I fredags skulle M och jag hyra film. Jag vill ha film utan blod. Jag frågar M vad han ville se. "Nazifilm" eller "biljaktsaction" Jag misströstar. Det låter blodigt.
Vi enas om en film som verkar så där brittiskt mys-läskig. "Dorian Grey" heter den. Hade nu någon av oss brytt oss om att läsa boken av Oscar Wilde hade vi nog aldrig trott att den skulle vara just mys-läskig. För mys-läskig är den inte. Men den ser bra ut. Victoriansk. Inte så hemsk. Inte så blodig. Och med Colin Firth - och han är ju härlig.
Härligt är det inte. Vi ser filmen bakom varsin kudde. Jag har den största kudden. Jag är lite mer bakom min kudde. "Kan jag titta nu?" frågar jag. "Nej inte än, inte nu. Titta INTE!" ropar M. Han måste ropa för jag håller för öronen också.
Efter vad som verkar vara en evighet tar filmen slut. Då måste vi sitta kvar framför teven och se trevliga saker tills klockan blir nästan två. Sen måste M cykla hem. Stackars. Och jag somnar i soffan för jag törs inte gå och lägga mig.
Man kan undra varför två vuxna människor gör så här. Det kan man faktiskt. Man kan undra varför inte två vuxna människor ser Sound of Music istället. Eller iallafall Oceans eleven. Två vuxna människor är väldigt förtjusta i Oceans eleven. För inget läskigt händer. Och för att två vuxna människor är kära i George Clooney. Så ikväll tog vi våra förnuft till fånga.
Åh. Daniel Ocean.
2 kommentarer:
ja, jag tar nog daniel ocean any day.
Vad jag förstår det som är att när Dorian har sålt sin själ för evig ungdom och skönhet som kommer alla hans handlingar påverka porträttet istället. Jag tror Oscar Wilde ville visa på den fixering vid det yttre och hur det påverkar.
Precis så är det Aidaho, vilket vi fattade bakom våra kuddar (men det var svårt!). Dock är det så att porträttet brinner upp tillsammans med Dorian i slutet men så plötsligt så har det återuppstått igen, fast han är död. Eller? Är det någon som vet?
Skicka en kommentar