Om skor och om sånt som händer under tiden.

Så jag har spenderat oproportionerligt mycket tid av mitt liv med att sucka i skoaffärer och fråga "finns den här i en förtitvåa" och så "nej". Sen krympte mina fötter på något overkligt sätt och så kunde jag plötsligt ha den någorlunda normala storleken 41 (eller på senaste tiden 40!). Damskor finns ofta i 41. (Och, nej man kan inte köpa herrskor dom är så jäkla breda!)

Iallafall så behövde Moses nya skor. Och så står jag där igen och gör samma sak fast tvärtom, "finns den här i trettinie?" "eeh nej". Herrskor finns tydligen sällan i 39. Och så är det miljardlång kö på stadium och det går inte med damskor för dom är ju så jäkla smala.

Men det blev skor iallafall. Tillslut, ute i Boländerna. Och dom var så sköna och snygga och bra på alla sätt att dom fick en egen sång men hur man än försöker skriva om den på bloggen blir den aldrig lika rolig som i verkligheten. Sista raden löd iallafall: "Och kastat dom gamla i soooooopen!" (men ni ser, inte alls lika hysteriskt skrattframkallande som live).

(Oj vad snäll du är som följa mig och titta lite på IKEA sa Moses sen. Möjligtvis med en aning ironi)

Och det börjar vara kallt på natten så man måste hålla hårt i täcket och studenterna har kommit och Ziggy sover mest hela tiden och ikväll städar vi det sista på min vind.

I väntan på våren.

Jag och George Clooney eller Olle säger att man är alla i sina drömmar.

Jag och George Clooney sitter i ett stort vitt rum längst upp i en skyskrapa vid havet. Det vita golvet och de moderna vita möblerna badar i vitt ljus. Rummet är gigantiskt, i mitten av det står ett lågt glasbord omgivet av stora pallar klädda i vitt läder. Både George och jag är finklädda och håller varsin coctail i handen. Mitt emot oss vid det låga bordet sitter ett annat par med blanka kläder, vita leenden och drinkar i händerna. Kvinnan ber mig om något och jag går ut i köket.

När jag kommer tillbaka till det vita rummet på översta våningen har George Clooney hoppat ut genom fönstret. Jag ser hans livlösa kropp ligga platt på strandpromenaden. Det andra paret kikar lite på George och forsätter sedan att zippa martninis.

Jag springer ned för trapporna och ut på stranden. Grå berg störtar ner i vattnet och vita murar avgränsar vägar och bebyggelse från vågorna. Tidvattnet kommer. Det tar med sig Georges kropp ut till havs och jag ser den inte mer. Jag springer längs vattnet och frågar poliser och barn och gamla gubbar och unga killar som spelar volleyboll om de har sett George. Men det är det ingen som har. Mörkret sänker sig.

Så kommer jag fram till Gotlands nation. Där är det dans. Ljusen blinkar och det spelas hög musik. Gästerna lämnar skorna utanför dörren. Jag gör detsamma och går in. Konstigt nog har jag inte längre mina klackisskor på mig utan vinterskorna, de med en söm rakt över foten.

Vid gryningen lämnar jag Gotlands och börjar söka efter mina skor i raderna framför porten. Skorna finns inte där. Jag letar en gång till och frågar så en av dörrvakterna vad som kan ha hänt med mina skor. Han skrattar. Eftersom att jag inte är gotlänning har de sålt mina skor förklarar han. Det enda sättet för mig att få igen dem är att gå till secondhandaffären och köpa tillbaka dem.

I en platt plåtbyggnad har Gotlands nation sin secondhandbutik. Det är en stor mörk lokal full med gamla byråer och garderober. Ur skåpen och lådorna väller gamla kläder. Längs med golvet står rader av skor. Jag lyfter på gummistövlar och gympaskor, vinterstövlar och vandringskängor. Gotlänningarna skrattar åt mig. De vägrar hjälpa till. Leta vidare säger de på sin underliga dialekt. Så hittar jag min ena sko. Kort därefter den andra. Men då är den första borta och när jag finner på den försvinner den andra. Så fortsätter det. I en evinnerlighet.

Sen är det morgon.

Drömtydning någon?

Nya skor.

Vagabond, ingen klack, tunt rutigt foder och dragkedja i sidan. Stl 42.