Katten i lådan.

Ikväll ska jag och min kille som är född i Indien äta tacos. Vilket säkert är ungefär det svenskaste som finns. Knappast sydamerikanskt iallafall, marsvinen till trots.

Sverigedemokraterna vill värna om svensk kultur. Folkligt förankrad svensk kultur. (Tacomiddag och tevekväll!) Inget elitistiskt tjafs. Inte modern dans eller opera. Ingen abstrakt offentlig konst. Tydligen vet Sverigedemokratena vad som är riktigt svensk kultur, det är folkdräkter och gammeldans.

Det är lite läskigt att de vet så precis tycker jag. Att de har fångat in den svenska kulturen. För jag tror att det är precis så man på bästa sätt dödar en kultur. Genom att ringa in den. Genom att definiera den.

Det är som den där katten i lådan som är död och levande samtidigt och det enda filosofiska problem min bror känner till. Kvantmekanik.

Det blir nämligen så larvigt. Precis så larvigt som det är nu. När jag påstår att det svenskaste att äta tacos på fredagen och vara sambo med någon som är adopterad från Indien. Lika larvigt är det att folkdräkter skulle vara det svenskaste. Hur många svenskar äger egentligen en folkdräkt? Och de som har en, hur ofta använder de den? Och är inte folkdräkterna i sig bara ett påhittat hopkok av dåtidens nationalromantiker och när alla regler om hur de skulle bäras var tydligt skrivna fanns det absolut inte någon som ens bar något liknande till vardags.

Förresten misstänker jag att den absolut största lögnen är just den om genuinitet och autenticitet. Men mer om det en annan gång.