...never ending sto-o-ory...

Aldrig har man väl längtat så mycket efter en europeisk superstat som under omröstningen i Eurovisonsschlagerfestivalen (namnet skvallrar om hur långt programmet är).

Det där med nationalstaten känns ju så 1900-tal. Och så måste-äta-jordnötter-för-att-inte-somna - evighetslångt.

Se på teve.

Om du har lite att göra så här mitt under påsken kan jag rekommendera den brittiska serien Criminal Justice som finns på svtplay. Tre avsnitt ligger ute nu, det fjärde visas i kväll och den femte och avslutande delen imorgon. Missa inte.

Apropå döden.

Igår kväll berättade Jay Leno att om det tar mer än 30 minuter för en person att somna så ökar dödsrisken med 100%.

Kanske har jag missförstått något men jag trodde att dödsrisken alltid var just 100%. Det är ungefär som den där kommentaren om att "döden var vanligare förr i tiden". Som om alla inte dog precis en gång var förr i tiden med.

Det var lite dumheter med tanke på döden.

Just nu.

Tänk, när man för en gångs skull kan sitta och se på teve hela förmiddagen utan att få dåligt samvete, ja då finns det inget att titta på.

"Everybody knows this, but you-all, women!"

Ser på Dr. Phil som berättar om att kvinnor är dåliga på att förhandla när de gör affärer och därför betalar mer för dyra varor än män. Det här är ett problem tycker Dr. Phil, kvinnorna gör fel, de är fega och lite dumma som är villiga att betala ett högre pris. Han ska lära kvinnor förhandla som män. Ge dom några guidelines.

Jo, för problemet är ju att kvinnornas otillräcklighet. Inte att de buffliga manliga försäljarna helt saknar respekt för dem.

Förresten, Phil har analyserat kvinnornas feghet och kommit fram till att de inte förhandlar för att de är rädd för att såra försäljarnas känslor.

Men försäljarna blir ju inte sårade. "Feelings!!!" skrattar de åt den absurda tanken att de har några.

Och meningen i rubriken, hade han fått säga den om någon annan minoritet?

SATC.

En av anledningarna till att jag måste gå hemifrån om dagarna är att Sex and the City sedan ett par veckor går på eftermiddagarna. Klockan tre. Det sabbar totalt min niotillfem-regim. Så jag måste sitta på biblioteket för att hålla moralen uppe. Men nu när jag inte kan se serien kan jag iallafall besöka Carries lägenhet. Här. Jag vill byta ut modemagasinen mot böcker och flytta in på en gång.

Att dom sedan gjorde om lägenheten i filmen. Det var nog det allra hemskaste.

Blåbärssoppa.

Eftersom att jag gillar sport som är dramatisk och går väldigt fort, helst ska allt vara över på under en minut, är Vasaloppet det enda sportevanemang jag någonsin kollar på. God morgon.

Men inte om sänglampan är tänd.

Efterlyst har börjat.

Jag har låst dörren. Och kollat igen så att den verkligen är låst.

Jag har tänt lampor i sovrummet.

För vi vet ju att det är just när den läskiga musiken spelas och reportrarna ödesmättat narraterar brotten som våldtäktsmännen och inbrottstjuvarna slår till.

Och vi vet ju lika väl att det är just när Hasse Aro tar sina väl avvägda pauser som de kryper in och gömmer sig under sängen.

Men inte om sänglampan är tänd.

Om när jag gjorde karriär på Sterling-Cooper.

Tredje säsongen av Mad Men började ikväll. Jag var inte med i det här avsnittet, men här är en bild på när jag var där och gjorde karriär. Helena tipsade mig om sidan.

En riktig man!

Skavlan igår ba: "Dolph, har du nå feminine sidor?"

Dolph Lundgren ba: "Asså jag lagar gröt, havregrynsgröt"

Jag ba: "Tjhoo, tur att det var havregrynsgröt. Alla vet ju att det bara är bögar och kvinnor som äter mannagrynsgröt. Men havregrynsgröt, det är tufft. Han är allt en riktig man."

Jag har en manlig sida. Ibland sitter jag i fåtöljen och byter tevekanal med fjärrkontrollen. Högteknologiskt värre.

Vatten och lite protein.

Jag fastnat framför ett matlagningsprogram på en utländsk kanal. En kändis är inbjuden. Jag har aldrig sett henne förr. Två kockar ska laga mat till henne och hon ska sedan utse den bäste kocken. Programledaren frågar vilken sorts mat hon gillar.

Jo hon äter det mesta, så länge det inte innehåller så många kalorier. Och serveras i små portioner. Inte för mycket kolhydrater. Och inget fett. Och ja, just det ja förresten. Hon vill inte ha sås.

Nu har jag inget emot folk som försöker äta nyttigt. Eller lite. Eller bara proteiner och vatten.

Jag undrar bara hur producenten tänkte.

Och vill rekommendera att de bjuder in någon som faktiskt gillar mat till nästa program.

21.00

Efterlyst.

Nu kommer det att handla lite om mitt hår.

Jag håller på att spara ut mitt hår. Hår växer ju som ogräs som ni vet. Utom när man vill att det ska bli långt.

Det har nu gått så långt att min kalufs blivit självmordsbenägen. "Klipp mig, klipp mig" skriker den om nätterna. Men jag är sträng. "Nu växer du" väser jag tillbaka.

Men när jag inte är sträng drömmer jag om den här frisyren:

Bilden är från teve serien "Mad Men", vill du se ett klipp med den här frisyren i kan du göra det här. Jag är speciellt förtjust i lockarna i pannan. Här behövs ingen platttång.

Tjejen i gröna klänningens frisyr alltså... inte Petes.

Min butler.

Har ni sett den här reklamen för ett bordsmargarin "vinn din egen butler i ett helt år"?

Jag oroar mig lite för den här butlern. Hur det skulle gå om jag vann honom.

Han kunde göra kaffe åt mig när jag pluggade, och servera det. Öppna dörren när någon kom och hälsade på. Kanske blanda drinkar på fredagskvällen. För större jobb än så gör väl inte en butler?

Men annars? När han inte gjorde de här tre sakerna, var skulle jag ha honom då? Ska han stå stilla i ett hörn någonstans? Helst vill jag ju kunna stoppa undan honom tills han behövs, men vars? I skrubben är det trångt nog som det är. Inne på toan skulle han bara vara i vägen och i garderoben skulle han skrynkla kläderna.

Om han var riktigt mager och kort i rocken kunde han kanske gömma sig bakom en sovrumsgardin. Lite grann som Ville Vessla.

Anna Anka.

Jag har förstått att det är inne att förfasas över Anna Anka på sin blogg. Jag såg en bit av programmet och jag har läst den fascinerande texten mrs Anka skrivit på Newsmill. Hon verkar högst osympatisk och synnerligen inskränkt.

Men all den här uppståndelsen?

Att lägga ned en massa energi på att fördöma henne, är det verkligen nödvändigt? Är kampen mot Anna Ankas verklighetsuppfattning verkligen en kamp som är värd att fightas? Vad finns att vinna här?

Och alla ni som försöker övertyga henne/er själva/andra om att era liv är bättre än hennes. Vad ska det tjäna till? Vad är priset och vem utser vinnaren? Ni jämställda, frigjorda kvinnor. Feminister. När blev Anna Anka fienden?

Hon är möjligtvis en avledningsmanöver.

Jag skrev inget inlägg om Anna Anka idag. Jag postade inlägget med spelningslistan istället. Raderna ur Lars Winnerbäcks "Och det blåser genom hallen" sammanfattar min inställning till hela grejen.

Romantiska komedier.

Till er som undrar mår jag mycket bättre nu. Sitter upp och andas utan märkliga pipljud från lungorna. Alla pappersnäsdukar är bortplockade från golv och fickor och marsvinen myser i ett nystädat bo med hö och morötter.

Nu har jag gjort te och tänt en massa ljus och ser på Notting Hill för kanske tionde gången. Det går rätt mycket intressant på teve ikväll. Mycket jag inte sett. Kriminaldramor av olika slag. Och jag ser på Notting Hill som inte ens hamnar på min lista över de 10 bästa romantiska komedierna. Jag gillar egentligen inte romantiska komedier. Men ikväll kräver den här filmen precis den mängd hjärnkapacitet jag kan undvara efter fyra dagar med feber.

Och han "flatmaten" är ju hysterisk.

Här kommer mina fem romantiska-komedi favoriter, bara så där "off the top of my head". (Och utan inbördes ordning)

Fyra bröllop och en begravning

När Harry mötte Sally

You´ve got mail

Sleepless in Seattle

Annie Hall

En mening som fick mig att titta bort.

"Heather's tummy-button has to go walkabout"

Jag tål verkligen inte operationsteve.

Huvvaligen.

Lungcancer?

Efter att ha sett fantastiska teveserien "Mad Men" kan jag konstatera att

1. antingen rökte folk inte så där mycket på sextitalet eller så

2. är cigaretter inte lika farligt som jag fått lära mig, om det inte är så att

3. alla människor som rökte så där mycket på sextitalet är döda nu.

När jag tror att karaktärerna ska pilla lite på sin mobil- vid frukostbordet, på tåget eller i sängen - ska de aldrig det. De ska röka.

Snygga är de iallafall, de som lyckas röka sexigt och sofistikerat. Så snygg har aldrig någon blivit av att skicka sms.

En farmor i nacken?

LA ink är ett nytt favoritprogram. När Stina var här satt vi och tittade och planerade våra tatueringar. Något stort eller något litet. På insidan av handleden eller baksidan av vaden. Inga "tribals", det är tydligen ute nu (och aldrig någonsin snyggt, om ni frågar mig).

Det som imponerar mig mest är de som gör porträtt av nära och kära. Dels för att de blir så himla bra men också för att det är så modigt, både att välja att tatuera någons bild och att vara den som tatuerar en okänd persons mamma, son eller flickvän. Tänk om det blir fel, tänk om flickvännens förtrollande leende blir till ett hånflin på underarmen.

Vidare funderar jag över om tatuering är ett nöje endast för vita. Människor alltså. Hur blir det med färger och sånt om huden är mörk? Den bästa tatueringshuden borde ju vara den blekaste bleka. Som min då.

Min tatuering? Jag vet inte än. Definitivt i färg.

Om det inte ska vara ett porträtt då, förståss.

Nu.

Jag har inte mycket att skriva om, funderar över allt som ska fixas, organiserar hösten på insidan. Tänker på fina vännen som har (haft) svininfluensa och C-uppsats i omöjligheternas ämne.

Stina är på besök. Hon har bråkig mage och dricker blåbärssoppa och cola som vi slår av i kylen.

Fikade med Fia som oroar sig över en osäker arbetsmarknad. Jag önskar plötsligt att jag hade mer än ett år kvar på utbildningen. Eller att det blir en god tid. Barasådär.

Köpte matta glödlampor.

Kollar "Hidden Potential". Mitt morgonkaffe. Och kvällste.