen och hemort och bostadort och allt) hur god och varm och öppen och fördomsfri jag är. Och min sneakers är förresten sydda av en lillkille i Vietnam"

Kanske är jag bara känslig. Och har naturligtvis läst bell hooks "eating the other". Och överanalyserar.

Förresten är mina sneakers också sydda av samma lillkille i Vietnam.

"Lyckan är en tidning om hur andra människor bor."

Jag har drabbats av någon sorts bostadsångest. Svårartad sådan.

Antagligen är det resultatet av att ha spenderat min barndom med att möbla om i det gula dockskåpet på vintern och den överdimensionerade lekstugan på sommaren, tonåren med att bygga hus i sims och numera oproportionerligt stor del av mitt vuxna liv med att läsa inredningsbloggar. Det är en knäpp. En hang-up. En svår störning som jag har jobbat jäkligt länge för att utveckla. Och det faktum att Moses inte har brutit ihop över mig än är väl ett tecken på att jag faktiskt borde flytta in hos honom redan i eftermiddag innan han kommer från jobbet.

Men vi tar det från början.

Det är ju så att jag kär i min lägenhet. Den är fantastiskt mysig. Det är bara det att man kan inte bo i den på sommaren för så är där alldeles för varmt och man kan inte bo två i den. Speciellt inte om man har så mycket saker som jag och den som jag vill bo med har.

Det är ju så att jag är kär i Moses. Han är också fantastisk mysig. Mycket mysigare än min lägenhet faktiskt. Så jag tänker att jag ska flytta ifrån min lägenhet för att bo med Moses. Och så hoppas jag att jag inte kommer gråta så många tårar när lådorna packas.

So far so good, alltså.

Så vi letar hyresrätter med Moses Uppsalahemsköpoäng. Och dom är rätt många. Vi kan få rätt många lägenheter. Bara inte dom vi helst vill ha. Så frågan är: ska vi flytta till något som inte är helt perfekt - och hamna sist i kön igen? Eller ska vi vänta? (Och det är ju hans ködagar och hans lägenhet. Vilken potentiell kvinnofälla att bli ihop med någon som är äldre)

Eller ska jag flytta in till Moses på riktigt och inte bara bo i en korg på golvet och några krokar i badrummet? Det vore nåt. För vi ryms. Och vi skulle spara pengar. Och jag skulle slippa fara fram och tillbaka och hämta saker. Och jag skulle kunna ha alla mina sockor här och inte använda hans som har hål på tårna. Lägenheten funkar. Egentligen. Det lilla köket är tillochmed gulligt. Och det är ju himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.

Men väggarna i sovrummet är hudfärgade. Min hudfärg. Flammiga. Om jag lägger en solbränd hand mot väggen försvinner den. Jag vet inte om det finns någon forskning på vad som händer med människor som vistas för länge i lokaler där väggarna har samma färg som dom. Det kan aldrig vara hälsosamt.

Och Moses har inga vimplar i taket. Jag behöver vimplar i taket.

Det är drygt att flytta också. Är det värt att flytta en gång för att genast ha som mål att flytta igen?

Men det är himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.

Och att vakna på natten och se en sovande nacke.

Saker jag ska tänka på idag.

Onekligen Lisa bloggar om genus och föräldraskap och reklam. Eller möjligtvis om barnsånger. Kika in och kolla på SAS reklamen som hon funderar över. Uppenbarligen vill reklamen visa på en bra pappa men jag anar att om en kvinna hade betett sig på samma tafatta vis hade hon varit en dålig mamma. Orättvisan.

På ett litet annat tema hittade jag den här bilden hos Niotillfem.

Jaha.

Askmolnet har upplösts. Jaha. Det märkligt hur man nöjt accepterar händelser som för bara några veckor sedan inte ens fanns på kartan.

Upplösts? Jaha. Jag visste inte ens att det alternativet fanns.

Men å andra sidan hade jag tills alldeles nyligen inte hört talas om osynliga askmoln heller.

Hej, hej mamma, jag älskar dig fast jag inte skriver det på Facebook.

Det springer omkring larviga kedjestatusar på Facebook. Ni som hänger där har sett dom. Ungefär:

"Det är synd om Barnen i Afrika. Om du tänker på Barnen i Afrika posta det här på din statusrad. De flesta kommer att skita i att posta detta på sin statusrad. Det är för att dom är hatar Barnen i Afrika."

(okej lite överdrivet.)

Att posta dom här statusarna blir som ett performativt yttrande, fast i skriftform. Alltså genom att posta att "Jag bryr mig om Barnen i Afrika" så bryr man sig om barnen i Afrika. Ungefär som en misstänkt blir skyldig först när dommaren har avkunnat domen. Eller att ett par blir gifta när prästen säger "Härmed förklarar jag er...".

Jag tycker det här är skitsnack. Ett sätt att stilla samvetet. "Jag postatde ju illafall på Facebook att jag bryr mig om hundar med damp." Men det var inte det jag tänkte skriva om nu. Faktiskt. Det var en annan sorts kedjestatus, den som går ut på att hylla en närstående.

"Om du har en man som gör allt för dig, och aldrig är dum, skriv det på din statusrad. JAG har en av dom männen."

"Alla ni som har världens bästa mamma, som alltid har gjort allt för er, skriv det på er statusrad!"

Vad ska det här vara bra för? Vilket är syftet? Så vitt jag kan se bidrar det bara till få dem som inte har den perfekta mamman eller pappan eller pojkvännen eller systern (fast kanske älskar dem ändå, eller hatar dom) att känna sig lite mer annorlunda och utanför. Rub it in, liksom. Som om dom inte redan visste att alla andra var lite mer lyckade.

Det är aldrig någon som skriver

"Min pappa är alkoholist och jag har inte träffat honom på fem år, om du också har en pappa med alkoholproblem, skriv det i din statusrad."

Nä för Gud i himlen vilken katastrof om man inte var lyckad på fejjan.

Det skulle ju vara oblekta tygkassar och glada hönor.

Jag hatar lågenergilampor. Jag hatar dem. Mina föräldrar har huset fullt med lågenergilampor och jag hatar dem. Lamporna alltså, inte mina föräldrar. Man går omkring i deras hus och allt ser så platt och kallt ut. Jag tror att jag behöver nya glasögon. Och så hörde jag om den där lagen, i höstas alltså, att det skulle bli förbjudet med vanliga glödlampor. Och jag sörjade. Och jag tänkte på det vackra ljuset i mina vackra lampor i min vackra lägenhet.

Jag försökte tro på de som klagade över kvicksilvret i lamporna. Jag tänkte på värmen som de avger. Det har de kanske inte räknat med, de som säger att lågenergilampor är så bra. De har nog inte tänkt på just det.

UnderbaraClara skriver ett inlägg om skepticism gentemot lågenergilampor. Jag tycker att hon tänker lite som jag försöker tro. Vi kanske är lite i samma båt. Vi vill vara miljövänliga. Vi vill ha mysbelysning hemma. Lågenergilampor är fult och tråkigt. Det känns plastigt och konstgjort. Onaturligt. Så skulle det ju inte vara. Så skulle det ju inte kännas att vara snäll mot naturen. Vi var ju lovade knotiga gurkor, ekologisk mjölk och oblekta tygkassar. Cykelsemester och Saltåkvarn. Secondhand. Och så kommer de här jäkla lamporna.

Jag gillar när Clara sticker ut hakan och kommer med åsikter. Det är sällan jag håller med. Jag önskar att hon var bättre på källkritik. Det som är tråkigt med just det här inlägget är bara alla andra som läser det och får vatten på sin kvarn. Massvis med kommentarer tackar och hyllar Clara. Mest unga tjejer som kan fortsätta älska sina glödlampor. Som med gott samvete kan rata lågenergilamporna. För dom har ju läst på internet, på UnderbaraClara och hon har ju fått ekologipris. Hon bor ju på landet och har allt det där gammeldagsa och naturliga som ju bara måste vara miljösnällt. Men det är inte så det fungerar. Det är inte bara dyrt och jobbigt att vara miljövänlig, det är fult också.

Om tjockhet och smalhet (aka världens längsta och mest länkfyllda inlägg).

Det pågår en tjockisdebatt runt omkring mig. Folk blir som galna. De blandar ihop saker och överdriver och är elaka. Det är tokigt och ogenomtänkt. Jag råkar dock tycka att det här är en intressant debatt och vill därför utvidga den och hoppas att någon kan komma med något klokt.

Från min synvinkel finns det två startpunkter för den här diskussionen.

Det är dels Julia Skott som bloggar om att vara tjock, jag gillar Julia Skott och som jag förstår henne vill hon frikoppla adjektivet "tjock" från andra, värdeladdade adjektiv så som "ful" och "ohälsosam". Läs speciellt om det här. Julia har också startat bloggen "kroppsbilder" där hon visar just bilder på olika kroppar. Så som jag förstår Julia Skott vill hon med projektet visa på mångfalden av kroppar som finns i världen (dock är där mest unga, vita kvinnor). Julia vill avdramatisera kroppar och siffror och vara en motvikt mot de väldigt likriktade kroppsbilderna som syns i media. Jag tycker det är ett fint initiativ. Ett liknande projekt finns på flickr. Jag kan också nämna att de finns en hel del rena "tjockis-bloggar" också. Tjockisbloggen, Hälsa är mer än en siffra, the nostalchic och säkert många fler. Jag kan inte säga att jag har läst mycket på de här bloggarna och jag är inte heller särskilt förtjust i dem. Däremot gillar jag bilderna på "the manfattanprojekt" .

Vidare har det också en längre period pågått en debatt om allt för smala och retuscherade modeller. Vi minns alla tjejen i Ralph Lauren reklamen som hade bredare kindben än midja. Nyligen har HM fällts av reklamombudsmannen för att en av deras modeller var för smal och ung. Som jag förstår det var det avgörande för dommen att modellen ser så ung ut. Reklamombudsmannen är strängare mot reklam som riktar sig mot ungdomar än den som riktar sig mot vuxna. Här kan ni se bilderna på modellen. Som en följd av detta har nu en person anmält ett företag som saluför stora storlekar för att sprida ett osunt ideal. De bilderna kan ni se här.

Efter detta har Malin Wollin skrivit om det här. Hon hävdar att samhället tassar runt övervikt idag och att det i alla överviktiga kvinnor finns en normalviktig kvinna som vill komma ut. Det här har andra bloggare, bland annat Julia Skott reagerat på. Eller rättare sagt, Julia har blivit förbannad och vill fisa Malin i ansiktet. Jag blir ofta fruktansvärt irriterad på Malin Wollin. Hon utgår alltid från att alla andra innerst inne är precis som hon och det är helt enkelt inte sant. Subjektivitet kallas det, Malin. Bland annat så tror Malin att ingen påverkas av supersmala modeller bara för att hon inte gör det. Malin tycker också att människor som är manodepressiva (förlåt det heter inte så längre) bara ska skärpa sig - för det skulle hon göra. Dock känner jag inget behov av att fisa Malin i ansiktet och tycker kanske inte att det är nödvändigt att Julia gör det heller. Men nog om Malin Wollin. Förresten, Pezster har också skrivit om smala vs mulliga modeller, läs här.

Det finns alltså en hel massa trådar i den här debatten. Det här vara bara några och jag ska nu försöka säga min mening och skapa lite reda.

För det första. Den ena sidan överdriver ständigt den andra sidans argument. Här tycks det faktiskt främst vara "tjockis-sidan" som överdriver "mager-sidans" argument. Tyvärr. Alltså, ingen av de artiklar eller bloggar som jag hänvisar till hävdar att size-zero idealet är bra. Så när Julia Skott säger att det är farligare att vara underviktig än överviktig vill jag påpeka att ingen har rekommenderat att någon ska vara underviktig.Tillochmed Malin Wollin håller med om att tjejen i HM-reklamen var "för" smal. På samma sätt är det ju ingen på tjockis-sidan som vill få andra att bli tjocka. De vill bara att människor som redan är tjocka ska kunna köpa kläder/få bättre självförtroende/bli allmänt accepterade. Alla verkar skrika åt varandra över argument som ingen har. Vidare verkar ingen längre veta att det finns mellanting. Typ dom allra flesta människorna i ditt och mitt kvarter. Det finns en hel massa storlekar mellan 0 (-1?) och XXXL. Peztser skriver bland annat "XXL/mulliga modeller" som om det vore samma sak. Så kallade mulliga modeller drar storlek 42 vilket motsvarar stl L eller M beroende på vilken klädkedja du besöker. Enligt HM är stl 42 = M och XXL(2XL) = 52/54.

För det andra, reklamen och granskningsnämnden. Jag undrar om reklam verkligen kan förväntas vara moralisk. Är inte reklamens främsta syfte att få folk att köpa saker de inte behöver? Och kan inte det, i sig, anses omoraliskt? Med det sagt menar jag inte att jag gillar HM:s modell. Jag hade tyckt att hon var helt okej om HM var en kedja som inriktade sig på att sälja kläder till extremt smala människor (Herregud de måste ju också få känna sig vackra!). Men nu verkar de flesta av HM:s kläder säljas i stl 34-46 (med vissa undantag) och då vore det ju bra om modellerna har någon av de storlekarna. Det tror jag inte att den här tjejen har. På samma sätt måste förstås kedjor som säljer kläder till "stora" kvinnor ha modeller som passar i kläderna. Slutligen ser ingen anledning att tro att sk "mulliga modeller" alltså de i storlek 42 skulle ha sämre hälsa än de "vanliga" modellerna som (såvitt jag kan förstå) har storlek 30-32.

För det tredje. Malin Wollin hävdar att vi tassar kring överviktiga. Jag tror inte att Malin Wollin har sett på teve eller läst en tidning på de senaste tio åren någonsin. Det finns hela teveprogram som går ut på att göra överviktiga medvetna om sin vikt och sedan få dem att bli smala. Det finns miljoner bantningsbilder och bantningsreklamer i alla medier. Det finns böcker, tidningar, bloggar, forsknings projekt och mycket mycket annat vars enda syfte är att få överviktiga att gå ned i vikt (och tjäna pengar på det). Samhället tassar inte kring överviktiga.

För det fjärde. Having said all this så är jag inte en av dem som hävdar att fetma är ofarligt. Uppenbarligen dör folk av både över- och undervikt varje dag. Utan att ha någon sorts medicinsk kunskap tror jag dock att det största problemet inte sitter i vikten utan i bristen på fysisk aktivitet. Säkert är övervikten ett symptom på en massa saker, men jag tror sällan att det är grundproblemet. Men det är en helt annan debatt. Tyvärr blir allt ihopblandat hela tiden. Jag tycker att välbefinnande bör vara beviset på god hälsa, inte vikt. Naturligtvis är det dåligt att vara så tjock att man har svårt att röra sig. Det är ju himla opraktiskt om inte annat. Men varken Julia Skott eller de "mulliga modellerna" har några mobilitetsproblem. Min poäng är alltså samma som Julia Skotts, övervikt betyder inte automatiskt dålig hälsa på samma sätt som "normal"vikt inte automatiskt betyder god hälsa.

För det femte, även om övervikt skulle vara just jättefarligt och enormt ohälsosamt så avhjälps ju inte problemet genom att de som är överviktiga mår dåligt och skäms över sig själva. De som är tjocka blir inte smalare för att de inte får synas i media eller för att de inte finns kläder som passar. Tjockisar blir inte smalisar för att man mobbar dem. Och även om de blev det så betyder inte de att de automatiskt blir välmående smalisar.

För det sjätte, jag ser ingen alls anledning till att tjocka människor inte får betraktas som snygga. Observera att jag inte menar att "tjockhet" i sig ska betyda snygghet. Jag menar bara att tjockhet kan vara irrelevant för själva skönhetsbedömningen. Bara för att någon som är tjock bedöms som snygg betyder inte det automatiskt att alla som är smala plötsligt blir fula. Det verkar dock bla Karim Jebari verkar tro. Alltså, allt det här med "Big is beautiful" och hela karusellen, det går inte ut på att smala människor ska känna sig fula. Faktiskt inte. Det går ut på att bredda normen. Och jag är för allt det. Jag tycker att det finns tjocka snyggisar. Och smala. Och mörka och ljusa och korta och långa. Och att det är precis så det borde vara.

Avslutningsvis har jag funderat en del över vad det innebär när folk säger sig vara "naturligt smala". Vad betyder det egentligen? requiempuoruncon skriver här om det som hon kallar "det förbjudna idealet". Vad innebär det att vara naturlig smal? Är saker automatiskt hälsosamma för att de är naturliga? Är det som är naturligt automatiskt bra? Är det bättre att vara smal och äta vad som helst än att vara smal och tänka på vad man stoppar i sig? Varför? Finns det människor som är onaturligt smala? Finns det naturligt smala människor som blir ontaurligt tjocka? Om ni har orkat läsa så här långt och har något att säga om "naturligt smal", snälla gör det. Jag förstår inte konceptet.

Och naturligtvis jag tycker absolut att det är lika taskigt att peta på smala människors smalhet som på tjocka människors tjockhet. Men det säger väl sig självt?

Over and out.

Fattar du inte?

Fattar du inte att när du suckar åt mig och himlar med ögonen. Och säger att jag inte ska tro så gott om andra för dom tänker ändå bara på sig själva. Och att "man" ändå inte kan förändra samhället för det är bara ett system utan humanism och medkänsla där alla ändå bara bryr sig om pengar och makt. Och när du säger att människor inte egentligen tänker på miljön eller jämställdheten, eller ens mänskliga rättigheter. Och att jag inte ska tro att någon orkar vara feminist och att feministerna inte ska tro att dom kan förändra något. För "man" kan ju ändå aldrig förändra samhället.

(Förresten så tror du ju inte att dom som verkligen är politiskt engagerade eller dom som jobbar ideellt egentligen bryr sig om det dom verkar för, du tror ju att dom bara har så dålig självkänsla att dom till varje pris måste vara del av grupp.)

Och när du säger att jag är idealistisk och godtrogen.

Och att mina handlingar inte spelar någon roll i det stora hela.

Och att ingen egentligen är villig att offra en bit av sitt välbefinnande för någon annan.

Och när du tror att du är så mycket bättre än andra för att du har fattat att du är obetydlig.

Fattar du inte då att om du bara köpte en enda jävla liter ekologisk mjölk eller bara sa ifrån en enda gång. Så skulle vi slippa hela diskussionen. Och du skulle slippa vara så himla obetydlig.

En bit som har fastnat i mitt huvud.

"Kvinnan framträder som det negativa, så att varje bestämning tillskrivs henne som en begränsning, utan ömsesidighet. I teoretiska disskussioner med män har jag ibland blivit irriterad av att höra dem säga till mig: "Ni tänker så för att ni är kvinna." Men jag visste att mitt enda försvar var att säga: "Jag tänker så för att det är sant", och därigenom eliminera min subjektivitet. Det var inte tal om att invända: "Ni tänker motsatsen för att ni är man." Därför att det är underförstått att detta att vara man inte är ett särdrag, en man är i sin fulla rätt i och med att han är man, det är kvinnan som är fel."

- Simone de Beauvoir (Det andra könet)

Och med dom orden åker jag till Bure.

"Jag ska då inte låta mina barn växa upp på landet, det är inte trevligt där!"

Detta låter Gabbis hälsa efter att ha sett dokumentären om våldtagna Linnea. Vidare säger hon att hon gärna bor i lägenhet resten av livet bara hon slipper vara instängd utan syre i en liten, fördomsfull box.

Säg inte att vi inte varnade er.

Bloggen.

Nu har jag haft den här bloggen i över ett år och skäms ibland för alla poänglösa inlägg. Jag funderar ofta över hur jag skulle göra om jag skulle starta en ny blogg. Vad den skulle handla om. Vad den skulle heta. "Denna dagen, ett liv" känns lite pretentiöst. Just nu är jag inne på "Bloggen" för det är ändå det dennadagen-lisa.blogspot.com heter för det mesta. Å andra sidan är det rätt mycket med bloggen som är just pretentiöst och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ifrån det. Så det kanske är allra bäst att vara ärlig från början.

Och nu när jag har använt ordet pretentiös tre gånger i det här inlägget antar jag att min besöksstatisk kommer att visa att människor hamnar här när de googlar på "vad betyder pretentiös?" Jag ska hjälpa alla er vilsna själar. Pretentiös betyder ungefär "överdrivet anspråksfull". En person som är pretentiös ger sken av eller försöker ge sken av att den är mer intellektuell än det finns täckning för. Man låtsas vara lite mer än man egentligen är. Att vara pretentiös går hand i hand med att "ta sig själv på för stort allvar".

Jag vill dock rädda min heder här och hävda att jag inte tar mig själv på för stort allvar, dock gör andra det ibland. Men mer om det en annan gång. Jag undrar förresten om inte det här var ett ganska pretentiöst inlägg.

Svindlande höjder.

I afton har jag disskuterat franska feministiska filosofer och druckit rödvin. Och tänkt på att jag inte skulle valt en sån konkret och praktisk utbildning, jag skulle ha blivit filosof istället. Förstå så smarta tankar jag kunnat tänka då!

Det är svindlande. Svartnar för ögonen bara jag tänker på alla omöjliga idéer filosofera över.

För varför bry sig om det möjliga när man kan ägna sig åt det omöjliga?

Lisa och mysteriet med tågmördaren.

Jag åker ett sånt tåg som folk blir mördade på i detektivromanerna. Med väggar i trä och golv i rött linoleum. I taket hänger sju runda små lampor på rad. Bagagehyllorna är rediga saker i metall och läslamporna har små rundade spakar, de är gamla, liksom allt annat i vagnen. Ett riktigt retrotåg med nötta bordsskivor och mjuka blå säten.

Två amerikanska killar i rutiga skjortor, jeans och tygskor pratar högljutt längre bort. Han med de svarta galsögonbågarna och yviga håret heter Eric. Små och stora barn sover i föräldrarnas knä. Ett äldre par lägger patiance. Den runda kvinna med knut och pärlörhängen stickar på en tröja. Hon heter nog Cecilia Ceder. "Faster Cecilia" säger brorsdöttrarna. "Klick klick" låter Cecilias stickor. "Klick klick".

Detektiven (jag) sitter med ryggen mot den tunna väggen som skiljer den här halvan av tåget från den andra. Hade det varit en riktig bok hade det funnits en ritning på försättsbladet. Detektiven ser allt som händer i vagnen. Alla som kommer och går. Hon är vaksam och betraktar noggrant allt som händer. "Klick klick" klickar stickorna.

Det är sen kväll. Utanför tågfönstret skymtar lampor förbi. Snabba spår av nästan nedsläckta hus där folk dricker sitt kvällste och stoppar om sina barn. Snötäckta granar susar förbi, städer tystade av en allt för lång vinter.

I tågvagnen är allt lungt. Någon gäspar ljudligt. Kvinnan med den arga blonda pagen drar kappan tätare om kroppen och sluter ögonen. De amerikanska grabbarna har tystnat. Patienceparet viskar med varandra och häller upp kaffe ur en grön termos. En svartmuskig man som suttit stilla längst ned till vänster reser sig upp och hämtar något ur en välfyllda resväska. En ung kvinna med pälskrage trippar förbi i eleganta läderstövlar. Hon stannar och säger något till kvinnan med stickorna. Jag hör inte vad.

Det blir allt tystare. Många har somnat, andra sitter försjunkna i romaner och kvällstidningar. Ingen märker att Cecilia Ceders stickor har tystnat.

Dagens sanning.

På ett sommarjobb jag en gång hade stod jag en solig dag och letade efter komposten. Då jag inte hittade den frågade en av de ordinarie. ”Vi behöver inte sopsortera här” sa hon självsäkert ”chefen har lovat att vi ska slippa”. Jag blev förvånad och förundrades av vilken makt den här chefen måste ha. Han kunde tydligen bestämma vilka sopor som påverkar miljön och vilka som inte gör det.

För naturligtvis är det ju så att ingen slipper sopsortera, det finns inga magiska omständigheter under vilka dina sopor inte räknas. Sen kan man välja att inte göra det. Fine. Man kan ha bra eller dåliga ursäkter. Jorden bryr sig inte. Men det finns ingen som kan utfärda frikort.

Det finns mängder med liknande resonemang. Det gäller cigaretter (men jag feströker ju bara, det är inte på riktigt!) och det gäller kanske framför allt mat. Jag har en bekant som ständigt konsumerar livsmedel som ”inte gills”. Pommes frites efter en utekväll. Godiset till bion. Allt på lördagen. Latte (det är ju bara kaffe!). Andra varvet på buffén (nu har jag ju ändå ätit för mycket). Tröstchokladen. Lightprodukter i allmänhet. Alkohol.

Missförstå mig inte nu; jag har inga problem med att hon äter mycket eller onyttigt. Det gör jag med. Det jag irriterar mig över är att hon sedan klagar på sin mage som är svullen och jeansen som är för små. Och på andra som är smala utan att ens försöka.

Tänk, förresten, att jag sitter och skriver detta. Jag som hävdar att det inte finns några absoluta sanningar. Jag som argumenterar för att allt är socialt konstruerat. Jag som gärna avslutar kvällar med att fråga: ”men finns tiden verkligen?” och undrar om ”rött” verkligen är samma sak för dig som för mig. Allt är ju sååå subjektivt.

Och i skenet av denna insikt kan jag avsluta med att meddela en absolut sanning. Kanske den enda. Det fikat som man köper på pressbyrån när man ska ut på en tågresa som är över två timmar lång, det räknas inte. Typ en bulle och en smoothie. Förflyttningen genom tids och rumssfären tar ut kalorierna. Jojomänn. Samma sak gäller för lösgodis och längre bilfärder. Säkert.

Force majeure.

Alltså. Erkänn. Det är lite spännande med den här vintern ändå. Lite dramatiskt. Lite roligt att beklaga sig över snön på facebook. Lite kittlande att läsa om "snökaoset och kylan".

30 ton is på ett tåg. Det är coolt.

Mycket roligare löpsedlar än de om "tv-kändisar" och "hollywood-fruar". Inte lika läskigt som svininfluensan eller lika tragiskt som terrorattentat och mord. För att inte tala om klimathot. Det är trevligare med rekordkyla än smältande polarisar och drunknade isbjörnar.

Det är lite lagom smaskigt. Lite lagom skrämmande.

Tågen är inställda och skolorna stängda. Folk kommer försent till jobbet. Jag förstår att de är arga. Skyller lite på SJ. Och banverket. Och staten. Det är trevligt med kaos när man vet vems felet är. Vem man ska vara arg på och skälla ut i debatt.

Och att det i slutändan ändå är vädrets fel. Och att det snart är vår. Det är fint.

Det är lite grann som dr House - hur kritiskt läget än verkar vara vet man att sjuklingarna botas innan timmen är slut.

Senast någon gång i början av april.

Om fördomar och varför de så ofta blir bekräftade.

"Men det som är så tråkigt med fördomar, det är ju att de så ofta blir bekräftade."

Fördomar blir ofta bekräftade. Det ligger i deras natur. Bekräftade är nämligen det enda de kan bli.

Låt mig förklara.

Till att börja med. Vad är en fördom? Jo, ett förutfattat antagande om en person som är baseras på stereotypa uppfattningar om den grupp som personen tillhör. Tillexempel; bögar är feminina och irländare är rödhåriga.

Vi tar den om att bögar är feminina. Med dropphand och ljus röst. Det stämmer ju uppenbarligen. Man ser dem ju på teve. Och på stan. Kanske en kollega och en syssling, grannen och den där ytligt bekanta. Ständigt bekräftas fördomarna, de kan inte annat. För de gruppmedlemmar som inte lever upp till stereotypen känner vi inte igen som en medlem av just den gruppen.

En till. Nu kommer du att förstå precis vad jag menar. "Alla muslimska kvinnor har slöja". Alltså, stereotypen bevisas varje gång du ser en kvinna i slöja. Men varje gång du ser en kvinna utan slöja händer inget. Det enda du vet då är att du såg en kvinna. Du har ingen aning om vilken religion, om någon, som hon praktiserar.

Alltså, det enda sättet att känna igen en främling som medlem i en minoritetsgrupp är genom stereotyper. Lever de inte upp till stereotypen känner vi inte igen dem.

De som inte bekräftar fördomarna är osynliga.

Sen finns det naturligtvis många andra dimensioner av fördomar och stereotyper. Men det sparar vi till en annan gång.