Så man tänker att man ska göra kaffe.

Så man tänker att man ska göra kaffe. För då blir nog allting bättre. Då orkar jag nog läsa den där dryga boken och göra de där dryga anteckningarna. Då blir nog håret mjukare och blankare och ögonen öppnare och piggare. Då sitter nog byxorna bekvämare och näsan blir lite mindre täppt. Allt blir nog lite bättre.

Så jag går ut i köket och häller ut gårdagens kaffe ur kaffepressen, spolar delarna, diskar dem snabbt. Torkar diskbänken, tål inte kaffesump-prickarna som finns överallt. Lägger i nytt kaffe. Fyller nytt vatten i vattenkokaren, trycker på knappen. Diskar lite av sakerna från igår förrgår medan vattnet kokar upp. Viftar efter en bananfluga. Pratar med marsvinen. Borde städa i kylen. Häller vattnet över kaffet i glaskannan, sätter på locket. Väntar en stund. Facebookar lite. Läser bloggar av folk som är snyggare och coolare och häftigare och modigare och trendigare än mig. Som har blankare hår och piggare ögon. Ordnade liv och mer genomtänkta åsikter.

Och sen har det gått alldeles för lång tid och kaffet är nästan kallt. Men jag dricker det ändå.