En puss om dagen, 6.

En puss om dagen, 5.

En puss om dagen, 4.

En puss om dagen, 3.

En puss om dagen, 2.

En puss om dagen, 1.

Kära på facebook.

- Moses, har du sett att vi är kära på facebook?
- Det var fint, tyckte jag. Jag har gillat.
- ...
- Jag tyckte jag var snyggast. Annars brukar ju jag vara snyggast.
- Jag ser utvecklingsstörd ut.
- Har du sett hur snygg min frisyr är? Som en sjuttitalsfrisyr nästan.

"Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan."

Saker jag har flyttat in till Moses idag:

Trådlöst internet.

Kaffe.

Sockerkaksform och elvisp.

Vimplarna.

här.

Fyra bröllop och en två begravningar, några förlovningar och ett par barn.

2010 verkar onekligen vara året då sånna jag känner får för sig att gifta sig, förlova sig, begravas och få barn. Det är bra med jämna årtal, lätt att minnas.

Olle och Sofia har förlovat sig. Det kunde man läsa på Facebook i morse.

Och ni som klagar på facebook och läser familjesidorna i lokaltidningen först av allt. Just det.

Det här var en kväll på Orvars 2006.

"Lyckan är en tidning om hur andra människor bor."

Jag har drabbats av någon sorts bostadsångest. Svårartad sådan.

Antagligen är det resultatet av att ha spenderat min barndom med att möbla om i det gula dockskåpet på vintern och den överdimensionerade lekstugan på sommaren, tonåren med att bygga hus i sims och numera oproportionerligt stor del av mitt vuxna liv med att läsa inredningsbloggar. Det är en knäpp. En hang-up. En svår störning som jag har jobbat jäkligt länge för att utveckla. Och det faktum att Moses inte har brutit ihop över mig än är väl ett tecken på att jag faktiskt borde flytta in hos honom redan i eftermiddag innan han kommer från jobbet.

Men vi tar det från början.

Det är ju så att jag kär i min lägenhet. Den är fantastiskt mysig. Det är bara det att man kan inte bo i den på sommaren för så är där alldeles för varmt och man kan inte bo två i den. Speciellt inte om man har så mycket saker som jag och den som jag vill bo med har.

Det är ju så att jag är kär i Moses. Han är också fantastisk mysig. Mycket mysigare än min lägenhet faktiskt. Så jag tänker att jag ska flytta ifrån min lägenhet för att bo med Moses. Och så hoppas jag att jag inte kommer gråta så många tårar när lådorna packas.

So far so good, alltså.

Så vi letar hyresrätter med Moses Uppsalahemsköpoäng. Och dom är rätt många. Vi kan få rätt många lägenheter. Bara inte dom vi helst vill ha. Så frågan är: ska vi flytta till något som inte är helt perfekt - och hamna sist i kön igen? Eller ska vi vänta? (Och det är ju hans ködagar och hans lägenhet. Vilken potentiell kvinnofälla att bli ihop med någon som är äldre)

Eller ska jag flytta in till Moses på riktigt och inte bara bo i en korg på golvet och några krokar i badrummet? Det vore nåt. För vi ryms. Och vi skulle spara pengar. Och jag skulle slippa fara fram och tillbaka och hämta saker. Och jag skulle kunna ha alla mina sockor här och inte använda hans som har hål på tårna. Lägenheten funkar. Egentligen. Det lilla köket är tillochmed gulligt. Och det är ju himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.

Men väggarna i sovrummet är hudfärgade. Min hudfärg. Flammiga. Om jag lägger en solbränd hand mot väggen försvinner den. Jag vet inte om det finns någon forskning på vad som händer med människor som vistas för länge i lokaler där väggarna har samma färg som dom. Det kan aldrig vara hälsosamt.

Och Moses har inga vimplar i taket. Jag behöver vimplar i taket.

Det är drygt att flytta också. Är det värt att flytta en gång för att genast ha som mål att flytta igen?

Men det är himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.

Och att vakna på natten och se en sovande nacke.

Moses und Lisa gehen nach Berlin.

Så, Moses och jag for till Berlin och sen kom vi hem igen. Vi hade det riktigt fint. Himla mysigt och trevligt och härligt och gott och andra sånna där adjektiv. Det som är så fint med att vara med Moses är att vad man (vi) än gör så är det nästan som om det är det trevligaste som finns. Så när man (jag) äter kebab på ett brandgult dönerställe med honom vid någon Bahnhof väldigt sent där i Berlin så tänker man (jag) ändå att det nog var en av de bästa måltiderna någonsin. Fast kebaben (falafeln) inte ens är särskilt god och kebabmannen inte ens särskilt trevlig. Men det gjorde liksom inget. Och ni får ursäkta att bloggen för tillfället bara handlar om Moses som jag är kär i och Farmor som är död. Men jag har inte mycket annat i huvudet just nu.

Iallafall så var vi som en mycket liten klubb för inbördes beundran och drev omkring i ett sommarvarmt Berlin. När vi kom dit visade det sig att Moses kunde två tyska sånger, 99 luftballoons och An die freude. Eller det är förresten för mycket och säga att han kunde 99 luftballons, han kunde inte säga 99 på tyska och kunde egentligen bara den raden, "99 luftballoons". Han sjöng ändå. Naturlich. Däremot kunde han hela texten till An die Freude. Naturlich det med. Ni förstår ju att man måste vara kär i någon som inte kan någon tyska alls men går och lär sig texten till An die Freude. Det kan inte hjälpas.

Hotellet vi bodde på låg inte allt för långt från Alexanderplatz och det var där, vid tevetornet och Marx och Engels och Rådhuset som vi hängde mest och vi kollade på hus och folk och åt glass och hånglade lite.

Och fotade:

Det fanns många hus som var så stora och så grå att man inte riktigt kunde bestämma sig för om de var förskräckligt fula eller helt charmiga. Det här är en bit av ett sånt hus, vid Rådhuset.

Av förklarliga skäl har jag nästan inga bilder på mig i Berlin, men massa av Moses.

På Alexanderplatz finns "Världstidsuret", lite lagom skränig 1900-tals design. I Bakgrunden syns tevetornet - min favoritsevärdhet.


Neptunus-fontänen och Rådhuset.

Ett kvarter vid Rosa Luxemburg Platz. Här var det trevligt.

Om jag var en sån som prenumererade på en dagstidning och klippte ut saker därifrån för att hänga upp på kylskåpet med färgglada magneter, II.

Av Sofia Olsson, härifrån.

Om jag var en sån som prenumererade på en dagstidning och klippte ut saker därifrån för att hänga upp på kylskåpet med färgglada magneter.

Så skulle jag klippa ut den här alltså.

Av Isabell Söder, Härifrån.

Hjärta.

"Everything I've ever done was out of fear of being mediocre"

Två uppfriskande inslag i den konforma verkligheten.

Linus Fremin, som jag pratat om förr, är härligt bantningsfientlig. Bland annat här. I Januari till råga på allt. Jag säger inte att jag håller med, men kära nån: I love it!

Och så var det vännen, jag ska inte avslöja vem, som har en ny älskling. Men tycker att kärest*n är himla jobbig, ska ju liksom vara så nära hela tiden.

"Så då låg ju jag med benen utanför sängen, för att slippa ligga upp-i hela tiden. Men vet du vad som händer då!? Då ska h*n ju lägga armen liksom på mig!"

Jo, jag tror det är meningen att det ska vara mysigt. Inte har väl kräket skickat blommor också?

Jag blir alldeles glad i hjärtat av alla som inte spelar med!

En kontaktannons.

Idag fyller min fina vän Gabbis år. Hon är dock ordentligt firad redan.

Födelsedagsbarnet vill förövrigt hälsa att hon är singel och gärna skulle träffa en trevlig man i lämplig ålder. Du bör vara jordnära, fördomsfri och gärna händig på något sätt. Gabrielle är väldigt social och expert på att prata och lyssna. Hon gillar att vara ute i naturen, fotograferar mycket och hänger en hel del i kyrkan. Som ni kan se på bilden är hon också mycket vacker.

Grattis på din faktiska födelsedag, G!

Vill du veta mer om Gabbis, klicka här.

Ett aprilprojekt, del I

Lisa internetdejtar.

Ooo, ni misstänksamma människor. Det är alldelens sant. Inget aprilskämt.

Egentligen är jag skeptisk. Vad är det för patetiska, desperata människor som håller på med internetdejting egentligen? Inte vill väl jag dejta någon som är så totalt socialt inkompetent att han måste söka tjejer via nätets dejtingsidor. Inte vill jag vara en sån patetisk person som letar kärleken på internet. Inte vill jag dejta någon som dejtar patetiska personer som internetdejtar. Ja, ni fattar. Som Groucho Marx sa:

"I don't care to belong to a club that accepts people like me as members."

Iallafall. Jag har idag skapat mig en profil på två välkända dejtingsajter, nämligen match.com och mötesplatsen.se. Troligtvis blir det någon sajt till, jag återkommer angående detta. Jag kommer att hålla på med detta under april månad och lämna en rapport på bloggen varje dag om hur det går. Jag är som sagt var oerhört skeptisk, men det känns lite spännande också.

Redan nu har jag några funderingar kring det här med ett framgångsrikt internetdejtande.

För det första, vad ska man skriva i sin presentation? Vissa verkar gå på strategin att avslöja allt från början…

”Jag är en 50 årig kvinna med kronisk värk. Annars är jag ganska vanlig och mitt utseende duger. Jag har många misslyckade förhållanden bakom mig och tre stökiga halvtidsbarn.”

…medan andra skriver kaxigt och skrytsamt. Vilken väg ska man välja? Det är ju dumt att måla upp en bild som inte stämmer men rätt tråkigt att avslöja brister redan i första meningen.

För det andra, det kostar pengar. Ganska mycket pengar också, mellan 150 – 250 kronor i månaden. Min vän M som internetdejtat en del (med varierande resultat) säger att betalsidorna är bäst då oseriösa människor försvinner så fort de måste betala. Än har jag inte betalat något och har då bara tillgång till grundläggande funktioner. Hur mycket tycker ni det är rimligt att lägga ut på nätdejting? Och kom nu inte och säg att det kostar lika mycket att gå på krogen för där får man iallafall musik och drink och dans.

Slutligen, hur specifik ska man vara när man fyller i vad man söker? Att skriva: alla i alla åldrar med alla intressen och inkomster känns ju rätt meningslöst men också att specificera vilket yrke min dejt ska ha. Ska han jobba med media eller juridik? På myndighet eller eget företag?

Kom gärna med förslag och synpunkter! 

Något för mormor

Vanliga tisdagar kan ju slänga sig i väggen!

Först är det bokrea och semeltisdag på samma dag. Sen går kronprinsessan och förlovar sig och då uppdagas det att världen är full av romantiska rojalister. Jag är inte en av dem. Ändå sitter jag och Gabbis uppspelta och fnittrar framför teven fem i fem. För visst är det lite spännande och lite fint, och en tredje guldkant på en redan glänsande tisdag.

Kanske är det just för att jag inte är någon romantisk rojalist som jag gillar Victoria lite extra idag. Inget klick och inga illusioner. Hon är vacker, van och skicklig. Han har ögonbryn som får honom att likna Jack Nicholson och vet inget om Västergötland, men det gör inget för kronprinsessan kan svara i hans ställe. Jag undrar några gånger om hon ska sparka honom på smalbenet för att hindra fel saker från att komma ut ur hans mun. Gör hon det syns det inte. Hon är duktig a’ Victoria, som mormor skulle ha sagt.

(Jag tänkte först skriva ett inlägg om traditionella värden, stora bröllop och lågkonjunktur. Sen något om hur odemokratiskt och dumt det är med monarki. Men det får bli en annan dag. Eller en annan blogg.)

n'Daniel och a' Victoria kan ni se här och läsa om här