Plötsligt finns de där, på den regnvåta trottoaren och gångstigarna. Inte de små med söta hem. Inte heller de med mastodontbostäder som kraschar under cykeldäcken. De huslösa. De stora slämmiga, oformliga krypen. De blanka, våta. Med små, små spröt som trevar i luften.
Jag är inte rädd för djur. Bryr mig inte om spindlar. Räds inte bin, getingar eller humlor. Oroar mig inte för fästingar, ormar eller råttor. Skulle dock gärna slippa möta en björn.
Men dessa otäckingar, de får nackhåren att stå givakt, alla kroppens muskler att spännas. Jag känner hur de kryper in under jeansen. Suger tag som iglar.
Sen har jag förstått att de äter blommor också. Det bekymrar mig inte så mycket, jag har nämligen ingen trädgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar