Min bästa vän när jag var liten hette Emma. Hon hade långt brunt hår och ett diadem och en pappa som var arbetslös och spelade gitarr. Dom bodde alldelens nära oss. Emma hade andra bästa vänner också, men när hon var med mig var jag hennes bästa vän. Det var så krångliga regler kring bästisar när jag var liten.
Efter det fick jag en annan bästa vän men hon var mest på jakt efter nya bästa vänner hela tiden. Och så var hon svartsjuk om jag blev vän med någon ny. Det var ett märkligt förhållande.
Man ville ju ha en sån där bästa vän som bara var ens egen. För alltid. En som berättade varje liten sak och lånade ut kläder ur sin garderob. En som man inte behövde fråga om man fick följa med eller kunde vara med. En som sa snälla saker och tyckte precis likadant. En som satt i ens soffa och såg på dåliga serier.
När jag flyttade till Uppsala fick jag Ida som nya bästa vän och hon var typ precis så där. Förutom kläderna då. Och hon tyckte inte likadant heller. Sen flyttade Ida till Luleå och då visade det sig att jag nog var en ganska pragmatisk bästa vän och att det var ganska opraktiskt att ha sin vän som skulle sitta i soffan och se på dålig teve i andra ändan av landet.
Nu har jag kanske ingen bästa vän. Eller så har jag flera stycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar