Men det gick ju bra ändå.

Valborgsmässoafton. Nästan ett halvt år sedan. Och jag ba: "Hur ska man slippa alla dom här människorna och bara få vara med Moses?" Så jag sa: "Du har fina ögon. Fast det har ju alla människor. Egentligen."

Barnkolonin.

Alldeles vid vår stuga ligger Kollo. Varje sommar sedan 1938 har det varit fullt med kollobarn där, i båtarna, i husen, på stranden och i klätterställningarna. Men inte den här sommaren. Skellefteå kommun har nämligen beslutat att lägga ned verksamheten. Någon vill bygga sommarstugor bland tallarna och sanden. När jag var uppe i början av sommaren passade jag på att ta några bilder. Lite så här ser det ut på barnkolonin i Burvik:

Långt efter att min morfar hade dött stod hans skor under hyllan i hallen.

Sist jag var till deras hus var i påskas. Då luktade det fortfarande mormor och morfar fast ingen hade bott där på länge.

Mamma och jag tittade på mormors brudklänning som låg i en brun kartong. Liten, liten är den, i vit spets. Med en fläck på magen. Kanske kaffe. På bröllopsfotot är de så unga och morfar är så smal, med alldeles för stora öron.

Nu är alla deras saker nedpackade i lådor och flyttade till andra platser. Den lilla blå sälen med bollen som man värmer i handen är borta. Köksbordet i björk står inte längre kvar och alla döda släktingar hänger i sina ramar i mormors lilla rum på Burträskgårdarna. Morfars träd har dött.

Skorna står inte längre under hyllan i hallen.

Det var här dom bodde, min mormor och morfar.

Efterkonstruktion.

Moses har en dagbok som han skriver i varje dag. Han för anteckningar över var han har varit, vem han har träffat, vad de har pratat om och vad han har ätit.

Den elfte maj träffades vi för första gången. 2004. "Ida och två kompisar" står det i dagboken. Ingen av oss minns riktigt hur det var den gången, men efterkonstruktionens magiska krafter bör inte underskattas.

Iallafall så var det grillfest på Kantorn. Moses påstår att jag hade något rött på mig. Jag är rätt säker på att jag hade en blå fjällrävenjacka.

Vi blev kompisar. I nästan sex år. Det hände verkligen ingenting. Biopubliken hade kastat popcorn på oss för längesedan. De hade nog förresten gått ut ur salongen och begärt pengarna tillbaka.

Men då hade de missat det bästa.

Storasyster tar semester.

Snart är det Valborgsmässoafton. En av mina favorithögtider. Jag älskar Uppsala, jag älskar våren, jag älskar studentlivet. Jag måste älska Valborgs i Uppsala och jag gör det. Varje år står jag där och vinkar med min mössa och tänker att det bästa jag någonsin gjort var att flytta hit.

Jag har styrt upp så mycket saker alla år. Jag har bjudit på frukost, fixat picnic. Haft golvet fullt av övernattningsgäster. Ordnat gäst-leg. Underhållit nitton frukostgäster på lika många kvadrat klockan halv sju på morgonen. Jag har städat och handlat. Bakat bröd. Burit hem öl och tagit ansvar. Uppmuntrat och hållit koll. Tjatat. Fixat frisyrer. Diskat. Stämt träff och kollat klockan. Ansträngt mig för att alla ska ha roligt och vara lagom fulla, för att alla ska komma hem på kvällen.

Så, i år kommer ingen av mina släktingar. Många av mina vänner är inte längre studenter. Andra som var vänner är inte längre det. Någon finns inte kvar.

Först kändes det tråkigt. Vemodigt.

Sen insåg jag att jag skulle få vara ledig. Jag behöver inte hålla koll, jag behöver inte tala om för mina kusiner vad dom ska göra och vara noga med att avsluta med "fast du gör ju som du vill" för att de inte ska tycka att jag är för bossig. Jag behöver inte bry mig i år. Och jag är gammal, så jag behöver inte festa i ekonomikumparken. Jag har sett flottrace. Jag har panikträffat alla jag känner. Jag har champangegalopperat och det var inte särskilt kul ens första gången. Jag har gjort allt redan. Jag ska bara vara ledig. Sitta utanför Universitetshuset och lyssna på Orphei drängar utan att någon är less, kissnödig heller hungrig. Hänga med Moses.

Helt oambitiös tänkte jag vara. Kanske leva hela dagen på sockervadd och inte oroa mig för att somna på eftermiddagen.

Så ändrade sig lillebror och ska lika fullt komma, saknade kusefiner och hotande askmoln till trots. Och jag tänker genast, men hur svårt är det egentligen? Visst kan väl jag fixa frukost till några pers. Slänga ihop lite lunch till de som vill, köpa engångsgrillar till kvällen och hålla koll på några fester. Hur svårt kan det vara? Då får ju jag iallafall bestämma. Och jag planerar snabbt i huvudet hur jag skulle kunna styra upp saker för att folk ska bli nöjda.

Men jag tänker inte göra det. För jag vill inte. I år ska jag vara ledig.

Fast det där med att leva hela dagen på sockervadd känns väl potentiellt katastrofalt?

And in the end, the love you take is equale to the love you make.

Det året jag bodde i England hade jag min cd-walkman i översta facket på min haglöfsryggsäck tillsammans med så många cd-skivor som det bara var möjligt. Fodralen blev repiga och sprack. Skivorna började haka upp sig. En vass kant skar sönder väskan. Men det gick bra. Så länga man inte gick för hastigt upp på en trottoar eller sprang, då räckte inte minnet och musiken tystnade.

Min batterikonsumtion det året har nog ett eget kapitel i någon miljöbovsbok någonstans.

När jag inte kunde sova på nätterna låg jag med musiken i sängen, med volymen uppvriden så att jag inte behövde höra alla flygplan som flög nära, nära på sin väg till Manchester Airport. Irakkriget hade just börjat och grannarna hade fyllt ett förråd med "botteled water" för terroristerna skulle förgifta dricksvattnet. Om dom inte kraschade på oss först förståss.

Idag köpte jag äntligen en ny mobiltelefon och har spenderat kvällen med att lägga in över 500 låtar. Många fler än som någonsin rymdes i översta facket.

Jag fattar att ni har evighetsmaskiner som rymmer världens samlade musikproduktion utan att ens anstränga sig. Men jag är glad för så lite. Den rymmer en massa musik och den är blå och man kan svara på första försöket.

Det är slut mellan den här vintern och mig.

Vi hade det fint ihop, du och jag.

Du lyste upp hela världen och gjorde den ljus och vacker.

Vi hade många fina skidturer och mysiga promenader.

Vi stirrade på stjärnorna tillsammans och dansade i mörkret.

Det gjorde inget att du inte lät mig ha de kläder jag ville.

När alla andra klagade på dig stod jag troget vid din sida.

Vi myste under filtar vid värmeljus.

Jag älskade att vakna på morgonen med dig utanför mitt fönster.

Jag brydde mig inte om att du förfrös mina fingrar och nöp mig i kinderna.

Det gjorde inget att du förstörde min frisyr.

Jag försvarade dig när du hindrade mina vänner att komma till jobbet.

Jag hittade på ursäkter när du förstörde tåg och cyklar.

Jag skrev blogginlägg till din ära.

Vi hade det fint ihop, du och jag.

Men nu är det slut.

Det är inte jag. Det är du.

Det är slut mellan dig och mig.

Nu vill jag ha vår och sol och tunna sjalar. Jag vill cykla utan vantar och sen vill jag stiga upp en morgon och lukta på sommarsolen och bada i vågorna.

Ett minne från Studentvägen 22:31.

Det är Valborgsmässoafton, eller rättare sagt morgon, för kanske fem år sedan. I mitt studentrum på Studentvägen. Det var en enormt solig och fin dag. På bilden syns Ida och Fia. Alldeles nyss och i ett annat liv.

An, auf, in, hinter, neben, über, unter, vor, zwischen?

Alla dom där sakerna i skolan som man skulle lära sig utantill. Som ett rinnande vatten.Som man skulle kunna om läraren väckte en mitt i natten.

När är det meningen att man ska använda dom egentligen?

Och vad var det man skulle lära sig?

Så åt hon kyckling i form av smiley-gubbar också.

Under mina glada dagar som au pair i Storbritannien tilldrog sig följande händelse:

Den minsta tjejen som var runt sex år gammal tittade triumferande på mig och frågade med lurigt tonfall:

"Lisa, do you know what meat is made of?"

Jag förstod inte riktigt frågan och funderade över om det var en gåta eller om det handlade om någon sorts näringslära. Fett och protein?

Den lilla spärrade upp ögonen, nu skulle hon avslöja sin hemlighet. Så lutade hon sig mot mitt ansikte och väste:

"It's dead animals!"

Apropå den här artikeln publicerad i DN idag.

En liten bit av sommaren.

Om en kaxig tjej jag kände som blev lite irriterad.

För länge sedan kände jag en tjej. Hon var mycket vacker. Långt brunt hår och bruna ögon. Hon hade en pojkvän också. En kväll satt hon och pojkvännen och pratade om vad de tyckte bäst om hos varandra. Då sa pojkvännen att han gillade hennes hår.

"Va!? sa tjejen, menar du att du inte skulle vara ihop med mig om jag inte hade långt hår?"

"Nej, det skulle jag nog inte," tyckte pojkvännen.

Då blev den här tjejen som jag kände för länge sedan lite irriterad och så sa hon att hon bara skulle gå på toaletten. Och så gick hon in i badrummet. Där rakade hon av sig allt det långa, bruna håret.

Sen gjorde dom slut.

Och hon var väldigt snygg med flint med.

På tal om posten nedan.

Moses och Gabbis var på middag hos mig. Jag hade lagat soppa. Det var uppdukat på mitt lilla bord. Ljusen var tända.

"Varsegod --- fast vänta --- ska ta lite kort---"

G och jag tar upp kamerorna. Knäpper några bilder. Moses sitter med skeden i handen. Vi tar lite bilder till. Arrangerar skedar. Byter vinkel. Moses sitter fortfarande med skeden i handen. Vi fotar mera. Den oförstående rynkan mellan Moses ögonbryn djupnar. Vi byter vinkel än en gång. Det är svårt att fånga sterinljusljuset.

Moses lägger ned skeden.

"Asså, är det här ett helt moment eller?"

Vi äter.

Ett annat inlägg om vårt smått suspekta makro-beteende.

Om platser jag åt frukt på när jag var barn som jag aldrig ätit frukt på sedan dess.

1. Bastun. Man åt apelsin i bastun på badhuset. Ibland mindre citrusfrukter. Mandariner eller clementiner. Det var inte bara vi som hade fruktstund i bastun, det var andra med. Mammor med barn och gamla tanter. Det låg apelsiner på bänken utanför duscharna.

2. På bussen till stan. När Mamma, Lillebror och jag åkte buss till stan på eftermiddagen brukade vi äta banan. Jag vill minnas att vi började äta den där bananen redan innan vi hunnit ut ur Bureå. Jag tror att vi delade på en banan, Lillebror och jag. Mamma skalade, bröt av på mitten och höll ena halvan i handen.

"Den här sången kommer värma dig när du fryser"

Jag har tidigare skrivit några inlägg om den förfallna dansbanan i Burvik. Men, som ni vet säger en film mer än tusen ord.

Vid närmare eftertanke.

Någon gång som tonåring började jag avsluta brev och andra handskrivna meddelanden med ordet "Kram" omgärdat av två utsträckta armar. "Kram" kramar så att säga den som läser. Flera av mina kompisar gjorde likadant.

-Tänk, sa en av mina vänner, om vi skriver så här när vi är vuxna också.

- Det vore roligt! tyckte jag.

Men nu vet jag faktiskt inte om det är så himla kul längre.

Höstlöv för evigt.

Jag minns hur jag pysslade med höstlöv när jag var liten, lade dem under ritpapperet och målade med krita så att lövet kom fram på andra sidan. Det gällde att inte rita för hårt.

En höst gjorde vi ett höstträd hemma, Mamma, Lillebror och jag. Mamma hade ritat ett träd på ett stort papper. Hon är duktig på att rita, brukade rita saker åt mig, blommor i vas som jag fick färglägga. Nu ritade hon ett stort träd. Så samlade vi fina höstlöv ute och limmade fast dem på trädet, så att det fick nya löv. Stort och vist stod trädet på papperet och svajade i den imaginära vinden. Höstmys-stämning infann sig. Allt var gott.

Så ritade Lillebror en motorsåg som sågade ned trädet. "Vrooom, Vrrrooom" lät det när han ritade sågen. Han hade alltid ljudeffekter på sina teckningar.

Ett höstlöv-pyssel som passar vuxna och inte kräver ljudeffekter är att konservera höstlöv. Det borde vara hög tid att göra det nu, om det inte redan är försent. De här löven konserverade jag förra hösten.

Det här behövs:

1. Fina höstlöv. (finns i naturen)

2. Glycerol. (finns på apoteket)

Så här gör du:

1. Plocka fina höstlöv. Hela kvistar. Det är viktigare att löven är vackra i formen än i färgen då färgen inte bevaras. Alla blir slutligen orange-bruna. Jag rekommenderar kvistar från buskar då de oftare är mindre och tätare. Bär kan enligt min erfarenhet inte konserveras. Alla buskar fungerar inte heller men jag har märkt att löv på buskar som får ordentliga höstfärger fungerar bra. Är löven orange och röda i naturen kan de vara det på ditt bord med!

2. Blanda 1/3 glycerol och 2/3 vatten. Ställ löven i blandningen. Vänta. Efter en dag eller två börjar löven kännas läderaktiga. Då är det klart.

3. Placera löven på valfritt tjusigt ställe i ditt hem. Där kan de stå och samla damm för evigt!

Simone de Beauvoir och jag.

När jag gick i lågstadiet i slutet på förra seklet hände det sig så att en av pojkarna i klassen under oklara omständigheter fick en spark i skrevet av en tjej. Han började gråta. Detta ansågs vara en sådan signifikant händelse att Fröknarna en tid senare samlade alla oss barn för en allvarlig pratstund.

Det är så, fick vi veta, att tjejer är ju mer känsliga än killar. Flickors kroppar är ömtåligare än pojkars. Det gör ondare på flickor. Flickor gör illa sig lättare.

Förutom på ett visst område.

Herregud.

Sådant får man väl inte säga till barn idag?

En annan sommar.

Kommer ni ihåg det här inlägget om den förfallna dansbanan?

Så här såg det ut en midsommarafton innan plankorna ruttnat upp och spikarna rostat sönder.

Slutdansat.

Här var det dans förr i världen. Och tombola, fikaförsäljning och skytte. Och det kom follk i båt och bil och med cykel. Och på midsommarafton fanns det en midsommarstång och barn och ljusa kläder. Flickor i klänning med volang.

Nu dansar ingen mer.