Filmkväll.

I fredags skulle M och jag hyra film. Jag vill ha film utan blod. Jag frågar M vad han ville se. "Nazifilm" eller "biljaktsaction" Jag misströstar. Det låter blodigt.

Vi enas om en film som verkar så där brittiskt mys-läskig. "Dorian Grey" heter den. Hade nu någon av oss brytt oss om att läsa boken av Oscar Wilde hade vi nog aldrig trott att den skulle vara just mys-läskig. För mys-läskig är den inte. Men den ser bra ut. Victoriansk. Inte så hemsk. Inte så blodig. Och med Colin Firth - och han är ju härlig.

Härligt är det inte. Vi ser filmen bakom varsin kudde. Jag har den största kudden. Jag är lite mer bakom min kudde. "Kan jag titta nu?" frågar jag. "Nej inte än, inte nu. Titta INTE!" ropar M. Han måste ropa för jag håller för öronen också.

Efter vad som verkar vara en evighet tar filmen slut. Då måste vi sitta kvar framför teven och se trevliga saker tills klockan blir nästan två. Sen måste M cykla hem. Stackars. Och jag somnar i soffan för jag törs inte gå och lägga mig.

Man kan undra varför två vuxna människor gör så här. Det kan man faktiskt. Man kan undra varför inte två vuxna människor ser Sound of Music istället. Eller iallafall Oceans eleven. Två vuxna människor är väldigt förtjusta i Oceans eleven. För inget läskigt händer. Och för att två vuxna människor är kära i George Clooney. Så ikväll tog vi våra förnuft till fånga.

Åh. Daniel Ocean.

Förresten, om någon av er har sett Dorian Grey och fattar varför porträttet dyker upp igen i slutet, berätta! Vi missade vissa delar.

Jag och George Clooney eller Olle säger att man är alla i sina drömmar.

Jag och George Clooney sitter i ett stort vitt rum längst upp i en skyskrapa vid havet. Det vita golvet och de moderna vita möblerna badar i vitt ljus. Rummet är gigantiskt, i mitten av det står ett lågt glasbord omgivet av stora pallar klädda i vitt läder. Både George och jag är finklädda och håller varsin coctail i handen. Mitt emot oss vid det låga bordet sitter ett annat par med blanka kläder, vita leenden och drinkar i händerna. Kvinnan ber mig om något och jag går ut i köket.

När jag kommer tillbaka till det vita rummet på översta våningen har George Clooney hoppat ut genom fönstret. Jag ser hans livlösa kropp ligga platt på strandpromenaden. Det andra paret kikar lite på George och forsätter sedan att zippa martninis.

Jag springer ned för trapporna och ut på stranden. Grå berg störtar ner i vattnet och vita murar avgränsar vägar och bebyggelse från vågorna. Tidvattnet kommer. Det tar med sig Georges kropp ut till havs och jag ser den inte mer. Jag springer längs vattnet och frågar poliser och barn och gamla gubbar och unga killar som spelar volleyboll om de har sett George. Men det är det ingen som har. Mörkret sänker sig.

Så kommer jag fram till Gotlands nation. Där är det dans. Ljusen blinkar och det spelas hög musik. Gästerna lämnar skorna utanför dörren. Jag gör detsamma och går in. Konstigt nog har jag inte längre mina klackisskor på mig utan vinterskorna, de med en söm rakt över foten.

Vid gryningen lämnar jag Gotlands och börjar söka efter mina skor i raderna framför porten. Skorna finns inte där. Jag letar en gång till och frågar så en av dörrvakterna vad som kan ha hänt med mina skor. Han skrattar. Eftersom att jag inte är gotlänning har de sålt mina skor förklarar han. Det enda sättet för mig att få igen dem är att gå till secondhandaffären och köpa tillbaka dem.

I en platt plåtbyggnad har Gotlands nation sin secondhandbutik. Det är en stor mörk lokal full med gamla byråer och garderober. Ur skåpen och lådorna väller gamla kläder. Längs med golvet står rader av skor. Jag lyfter på gummistövlar och gympaskor, vinterstövlar och vandringskängor. Gotlänningarna skrattar åt mig. De vägrar hjälpa till. Leta vidare säger de på sin underliga dialekt. Så hittar jag min ena sko. Kort därefter den andra. Men då är den första borta och när jag finner på den försvinner den andra. Så fortsätter det. I en evinnerlighet.

Sen är det morgon.

Drömtydning någon?