Välkommen till Paradiset.

Om du skulle dö en dag. Och plötsligt befinna dig vid en vägkorsning på landsbygden en varm sommardag. Oroa dig inte. Du har kommit rätt.

Barrskogen reser sig på alla sidor. Du anar några hus bland träden. Det finns fyra vägar, två är asfalterade och två grusade. Det kan verka lurigt men du ska gå mot soptunnorna, och förbi dem. Om du är barfota, ja, jag vet ju inte i vilket skick man kommer till livet efter detta, men om du är barfota, gå i ett av hjulspåren, där är leran len och solvarm mot tårna. Du behöver inte oroa dig för bilar, det kommer inte många och de kör inte fort, Folke har sagt till om att man inte får damma på hans blommor.

Du vandrar förbi Folke och hans blommor i skogen. Går förbi tallarna och myrstacken och blåbärsriset. Det finns en väg som går mot vänster, där ska du inte svänga, istället tar du av till höger. Nu har du gått ganska länge och lyssnar du försiktigt kan du höra vågorna eller kollobarnens rop.

Vägen sluttar brant ned mot vattnet. Du måste vinkla fötterna för att få ordentligt fäste. Längst ned tar du till höger igen. Nu är du vid nytomten.

Vi har sett dig nu och skuggar ögonen med handen för att avgöra vem du är och om vi känner dig. Du har den röda stugan rakt fram, havet till vänster och tallarna runt omkring. Är det en riktigt varm dag ligger vi nog på bryggan, är det morgon sitter vi på bron bakom röda stugan och äter frukost.

När du tar dina första steg på det vassa gruset har du kommit fram. Du ser den stora tallen, flaggstången och glasverandan, bryggan och alla båtarna. Blommorna, gräset och vattentunnan.

Välkommen.

Om det regnar? Regn? Vad är det? Om det är 5 grader varmt? 5 grader, vad menar du? I vårat Burvik? Aldrig. Nästan.