Jag går in i kyrkan klockan elva på fastlagssöndagen och ut igen halv ett. Vi har gått från
Tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken – och det är fint, till
Lärjungarna fattar ingenting – vilket är trösterikt, vidare mot
Allt är gräs
för att slutligen hamna i en situation där jag hemligt hoppas att prästen på något mirakulöst sätt ska glömma Fader vår eller iallafall ett par av de tidskrävande liturgiska övningarna.
Sedan står jag utanför i snöfallet med G och undrar om det fortfarande är samma söndag som när vi gick in. Säkerligen måste vi hunnit åtminstone till trefaldighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar