Annika.

Mamma och Pappa har åkt till Paris och lämnat mig ensam med bilen och kvinnan som bor där i. Hon vägrar tala om vad hon heter så jag kallar henne Annika. Annika visar små kartor över var bilen kör och talar om var jag ska svänga. Hon är mycket hjälpsam och vänlig. Jag skulle önska att hon kunde hjälpa mig med andra saker än bara hitta rätt. Parkera tillexempel.

"Nu står du i rutan. Bra gjort!"

eller

"Därborta finns det en fin plats, skynda före den silverfärgade Saaben!"

På väg från Arlanda övergav Annika dock mig. Plötsligt pratade hon om vägar som inte fanns och tyckte att jag skulle svänga i rondeller som aldrig kom. Hon har visst inte fattat att det är hon och jag den här veckan.

Hon ba: "Gäsp! Jag tar en liten lur."

Jag ba: " Men nehej! Du måste ju hitta hem åt mig!"

Hon ba: " Äh, du kan väl läsa på de stora gröna och blå skyltarna."

Jag ba: "Näe, jag måste ju, du vet, köra. Titta på vägen och hastighetsmätaren och så."

Hon ba: "Meh! Amatör! Jag pekar väl lite slött i rätt riktning då"

Jag ba: "Jag det är bäst för dig det!"

Och så gjorde hon. Tills vi kom till Anundsgatan, då vinkade hon fint med sin rutiga flagga och jag kände att vi var vänner igen.

Att susa genom döden med Farfar

På den tiden Farfar fortfarande körde en massa bil alldelens för fort satt jag i baksätet och vi susade förbi byar och gårdar. Farfar kände till alla, pekade och berättade:

"Denna bodd n' Holger Marklund - men han ha ju dödde. Å denna bodd n' Arvid Lundmark som omkomme i en motorcykelolykk. Å denna einn bodd a' Olga och n' Rubin men dom va ju å' döö bägge tjvåen. Å i rö kåken där bodd n' Helmer, han kjåårt allti för fort å så jikk he ju som he jikk!"

Då hördes en stilla undran från baksätet:

"Men Farfar, känn du då ingen som lev?"

Lejonströmsbron

Jag visste det! Gör jag inte alltid allt för att slippa köra över denna bron så säg?

Pappan, klicka här: HÄR