Vad ni än gör, kvinnor, gå inte hem till era män!

Män! Gå inte ute på kvällen!

Läs det briljanta Lisa Magnusson skriver. Här.

Inte bara för pynt.

Ibland måste man ju bara älska Svenska kyrkan. Som igår tillexempel.

Nu undrar jag ju verkligen vad riksdagens öppnande har i Storkyrkan att göra överhuvudtaget, jag minns något vagt om en skilsmässa för ett antal år sedan och tycker verkligen att det i en demokrati inte ska finnas något som påminner om en statskyrka. (Och inget kungahus heller, men det är en annan historia.)

Däremot tycker jag att politik hör hemma i kyrkan. Jättemycket tycker jag det. Skitmycket, faktiskt. Jag tycker att det är en av de stora fördelarna med att skilja kyrkan från staten, att den kan vara så in-i-Norden politisk och tycka helt andra saker än riksdagsmännen (och -kvinnorna). Och jag undrar vad som blir kvar av kyrkan, vad man ska ha den till, om den inte får vara politisk. Religion är mer än bara pynt. Det är det som är det fina.

Biskop Eva Brunne predikade om alla människors lika värde och att det är en omstörtande idé är väl egentligen ingen nyhet. Redan från början var kristendomen omstörtande på det viset, före, under, och jag hoppas också efter, allt pynt.

och ni nu som hittar hit på mystiska sätt och tänker skriva främlingsfientliga saker i kommentarerna, det är inte lönt, jag plockar bort er. Ni får gärna uttrycka era åsikter, men inte här.

Och Jan Björklund har två adopterade barn.

Några säger att vi måste avdramatisera Sverige Demokraterna. Att vi inte ska vara så upprörda, att vi ska tänka på att 94% av svenskarna INTE röstade på ett främlingsfientligt parti.

Andra säger att man vi måste sätta ned foten nu. Visa vad som inte är okej. Men manifestationer och demonstrationer och små händer på facebook. "Vi gillar olika".

Och det är så mycket prat om rasism. Och det är bilder på människor med olika hudfärg och det är skräckexempel från Sverigedemokrater som pratar om negrer och andra raser.

Och man får ju inte säga så. Och förresten finns det väl inga raser nuförtiden. Bara i USA. Här heter det etnicitet.

Det finns en gemensam fiende som alla kan vara arga på. Och vi kan räkna våra mörka vänner på facebook och gilla olika.

Och Jan Björklund är inte rasist för han har två adopterade barn.

Men han vill inte att hans två adopterade barn ska gå i skolan med tjejer i burka.

Och jag tycker också att det är obehagligt att cykla genom tunneln på kvällen när invandrarkillarna står där. Men jag är ju inte rasist.

Men jag vet heller inte riktigt vad det här handlar om. Bara att det inte är så enkelt som det verkar. Och jag ber att få återkomma.

Jag är inte så töntig att jag döper det här inlägget till Bröstpump.

Johanna skriver så bra om föräldraförsäkringen.

Och jag tyckte att Lars Ohly (som förövrigt ofta säger dumma saker men iallafall säger nåt) var klumpig som började prata om bröstpumpar men det går ju inte att mäta med alla som hakade på. Förlöjligande av en viktig fråga. KD idag: "Bröstpumpslagen". Nytt lågvattenmärke. Jag dör.

Och om ni orkar kan ni förresten läsa om pappaledighet och amning i UNT idag.

"Everybody knows this, but you-all, women!"

Ser på Dr. Phil som berättar om att kvinnor är dåliga på att förhandla när de gör affärer och därför betalar mer för dyra varor än män. Det här är ett problem tycker Dr. Phil, kvinnorna gör fel, de är fega och lite dumma som är villiga att betala ett högre pris. Han ska lära kvinnor förhandla som män. Ge dom några guidelines.

Jo, för problemet är ju att kvinnornas otillräcklighet. Inte att de buffliga manliga försäljarna helt saknar respekt för dem.

Förresten, Phil har analyserat kvinnornas feghet och kommit fram till att de inte förhandlar för att de är rädd för att såra försäljarnas känslor.

Men försäljarna blir ju inte sårade. "Feelings!!!" skrattar de åt den absurda tanken att de har några.

Och meningen i rubriken, hade han fått säga den om någon annan minoritet?

Vi som hade alla rätt - om tidigare förtjänster och framtida utsikter.

I höst blir det svårare för komvuxelever att gå vidare till högskolan. UNT skrev om det igår. Tidigare har komvuxelever konkurrerat om utbildningsplatser tillsammans med de som kommer direkt från gymnasiet men nu separeras de två grupperna och konkurrensen blir högre i komvuxgruppen. Tanken med förändringen är att belöna de elever som skaffat sig tillräckliga meriter redan i gymnasiet.

Jag ska inte ljuga. Hade det här genomförts för åtta år sedan då jag gick sista året på gymnasiet hade jag gillat förslaget. Jag hade kämpat hårt för mina fina betyg. Jag hade gjort allt rätt och ville ha min belöning. Det tyckte jag att jag var värd.

Komvuxeleverna vill också ha sin belöning. För de som har kompletterat sin gymnasieutbildning och läst upp sina betyg, de har också jobbat hårt. Kanske ännu hårdare. Det kan hävdas att de, som har låtit gymnasiet ta fyra eller fem år, har jobbat ännu längre för samma mål. De har varit villiga att ta studielån. De är målmedvetna och ihärdiga. De vågar be om en andra chans. Är inte de också värda en belöning?

Men det är inte så det funkar. En högskoleutbildning är inget pris. Syftet med en plats vid universitetet kan inte vara att belöna någon för tidigare meriter. Syftet måste vara slutprodukten. Syftet med läkarutbildningen måste vara att få fram de bästa läkarna. Inte att belöna de som hade alla rätt i skolan. Det viktiga är vad som händer efter högskolan, inte före.

Betygen fungerar i bästa fall som en fingervisning om vilka som har vad det krävs för att genomföra utbildningen och bli framgångsrika i sin yrkesroll. Ingen kan övertyga mig om att det spelar någon roll hur eller när de uppnåtts.

Så jag är emot förslaget, inte för att någon förtjänar en utbildningsplats utan för att alla förtjänar en andra chans.

En fransk lektion i förtryck frihet.

I Frankrike diskuteras i dagarna en ny lag som ska förbjuda kvinnor att bära heltäckande slöja. Slöjan hör inte hemma i Frankrike, den strider mot republikens grundprinciper och kränker kvinnors rättigheter.

Tydligen kan man öka en kvinnas rättigheter genom att bestämma hur hon ska klä sig.

Jag har skrivit om det förut men jag upphör aldrig att förvånas över logiken. Genom att förbjuda kvinnor en viss klädsel ökar man deras rättigheter. Alltså. Nu får kvinnor klä sig hur de vill. Och om man tar bort den rättigheten, då ökar hennes rättigheter.

Vi tar det igen.

En rättighet minus en rättighet är likamed fler rättigheter!

Ett matematiskt under.

Nu är det inte så att jag inte fattar att de där heltäckande slöjorna hänger samman med kvinnoförtryck. Jag fattar det. Jag fattar att det är en del av ett system som ser kvinnan som mindre värd än mannen, som ser kvinnan som mannens ägodel, eller som det brukar heta, "som mannens heder". Jag förstår att många av kvinnorna i burka och niqab är förtryckta av ett patriarkat som bestämmer hur de får klä sig.

Jo, jag vet.

Jag förstår bara inte hur det förtrycket minskar genom att ett annat patriarkat bestämmer att de ska ha andra kläder.

Jag ser liksom ingen skillnad.

Postfeminism?

Det har vandrat omkring en sak på Facebook. Något sorts hemligt mejl. En kvinnlig kod. Ett systerskap. Något internt, tjejer emellan. I statusraden skriver de invigda en färg, den färgen de har på BH:n.

Precis.

För det är ju det tjejer pratar om. Det är ju det som är vår hemlighet, vårt band till varandra. Underkläderna. Så känner vi samhörighet. Ni ska inte tro att vi kommer innanför skinnet på varandra, eller ens oss själva. Inte in i hjärtat eller själen eller hjärnan. Nej vi kommer till underkläderna. De som sitter väldigt nära det som egentligen spelar roll. Tuttarna förståss.

För när kvinnor ska umgås handlar det allt för ofta om heterosocialitet. Till skillnad från homosocialitet som män sysslar med mest hela tiden.

Jag har en vän som kör med det hela tiden. När vi umgås med killar spelar hon hela tiden på vår sexualitet. Eller på vår föreställda kvinnlighet och heterosexualitet. Hon drar små, suggestiva skämt som ska få oss att verkar sexiga och så där mystiskt kvinnliga. Anspelar naivt på sex. Och så fnittrar hon och tycker att jag ska fnittra med. Så att vi tillsammans kan bli de där stereotypa väninnorna som hjälper varandra att flörta.

Det är så det är, det här på Facebook. Det handlar inte om att öka samhörigheten kvinnor emellan, eller stärka kvinnor som grupp eller något annat på något vis konstruktivt. Det handlar om kvinnor som tar hjälp av varandra för att bekräftas av män. För att få sitt värde bevisat. För den dagen ingen bryr sig om vilken färg du har på BH:n, då kan du lika gärna hänga dig i den.

Gabbis tror att det hela är påhittat av en pervers gubbe. Tyvärr tror jag hon har fel. Sån tur har vi inte. Tyvärr finns det alldeles för många kvinnor som lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut hur de ska kunna få bekräftelse från det motsatta könet. Och någon av dem kom på den här idén. Grattis.

Själv har jag randiga strumpor. I blått och turkost.

Skillnaden på min och Moses samhällsanalys: (den korta versionen)

Moses: Det är fel på människan.

Lisa: Det är fel på samhället.

Ni vet ju vem som har rätt.

Som om det gick att komma undan.

Det finns dom som säger att "jag är inte intresserad av politik" eller "jag bryr mig då inte om det där med genus". Det brukar vara samma personer som hävdar att "Jag är inte feminist".

Och så tror dom här människorna att de på något sätt står bortom, om inte över, dessa världsliga saker. "Jag är inte intresserad av politik". Fattar de inte, att allt är politik?

Jag minns en vän till mig som stolt skanderade att han studerade naturvetenskap för att slippa allt tjafs om sociala konstruktioner.

Som om naturvetenskap vore frikopplat från det sociala och kulturella.

Vem som forskar, om vad och på vem är alla politiska beslut. Vem som letar efter vad, var avgörs av det sociala sammanhanget. Likaså vad som syns och hur det sedan beskrivs, presenteras, tolkas, bevaras och förmedlas. Vissa upptäckter försvinner. Andra hamnar på förstasidan i tidningen och några får Nobelpriset.

Det är inte så att om en vetenskapsman sitter tillräckligt stilla, tillräckligt länge och tittar tillräckligt noga kommer han att kunna iaktta ens den minsta lilla biologiska process utan att färgas av sin egen bakgrund, sitt eget kulturella sammanhang och sina egna politiska ståndpunkter. Sen ska måste han minnas vad han sett och vidare beskriva sin upptäckt med ord som redan har innebörd eftersom att de har använts tidigare.

För några dagar sedan nåddes jag av pressmeddelandet att man vid Uppsala Universitet (länge leve!) upptäckt könsskillnader i ofödda fosters hjärnor. Det är inte så att jag inte tror att det här stämmer. Men tänk en stund på att någon har lagt ned tid och pengar på att leta efter de här skillnaderna.

Ett förövrigt helt bisarrt exempel på hur forskningsresultat kan tolkas och presenteras kunde skådas hos Aftonbladet för ungefär en vecka sedan. "Provet visar: Killar smartare än tjejer" Statistik från högskoleprovet visade att de män som gjorde högskoleprovet hade bättre resultat på högskoleprovet än de kvinnor som gjorde högskoleprovet. Det är inte vad rubriken antyder. Felkällorna är oändliga.

Halleluja! (tillägnas Gabbi).

Gabbi bekymrar sig över att förlorarna tar för stor plats. Att det bara är de som inte fick som de ville i gårdagens kyrkomöte som hörs. De som är bittra. Jag har också noterat detta.

Ja-sidan vann stort. För mig känns beslutet självklart. Därför dansar jag inte omkring i eufori. Naturligtvis är det så här det måste vara.

Så surfar jag runt bland bittra bloggar och kommentarer och blir alldeles matt. Jag hade skrivit ett skitlångt inlägg som jag tänkte posta här, men jag vill inte. Argumenten gör mig bara ledsen. Homosexuella jämställs med pedofiler. Svenska kyrkan beskrivs som lurad, politiskt korrekt, och döende. Bibelord slängs fram och tillbaka. Jag tycker allt verkar bisarrt och önskar att jag kunde slänga ur mig det här:

Istället säger jag bara: HURRA! HALLELUJA! så finns det åtminstone ytterligare en positiv röst i myllret.

Ett annat magont.

Som alla andra har jag läst Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet. Jag tänker inte kritisera den här, det har andra redan gjort. Jag kan bara nämna att jag på intet sätt delar Åkessons uppfattning om vad mångkultur är eller vad mångkulturförespråkare anser. Sen delar vi nog inga andra åsikter heller. Men det var som sagt inte det jag skulle skriva om.

Jag tyckte artikeln var väldigt obehaglig.

Jag har nämligen hört allt en gång förut. Vartenda argument, alla åsikter. I samma ordning. På samma sätt. Från en person inte så långt bort från mig. Från en som jag framtill att vi hade den här diskussionen respekterade. Från en med ett viktigt jobb och många kontakter. Från någon som inte ser ut som en nynazist, från någon som är trevlig, intelligent, välanpassad och duktig. En förebild. En som lyckats.

Han uttryckte de här åsikterna och jag tänkte: "Du är ju helt knäpp. Hur kan du ha ditt jobb? Hur kan du verka så smart och egentligen vara tokig? Varför har du hittat på och missförstått de här sakerna?" En galenpanna tyckte jag. Men ingen att vara rädd för. Någon som bara inte vet vad han talar om. Någon som nog ändå inte har alla chips i påsen. En diskussion jag försökte komma ur för att den var så bisarr. Och för att jag ju gillade människan och inte ville höra mer.

Men alla de här galenskaperna han sa var alltså ingen slump. Han var alltså inte bara dum och dåligt påläst. Jag borde ha kunnat räkna ut det. Men jag antar att jag hellre har en dåre än en nazist i mitt vardagsrum.

En Sverigedemokrat är skrattretande, också i Aftonbladet. Men det finns inte bara en. Och dom finns inte bara i Aftonbladet. Men det syns inte på utsidan. Och dom skriker inte "Sieg Heil". Dom är smartare än så. Tyvärr.

Hur två plus blev ett minus.

Det är märkligt.

Alla gillar Obama.

Men ingen verkar riktigt nöjd över att han får fredspriset.

Tänk att någon så omtyckt. Får ett sådant omtyckt pris.* Och folk blir missnöjda.

Det är tvärtom med litteraturpristagarna. Här blir folk missnöjda för att de inte hört talas om de som vinner. Jag tycker det är bra. De som alla redan känner till behöver inte ett nobelpris för att sälja böcker.

Obama är redan historisk tänker jag. Med ett starkt budskap, helt annorlunda från sin företrädare, lyckades han bli vald till USAs första svarta president. Av samma människor som valde nämnda företrädare George W Bush. Två gånger. Han behöver inte fredspriset som uppmuntran.

Jag ser gärna att Barack Obama får Nobels Fredspris. Men helst om en så där sju år. När han fått chansen att genomföra sina löften och infria alla förhoppningar. När folk inte tvivlar så mycket längre.

Men är jag missnöjd? Nej inte alls.

Jag gillar Barack Obama skarpt som ni förstår. Bara det att han heter Hussein i andranamn är ju värt något slags pris!

*Innan någon påpekar det. Jo, jag vet att alla inte gillar Obama och att fredspriset i flera kretsar är omstritt. Men inte i min kretsar.

Läs mer här: DN reaktioner, DN: Obamas presskonferens, DN: USA-experter, Svd, Svd: läsarna tycker.

Kan inte fatta att jag skriver inlägg nr 2 om Anna Anka.

- Jag är ingen hemmafru, säger Anna Anka, jag ligger inte i poolen och dricker drinkar.

Jag vet inte riktigt var Anna Anka står i just den här debatten, men visst brukar det vanligaste argumentet för just hemmafruar vara att de faktiskt jobbar hårt. Att de har ett viktigt jobb. Det viktigaste. Och att det är ett heltidsjobb. Som om hemmafruars hem tar mer tid i anspråk än de som jobbar utanför hemmet. Som om de som har ett annat heltidsjobb slipper undan att jobba hemma.

Ett annat inlägg i hemmafrudebatten går förresten på svt 1 ikväll; Mona Lisas leende. Jag är kritisk till mycket i den filmen, bland annat, tror jag, sensmoralen. Men kostymerna är vackra. Kolla Julia Roberts örhängen.

Förresten, hela den här hemmafru-grejen, det är lågkonjunkturens fel. En dröm om bättre tider. Ett inbillat förflutet då allt stod rätt till.

Anna Anka.

Jag har förstått att det är inne att förfasas över Anna Anka på sin blogg. Jag såg en bit av programmet och jag har läst den fascinerande texten mrs Anka skrivit på Newsmill. Hon verkar högst osympatisk och synnerligen inskränkt.

Men all den här uppståndelsen?

Att lägga ned en massa energi på att fördöma henne, är det verkligen nödvändigt? Är kampen mot Anna Ankas verklighetsuppfattning verkligen en kamp som är värd att fightas? Vad finns att vinna här?

Och alla ni som försöker övertyga henne/er själva/andra om att era liv är bättre än hennes. Vad ska det tjäna till? Vad är priset och vem utser vinnaren? Ni jämställda, frigjorda kvinnor. Feminister. När blev Anna Anka fienden?

Hon är möjligtvis en avledningsmanöver.

Jag skrev inget inlägg om Anna Anka idag. Jag postade inlägget med spelningslistan istället. Raderna ur Lars Winnerbäcks "Och det blåser genom hallen" sammanfattar min inställning till hela grejen.

En farmor i nacken?

LA ink är ett nytt favoritprogram. När Stina var här satt vi och tittade och planerade våra tatueringar. Något stort eller något litet. På insidan av handleden eller baksidan av vaden. Inga "tribals", det är tydligen ute nu (och aldrig någonsin snyggt, om ni frågar mig).

Det som imponerar mig mest är de som gör porträtt av nära och kära. Dels för att de blir så himla bra men också för att det är så modigt, både att välja att tatuera någons bild och att vara den som tatuerar en okänd persons mamma, son eller flickvän. Tänk om det blir fel, tänk om flickvännens förtrollande leende blir till ett hånflin på underarmen.

Vidare funderar jag över om tatuering är ett nöje endast för vita. Människor alltså. Hur blir det med färger och sånt om huden är mörk? Den bästa tatueringshuden borde ju vara den blekaste bleka. Som min då.

Min tatuering? Jag vet inte än. Definitivt i färg.

Om det inte ska vara ett porträtt då, förståss.

Värmebölja och vattenbrist.

Det är värmebölja. Och vattenbrist i Bureå. Bureborna har via radio och tidningar uppmanats att inte vattna med dricksvattnet.

Till förmiddagsfikat på jobbet nåddes vi av ryktet att vattnet skulle stängas av helt.

Grannen som tipsade oss om detta hade minsann själv redan fyllt hela badkaret. För att vara på den säkra sidan.

Så nu börjar jag på allvar oroa mig för vattenbrist. Inte på grund av värmen utan på grund av den vanliga, vardagliga idiotin.

Om universitetet, teologin och min godtrogenhet.

Några rader om något aktuellt:

De senaste dagarna har DN publicerat artiklar rörande högskoleverkets granskning av religionsvetenskap och teologi på svenska universitet och högskolor.

Jag har läst teologi på Uppsala Universitet, ett av de universitet som klarade granskningen bra. Jag har inte upplevt utbildningen som konfessionell men däremot har jag tyckt att den varit allt för inriktad på kristendom. Hur det är på kurser och universitet där jag inte läst kan jag naturligtvis inte uttala mig om.

Jag tycker att både religionsvetenskap och teologi, om man nu ska skilja på dem, hör hemma på svenska universitet. Jag tycker att det är en klar fördel att man kan studera religion ur en icke-konfessionell synvinkel också när det gäller saker som värdegrunder och lärosatser.

Att kvalitén brister på universitet och högskolor runt om i landet, som utredningen påvisat, är dock ett stort problem och jag hoppas att de lärosäten som inte håller en hög standard åtgärdar detta eller lägger ned sina kurser. Jag har aldrig förstått varför tillgänglighet värderas högre än kvalité när det gäller (högre) utbildning.

Madeleine Súltan Sjöqvist, som är min uppsatshandledare, blev av med sin tjänst på teologen när hon jobbade med granskningen för högskoleverket. Detta hade jag hört förut och även om hon inte är en på något sätt inställsam person och jag förstår att hon kan reta många trodde jag när jag hörde detta att det berodde på teologens dåliga ekonomi. Det tror jag fortfarande. Men kanske är jag allt för naiv.  

DN:

Universitet riskerar förlora examinationsrätt

Kristna i strid på universiteten

En svart dag.

Idag var det en svart dag. 

Ja, dagen var på intet sätt tragisk eller dyster men den var svart i motsats till röd. Idag är det en svart annandag Pingst. Ni kanske minns att vi bytte annandag Pingst mot sjätte juni. Nu förespråkar jag på intet sätt en teokrati och tycker att det är bra att almanackan inte helt baseras på kristendomens kalender. Jag tycker vidare det fint med sekulära helgdagar för varför ska religionen ha monopol på årstidsbundna festligheter? 

Jag önskar bara att vi kunde fira något noblare än nationalismen. 

...och ingen ska gå hungrig mer!

Det är val snart. Det står små stugor runt stora torget. Ibland står någon utanför en av stugorna och pratar i mikrofon. Inte så mycket om varför jag ska rösta på dem utan om varför jag inte ska rösta på de andra. Jag har redan anledningar till att inte rösta på var och ett av partierna. 

På en affisch kan jag läsa att Alf Svensson vill värna freden i Europa. Ja, det var då för väl. Undra om han är emot svält också? Och undra vem man ska rösta på om man vill värna kriget?

Folkpartiet säger "Ja till Europa!". Det känns passande nu när det handlar om ett EU-val. Jag funderar över vilka världsdelar de säger "nej" till och vad de ska göra när de sagt det där ja:et.

Här kan du göra DNs test och se vilket parti du bör rösta på. Jag kan ju säga att jag inte kommer att rösta på det parti som testet tyckte. Det partiet har alldelens för larvig slogan.