Halleluja! (tillägnas Gabbi).

Gabbi bekymrar sig över att förlorarna tar för stor plats. Att det bara är de som inte fick som de ville i gårdagens kyrkomöte som hörs. De som är bittra. Jag har också noterat detta.

Ja-sidan vann stort. För mig känns beslutet självklart. Därför dansar jag inte omkring i eufori. Naturligtvis är det så här det måste vara.

Så surfar jag runt bland bittra bloggar och kommentarer och blir alldeles matt. Jag hade skrivit ett skitlångt inlägg som jag tänkte posta här, men jag vill inte. Argumenten gör mig bara ledsen. Homosexuella jämställs med pedofiler. Svenska kyrkan beskrivs som lurad, politiskt korrekt, och döende. Bibelord slängs fram och tillbaka. Jag tycker allt verkar bisarrt och önskar att jag kunde slänga ur mig det här:

Istället säger jag bara: HURRA! HALLELUJA! så finns det åtminstone ytterligare en positiv röst i myllret.

Tro, hopp och kärlek

Jag går in i kyrkan klockan elva på fastlagssöndagen och ut igen halv ett. Vi har gått från

Tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken – och det är fint, till

Lärjungarna fattar ingenting – vilket är trösterikt, vidare mot

Allt är gräs

för att slutligen hamna i en situation där jag hemligt hoppas att prästen på något mirakulöst sätt ska glömma Fader vår eller iallafall ett par av de tidskrävande liturgiska övningarna.

Sedan står jag utanför i snöfallet med G och undrar om det fortfarande är samma söndag som när vi gick in. Säkerligen måste vi hunnit åtminstone till trefaldighet.