Jag åker ett sånt tåg som folk blir mördade på i detektivromanerna. Med väggar i trä och golv i rött linoleum. I taket hänger sju runda små lampor på rad. Bagagehyllorna är rediga saker i metall och läslamporna har små rundade spakar, de är gamla, liksom allt annat i vagnen. Ett riktigt retrotåg med nötta bordsskivor och mjuka blå säten.
Två amerikanska killar i rutiga skjortor, jeans och tygskor pratar högljutt längre bort. Han med de svarta galsögonbågarna och yviga håret heter Eric. Små och stora barn sover i föräldrarnas knä. Ett äldre par lägger patiance. Den runda kvinna med knut och pärlörhängen stickar på en tröja. Hon heter nog Cecilia Ceder. "Faster Cecilia" säger brorsdöttrarna. "Klick klick" låter Cecilias stickor. "Klick klick".
Detektiven (jag) sitter med ryggen mot den tunna väggen som skiljer den här halvan av tåget från den andra. Hade det varit en riktig bok hade det funnits en ritning på försättsbladet. Detektiven ser allt som händer i vagnen. Alla som kommer och går. Hon är vaksam och betraktar noggrant allt som händer. "Klick klick" klickar stickorna.
Det är sen kväll. Utanför tågfönstret skymtar lampor förbi. Snabba spår av nästan nedsläckta hus där folk dricker sitt kvällste och stoppar om sina barn. Snötäckta granar susar förbi, städer tystade av en allt för lång vinter.
I tågvagnen är allt lungt. Någon gäspar ljudligt. Kvinnan med den arga blonda pagen drar kappan tätare om kroppen och sluter ögonen. De amerikanska grabbarna har tystnat. Patienceparet viskar med varandra och häller upp kaffe ur en grön termos. En svartmuskig man som suttit stilla längst ned till vänster reser sig upp och hämtar något ur en välfyllda resväska. En ung kvinna med pälskrage trippar förbi i eleganta läderstövlar. Hon stannar och säger något till kvinnan med stickorna. Jag hör inte vad.
Det blir allt tystare. Många har somnat, andra sitter försjunkna i romaner och kvällstidningar. Ingen märker att Cecilia Ceders stickor har tystnat.
