Det är en dag en sommar. Och jag har hållit på och dejtat en kille. Ganska mycket. Och sen har det tagit slut och en av mina bästa vänner har fixat en dejt åt mig. Och han heter nåt vanligt. Jag minns inte nu. Och vi har suttit på ett café och pratat och tittat på varann. Och han verkar snäll. Och han är trevlig. Och vi tycker likadant om samma saker. Och vi har gemensamma referenser. Och liknande värderingar. Och han är inte ful. Inte så det stör iallafall.
Men jag orkar inte.
Och jag blir så besviken.
Och jag ringer till den här bästa vännen och gråter i luren och säger: "Alltså vad är det för fel på mig. Jag träffar många helt okej killar, men jag gillar dom aldrig." Och vännen säger: "Men du har väl aldrig varit kär i någon." Och jag är för gammal för att aldrig ha varit kär i någon så jag blir sur och säger något vasst tillbaka. "Jaha" säger min vän. "Du har helt enkelt inte träffat den rätte". Och det är ju värsta klyschan, men vad ska hon säga, liksom.
Och vi går på en fest sen. En tjejfest med heteronormativitetens väktare. Och jag är cynisk och överlägsen och diskussionslysten och tar allt till makronivå. Och en tjej vill ju bara vara fin och ha fest för alla sina vänner och gifta sig i kyrkan med sin sambo. Men hon är inte kristen och dom har redan barn. Hon hatar mig nog nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar