LA ink är ett nytt favoritprogram. När Stina var här satt vi och tittade och planerade våra tatueringar. Något stort eller något litet. På insidan av handleden eller baksidan av vaden. Inga "tribals", det är tydligen ute nu (och aldrig någonsin snyggt, om ni frågar mig).
Det som imponerar mig mest är de som gör porträtt av nära och kära. Dels för att de blir så himla bra men också för att det är så modigt, både att välja att tatuera någons bild och att vara den som tatuerar en okänd persons mamma, son eller flickvän. Tänk om det blir fel, tänk om flickvännens förtrollande leende blir till ett hånflin på underarmen.
Vidare funderar jag över om tatuering är ett nöje endast för vita. Människor alltså. Hur blir det med färger och sånt om huden är mörk? Den bästa tatueringshuden borde ju vara den blekaste bleka. Som min då.
Min tatuering? Jag vet inte än. Definitivt i färg.
Om det inte ska vara ett porträtt då, förståss.
2 kommentarer:
Ingen pappa på vaden!
Kanske hela släkten på ryggen?! Såg en igår som gjorde sin syster på ryggen. Ska nog tipsa lillebror om det!
Skicka en kommentar