

Idag är jag världens tröttaste. Vill helst lägga mig under täcket igen. Det här är en bit av mitt sängbord.
Läs de fina novellerna i den lilla boken av Miranda July. Om ni orkar.




10 favoriter från min pocketsamling. Läsa lite i påsk kanske?
”Brideshead Revisited ”av Evelyn Waugh. Ni har sett serien, kanske filmen. Boken är bra också. Nostalgisk
”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen. ”De Sydowska morden”. Mord, skandal , baserat på en verklig händelse. Häradshövdingen Hjalmar von Sydow blir ihjälslagen i sin Stockholmsvåning, sonen Fredric misstänks genast.
”Kvinnor på ett tåg” av Anita Nair. Sex indiska kvinnor möts på ett tåg och funderar över sina liv. Kärlek, levnadsöden och Indien.
”Glasfåglarna” av Elsie Johansson. Nu var det evigheter sedan jag läste boken men jag minns att jag inte kunde lägga ifrån mig den. Sverige, 30-tal, utanförskap och drömmar.
”Berättelsen om Pi” av Yann Martel. Den indiske pojken Pi finner sig plötsligt på en livbåt tillsammans med en gigantiskbengalisk tiger. En helt otrolig bok! Filosofisk om livet och religion, spännande och märklig.
”On Beauty” av Sadie Smith. Vilka människor man får träffa här! Roligt och underbart. Du måste faktiskt läsa den här.
”Hon hette Agnes” av Elisabeth Lindfors. Jag har hört att den här boken inte är så bra. Jag tyckte den var fin och kände verkligen med alla karaktärerna. Den börjar 1941 i obygden och slutar i Stockholm i nutiden. Ett stycke nutidshistoria. Om Agnes som inte är riktigt som alla andra.
”Never let me go” av Kazuo Ishiguro. “Nej. Så kan det inte vara. Nej, det är inte sant!” Tänker jag när jag läser boken. På baksidan står det: ”Gripande och uppfodrande, och så stillsamt och återhållet berättat att man helt tappar andan när avgrunden plötsligt öppnar sig”. Precis så är det.
”Kalla det vad fan du vill” av Marjaneh Bakhtiari. Herre Gud, vad jag skrattade när jag läste den här boken. Så glad jag blev. Och lite ledsen. Om en iransk familj som utvandrar till Sverige. Eller nej förresten, de invandrar, och det visar sig vara en helt annan sak.
”Franny and Zoey” av J.D Salinger. Också en bok som jag läste för längesedan. Den har fastnat i mitt huvud, olik många andra böcker.
Det diskuteras alltid mycket, och har på senaste tiden diskuterats mer kring studenter, studier och studiemedel. De senaste dagarna har det handlat mycket om förslaget om ”bara 4 års studiemedel”. Om jag har förstått saken rätt har förslaget ännu inte lagts fram i sin helhet och det verkar hursomhelst innebär att möjligheterna till att få förlängt studiemedel är ganska stora. Jag väljer att inte kommentera den debatten specifikt utan tänker istället bemöta två vanliga föreställningar angående studenters verklighet. Då jag själv läst främst historia och teologi/religionsvetenskap är min kunskap begränsad till just till humaniora. Det är mycket möjligt att föreställningarna kring studenter inom andra områden ser helt annorlunda ut.
Det är så jävla lätt att vara student. Så skulle jag vilja sammanfatta den attityd som jag som student möts av och som irriterar mig allra mest. Det är så jävla lätt att vara student av två anledningar. För det första för att studenter har oförtjänt bra ekonomi. För det andra för att de ändå inte gör någonting. De får typ 7.800 i månaden. Och har typ en föreläsning i veckan.
Studenter har bra ekonomi, de får studiebidrag, rabatt på en massa saker och utbildningen är gratis. Förresten kan de ju jobba kvällar, helger och lov. Som heltidsstudent får jag 671kr/vecka i bidrag och sen får jag låna 1284 kronor. Sammanlagt blir det 7820 kronor i månaden. 40 veckor om året. Merparten är alltså lån, det ska betalas tillbaka. 12 av årets 52 veckor bedriver de flesta inga studier och förväntas då försörja sig på annat håll. Studiemedlet är också i högsta grad villkorat, studenten måste klara sina tentor, lämna in sina PM och ta sina poäng, annars blir det inga mera pengar.
Jag har haft turen att ha extrajobb under min studietid samt föräldrar som kunnat stödja mig ekonomiskt när det behövts. Jag har klarat mig bra och tycker inte att det är nödvändigt med en höjning av studiemedlet. Däremot tycker jag att saker som boende och litteratur kunde bli billigare. Ett studentrum här i Uppsala kostar nu närmare 3000 kr i månaden. Kurslitteratur är inte heller gratis. Jag köper för närvarande böcker för ungefär 1000 kronor per delkurs a 7,5hp. Det innebär 4000 kronor på en termin. Då har jag köpt ungefär hälften av all litteratur. Jag anar att detta varierar mycket mellan utbildning och studieort. Det finns visserligen bibliotek men alla kan inte låna allting alltid. Utbildningen är gratis vilket är underbart, studentrabatter är också alltid välkomna men en students ekonomi blir ändå beroende av sommar/extrajobb och/eller anhöriga med stabil ekonomi och generöst sinne.
Förresten, det är väl inga problem för en student att ha ett extrajobb, de verkar ju ändå slappt att plugga.
Studenter inom humaniora gör nästan ingenting, de har typ två schemalagda timmar i veckan. Humaniorastudenter har väldigt lite lektionstid. På en grundkurs enligt min erfarenhet 2-3 tillfällen i veckan och på högre nivå ännu mindre. Det här beror naturligtvis inte på att det inte finns något att lära studenterna utan på rent ekonomiska faktorer, institutionerna har inte råd. Jag är säker på att de flesta skulle välkomna fler schemalagda timmar. Det här innebär naturligtvis inte att studenterna är lediga övrig tid. Det betyder att de förväntas ägna sig åt självstudier. Det krävs mycket självdisciplin och en hel del erfarenhet för att effektivt bedriva universitetsstudier på egen hand på det här sättet.
Ibland är dock kurserna för slappa. Jag har läst (del)kurser som tagit ”för lite” tid. Jag tycker att detta är ett verkligt problem. Är det heltidsstudier så ska det ta 40 timmar i veckan. Det måste dock påpekas att det som tar 10 timmar för en studiebegåvad, van student kan ta 30 för en nybörjare med koncentrationssvårigheter. Jag anser att det ska räcka att vara normalbegåvad och intresserad för att klara av en grundkurs på universitetet. Jag tycker att det ska vara möjligt att genomföra en högskoleutbildning fast man drabbas av personliga eller sociala problem, fast man blir sjuk eller skadad.
Sammanfattningsvis tycker jag att det är helt OK om alla kurser på grundnivå inte tar 40 timmar i veckan för alla studenter. Jag tycker heltidsstudier ska ta i genomsnitt 40 timmar för den genomsnittliga studenten, alltså inte för den ”bästa” men heller inte för den ”sämsta”. Universitetsstudier är inte grundskolan och det bör krävas studieintresse och engagemang för att klara utbildningen men genialitet och perfektion ska inte vara nödvändigt.
Jag tycker vidare att det är godtagbart att studenter förväntas jobba under sommaren. Jämför man studier med ett ”vanligt jobb” är det rätt bisarrt. Men studier är inte förvärvsarbete och den jämförelsen brister på många ställen. Jag anser dock inte att studenter ska behöva jobba under terminerna. Det ska inte vara så att studenter förväntas ha ett extrajobb. Man kan inte utgå från att alla klarar detta.
Avslutningsvis ska jag berätta att jag själv pluggar på mastersnivå. Tempot är högre, kraven större och litteraturen svårare än på grundnivå. Precis så bör det vara tycker jag. Mina studier tar 40 timmar i veckan. När de inte gör det beror det på att jag av olika anledningar inte gör det jag borde. Jag jobbar för närvarande knappt 10 timmar i veckan, ibland har jag jobbat betydligt mer. Detta innebär att jag har möjlighet att bo i en lägenhet och inte studentrum samt att jag periodvis klarat mig utan studiemedel och lån och på så sätt kunnat ”spara” studiemedelsveckor.
Den här boken har jag läst i veckan. Om svensk-persiska kvinnors identitetsskapande kring kvinnlighet och sexualitet. Om slöjor och pojkvänner och heder. Om kroppsmedvetenhet och skam, om förhandling med och motstånd mot patriarkatet. Nu sitter jag bredvid två tjejer från Iran som diskuterar just detta. Vad ska man göra med killar, hur bör man vara? Vad gör man om man får en komplimang av en okänd man på bussen. Hur känns det att bli stirrad på?
Jag tjuvlyssnar järnet!
En förmiddag åt skogen. Gabbis och jag sitter och försöker plugga på Engelska parken. Hela dagen. Från tidig morgon. Det går åt skogen.
Jag har glömt huvudboken hemma. Jag jobbar lite med andra kursen istället.
En högljudd grupp med jobbig dialekt bestämmer sig för att ha seminarium vid bordet bredvid. Vi utrymmer.
Mitt passerkort till magisterrummet har inaktiverats. Hon som ska återaktivera det är bortrest.
Jag bestämmer mig för att kopiera ur referenspärmen. Referenspärmspersonen är på semester.
Jag bestämmer mig för att låna en annan bok och börja i en annan ände.
Boken saknas i Karin Boyes hylla [K]. Som tur är hittar bibliotekarien boken åt mig i en annan hög.
Jag har lånekortet i andra väskan. Som tur är kan jag låna på legget.
Vi hittar ett tomt bord. Som otur är bestämmer sig en historiker för att kopiera en 300-sidigbok på kopiatorn intill. Som otur är kommer en annan historiker och bestämmer sig för att diskutera med honom. Han är less och hon är irriterande.
Gabbis ber dem dämpa sig. Historie-kvinnan bestämmer att hon ska berätta för oss hur saker och ting funkar på Engelska parken. Och var nykomna studenter bör sitta och läsa. Vi suckar. Jag ger upp och bloggar istället. G tragglar grekiska.
Nu: Lunch.