Clara Lindsjö, sockerdricka, twitter-musik och Mönsterås.

Jag brukade få en pop-up i Mönsterås,

men fick inte äta den i bilen utan var tvungen att stå utanför.

- Moses

Så jag och tre fina men fredagströtta killar begav oss till ett café på Kungsgatan för att lyssna på musik. Postmodernist-Fredrik hade tipsat. Vi fikade - det var en nyktert evenemang - och killarna klämde lite kärleksfullt på varandras muskler. Moses köpte rättvisemärkt cola. Coladrickarna tog då en paus från kärleksbetygelserna och bedömde colan. Den smakade tydligen som igloo, ni vet isglassen som man liksom klämmer upp ur struten. Det diskuterades huruvida nämnda glass hette calippo eller pop-up. Det pratades en del om kupolen i Borlänge.

Så klev en ung tjej upp på scenen och började slå på mikrofonen. Det var Clara Lindsjö som sjöng väldigt fint för oss. Hon hade någon sorts mannick som hon spelade in sig själv på och sen liksom sjöng kanon med sin egen röst. Hon klappade takten, spelade in klappet och spelade sedan upp klappet medan hon sjöng något annat. Det var väldigt fascinerande och hon var mycket duktig. Ibland blev musiken lite enformig men Clara är charmig och har en vacker röst så det gjorde inte så mycket så där på fredagskvällen.

Efter Clara kom det ett smått galet band; Mohlavyr. Till skillnad från Clara använde de sig av en massa instrument, bland annat en träningscykel. Det var mycket nonsens men en del fina låtar. Det var twittermusik. Den handlade om skor och post och vardagliga ingenting.

Så gick jag och de fina killarna hem och drack te.

Redigerat: har ändrat igloo till calippo för det var det jag menade från början.