"Everything I've ever done was out of fear of being mediocre"

Två uppfriskande inslag i den konforma verkligheten.

Linus Fremin, som jag pratat om förr, är härligt bantningsfientlig. Bland annat här. I Januari till råga på allt. Jag säger inte att jag håller med, men kära nån: I love it!

Och så var det vännen, jag ska inte avslöja vem, som har en ny älskling. Men tycker att kärest*n är himla jobbig, ska ju liksom vara så nära hela tiden.

"Så då låg ju jag med benen utanför sängen, för att slippa ligga upp-i hela tiden. Men vet du vad som händer då!? Då ska h*n ju lägga armen liksom på mig!"

Jo, jag tror det är meningen att det ska vara mysigt. Inte har väl kräket skickat blommor också?

Jag blir alldeles glad i hjärtat av alla som inte spelar med!

Den normativa kroppen går på gym.

Den rabiata mångfaldsvetaren som byggt bo i mitt sinne konstaterade att det hänger vita, unga, smala, nästan-nakna män i taket på Studenthälsans nya träningsfacilitet "Blåsenhus". Mångfaldsvetaren undrar om andra, inte fullt så unga, vita, smala och manliga människor också är välkomna att träna där?

Plastmännen är iklädda hudfärgade (deras hudfärg alltså) kallingar och vita knästrumpor. På huvudet har de någon sorts plastbubbla. Men naturligtvis syns deras ansikten, vi vill ju inte att de ska bli objektifierade.

Sen ska jag väl säga att männen inte har några synliga funktionsnedsättningar heller. Men å andra sidan ser de rätt stelopererade ut. Och så hänger de ju faktiskt i ett tak.