Kan inte fatta att jag skriver inlägg nr 2 om Anna Anka.

- Jag är ingen hemmafru, säger Anna Anka, jag ligger inte i poolen och dricker drinkar.

Jag vet inte riktigt var Anna Anka står i just den här debatten, men visst brukar det vanligaste argumentet för just hemmafruar vara att de faktiskt jobbar hårt. Att de har ett viktigt jobb. Det viktigaste. Och att det är ett heltidsjobb. Som om hemmafruars hem tar mer tid i anspråk än de som jobbar utanför hemmet. Som om de som har ett annat heltidsjobb slipper undan att jobba hemma.

Ett annat inlägg i hemmafrudebatten går förresten på svt 1 ikväll; Mona Lisas leende. Jag är kritisk till mycket i den filmen, bland annat, tror jag, sensmoralen. Men kostymerna är vackra. Kolla Julia Roberts örhängen.

Förresten, hela den här hemmafru-grejen, det är lågkonjunkturens fel. En dröm om bättre tider. Ett inbillat förflutet då allt stod rätt till.

Anna Anka.

Jag har förstått att det är inne att förfasas över Anna Anka på sin blogg. Jag såg en bit av programmet och jag har läst den fascinerande texten mrs Anka skrivit på Newsmill. Hon verkar högst osympatisk och synnerligen inskränkt.

Men all den här uppståndelsen?

Att lägga ned en massa energi på att fördöma henne, är det verkligen nödvändigt? Är kampen mot Anna Ankas verklighetsuppfattning verkligen en kamp som är värd att fightas? Vad finns att vinna här?

Och alla ni som försöker övertyga henne/er själva/andra om att era liv är bättre än hennes. Vad ska det tjäna till? Vad är priset och vem utser vinnaren? Ni jämställda, frigjorda kvinnor. Feminister. När blev Anna Anka fienden?

Hon är möjligtvis en avledningsmanöver.

Jag skrev inget inlägg om Anna Anka idag. Jag postade inlägget med spelningslistan istället. Raderna ur Lars Winnerbäcks "Och det blåser genom hallen" sammanfattar min inställning till hela grejen.