Inte bara för pynt.

Ibland måste man ju bara älska Svenska kyrkan. Som igår tillexempel.

Nu undrar jag ju verkligen vad riksdagens öppnande har i Storkyrkan att göra överhuvudtaget, jag minns något vagt om en skilsmässa för ett antal år sedan och tycker verkligen att det i en demokrati inte ska finnas något som påminner om en statskyrka. (Och inget kungahus heller, men det är en annan historia.)

Däremot tycker jag att politik hör hemma i kyrkan. Jättemycket tycker jag det. Skitmycket, faktiskt. Jag tycker att det är en av de stora fördelarna med att skilja kyrkan från staten, att den kan vara så in-i-Norden politisk och tycka helt andra saker än riksdagsmännen (och -kvinnorna). Och jag undrar vad som blir kvar av kyrkan, vad man ska ha den till, om den inte får vara politisk. Religion är mer än bara pynt. Det är det som är det fina.

Biskop Eva Brunne predikade om alla människors lika värde och att det är en omstörtande idé är väl egentligen ingen nyhet. Redan från början var kristendomen omstörtande på det viset, före, under, och jag hoppas också efter, allt pynt.

och ni nu som hittar hit på mystiska sätt och tänker skriva främlingsfientliga saker i kommentarerna, det är inte lönt, jag plockar bort er. Ni får gärna uttrycka era åsikter, men inte här.

På sängbordet.

En grön telefon som mamma och pappa köpte för längesedan när mamma ville ha gröna saker. Deras gamla telefonnummer står fortfarande på en maskinskriven lapp på framsidan. Tyvärr har jag bredbandstelefoni nu och då fungerar inte den gröna telefonen. Förresten är det jättekrångligt med sånna där snurrtelefoner. Det är väldigt svårt att välja olika alternativ när man sitter i telefonkö. Istället för att trycka # måste man lägga på luren och så väldigt fort lyfta den igen, det gäller att ha den rätta knycken.

Ett litet ljus med Maria och Jesusbarnet. Jag är ju svag för sånt - reklam och propaganda - för politiska och religösa system och för tvättmedel. Det är något med ideal, utopier. Se bara på Jesus perfekta guldlockar och Marias milda leende. En helt perfekt bild, och därför helt overklig.

Dagens krubba: Rustik.

Dagens krubba: Klassisk.

Happy Hanukka, Monica...

Ikväll har jag varit på mitt livs första Hanukka-party. Det hela utspelade sig hos Mrs&Mr R som jag skulle kunna kalla dem om jag vill vara lite mystisk. Och det vill jag.

Vi åt latkes och tack vare Spotify kunde vi också lyssna på passande musik.

År av religionsvetenskapliga studier till trots visade det sig att vi i sällskapet fått det mesta av vår kunskap kring den judiska högtiden från amerikanska teveserier och Wikipedia.

Imorgon ska jag ägna mig åt en mer ursvensk tradition. Tillsammans med andra unga människor ska jag dricka alkohol och vaka på årets längsta natt (fast den är inte längre längst i vår kalender). Fulla ungdomar i midvinternatten är tydligen en av de äldsta svenska traditionerna som finns. Och så motarbetad.

Här försöker tonåringarna bevara kulturarvet och intet ett tack.

Själv är jag väl knappast "ungdom" längre men tänkte ändå försöka dra mitt strå till stacken och bevara svenskheten. Ytterligare rapport om denna ädla gärning följer.

Glad Hanukka på er då!

Det är härligt med människor som har så bra kontakt med Gud.

Tänk den här killen. Han är tummis med Gud. Har till och med fått en lista på vilka som kommer hamna i helvetet. Visst är det fint att de finns de som är så bundis med Herren himself!? För inte har han väl hittat på det där själv. Alla vet ju att kristna inte dömmer. Det är Guds jobb. Men det är snällt att det finns dom som kan hjälpa Gud lite. Härligt är vad det är. Sannerligen säger jag eder. Skitsnällt.

Tja, vi ses. Om inte förr så i helvetet.

Ha det så bra tills dess.

Pompa och ståt och en kråka.

När jag läste a-kursen i religionsvetenskap hade jag i min seminariegrupp en ung muslim. Han var, jag vet inte vad som är rätt ord, men han var mycket from. Hans religion spelade en stor roll i hans liv. Han fastade och bad, han tänkte mycket på Gud och levde efter stränga regler. Jag frågade varför. Blir Gud ledsen om du inte ber?, frågade jag. Nej, sa han. Inget jag gör kan göra Gud ledsen. Blir Gud glad när du fastar? undrade jag. Nej, Gud är så perfekt och jag så ofullkomlig. Inget jag gör bekommer Gud. Gud är redan fullständig. Jag kan inte förändra Guds sinnesstämning.

Jag förstod inte riktigt det där. Jag tyckte Gud verkade arrogant, som inte brydde sig om sina människor.

En annan sak jag har svårt att förstå är all pompa och ståt som omger religiösa riter. Jag var som sagt i domkyrkan idag. Det är en jättekatedral. Där var en massa biskopar i pråliga kläder. Där är målningar som täcker två fotbollsplaner. Det är tinnar och torn. Glitter och guld. Orgelspel. Körer, präster och en trosbekännelse som är så lång och krånglig att man inte längre vet vad man tror på när man läst igenom den. Det finns sammanhang där det är ännu värre. Tänk på katolikerna som har en stat. Och en påve med en popemobil. Rökelse och ännu större kyrkor. Latin och en hel hop med helgon. Det är rörelser och ramsor. Inte behöver väl Gud allt det där, tänker jag. Gud behöver typ bara en kråka.

Men egentligen är det väl som min muslimske kursare menade. Att Gud behöver inget alls. Ingen kyrka och inget guld. Ingen predikstol, ingen rökelse, inga biskopar och inga böner. Ingen fasta och ingen nattvard. Inga bilder och ingen Bibel. Inga psalmer, inga tavlor, inga högtider, inga munkar och inga nunnor, inga hattar och inga stavar, inga helgon och inga ikoner, ingen meditation, ingen helig dans, inga vackra fönster, inga missionsaktioner, inga syndabekännelser, ingen vallfärd, inga korstecken och inga turbaner, inga lockiga polisonger eller fotsida klädedräkter, ingen självspäkning och ingen rökelse. Gud behöver inte påven. Gud behöver inga stor kors kring halsen och inga konfrimationsläger. Inte ens en kråka behöver Gud.

Det är människorna som behöver allt det där.

Mera odemokratiskt.

Visste ni förresten att Kungen inte har religionsfrihet? Han måste tillhöra Svenska Kyrkan. Lite mobbad är han allt. Stackarn.

Kungen kommer!

Jag gillar inte Kungen. Av en hel massa anledningar. Ingen av dem är särskilt personlig. Jag tycker bara generellt att det där med monarki känns ovanligt odemokratiskt och förlegat.

Minst av allt gillar jag Kungen när han ska gå i mässa i Domkyrkan. Kungen är nämligen inte kyrkobesökare på samma villkor som alla andra. Trots att alla är lika inför Gud och kyrkan är skiljd från staten.

Idag var vi i domkyrkan samtidigt, Kungen och jag. Det var biskopsvigning med pompa och ståt, roliga hattar och fina Gabbis som hade en viktig uppgift och bar en flagga som egentligen hette något annat fint.

Man skulle komma i tid. För att inte hamna bakom en pelare eller så långt bak att människorna framme vid altaret ser ut att vara mindre än knappnålar. Jag skulle fota Gabbis och flaggan och var extra mån om en bra plats. Det fick jag ändå inte, fast jag var där 75 minuter innan tillställningen drog igång. Jag var nämligen inte VIP. Det var däremot Kungen.

Han kom just innan det började. Alla hade redan satt sig. Det gick ett sorl genom församlingen. Kungen kommer! Och så ska man ställa sig upp. Det funkar så i Uppsala domkyrka. Man ska stå upp för Gud. Och för Kungen.

"Jag tycker vi sitter" sa min bänkgranne Anita. Det har hon tydligen gjort förut. Men jag tordes inte. Jag hade platsen närmast gången. Jag kände Kungens andedräkt på kinden. Så jag stod upp. Det där med civil olydnad är tydligen inget för mig.

Om november.

Efter att ha konsulterat min multireligiösa almanacka kan jag bara konstatera att det spelar ingen roll hur synkretistisk man än är; det finns i princip inga högtider i november.

Thank you, Annapanna, for reminding us that God's word is unchanging and eternal.

Psst. Jag vill bara uppmärksamma er på den fantastiska kommentaren Annapanna har postat här, angående inlägget om svenska kyrkans "ja" till samkönade äktenskap.

Halleluja! (tillägnas Gabbi).

Gabbi bekymrar sig över att förlorarna tar för stor plats. Att det bara är de som inte fick som de ville i gårdagens kyrkomöte som hörs. De som är bittra. Jag har också noterat detta.

Ja-sidan vann stort. För mig känns beslutet självklart. Därför dansar jag inte omkring i eufori. Naturligtvis är det så här det måste vara.

Så surfar jag runt bland bittra bloggar och kommentarer och blir alldeles matt. Jag hade skrivit ett skitlångt inlägg som jag tänkte posta här, men jag vill inte. Argumenten gör mig bara ledsen. Homosexuella jämställs med pedofiler. Svenska kyrkan beskrivs som lurad, politiskt korrekt, och döende. Bibelord slängs fram och tillbaka. Jag tycker allt verkar bisarrt och önskar att jag kunde slänga ur mig det här:

Istället säger jag bara: HURRA! HALLELUJA! så finns det åtminstone ytterligare en positiv röst i myllret.

Om universitetet, teologin och min godtrogenhet.

Några rader om något aktuellt:

De senaste dagarna har DN publicerat artiklar rörande högskoleverkets granskning av religionsvetenskap och teologi på svenska universitet och högskolor.

Jag har läst teologi på Uppsala Universitet, ett av de universitet som klarade granskningen bra. Jag har inte upplevt utbildningen som konfessionell men däremot har jag tyckt att den varit allt för inriktad på kristendom. Hur det är på kurser och universitet där jag inte läst kan jag naturligtvis inte uttala mig om.

Jag tycker att både religionsvetenskap och teologi, om man nu ska skilja på dem, hör hemma på svenska universitet. Jag tycker att det är en klar fördel att man kan studera religion ur en icke-konfessionell synvinkel också när det gäller saker som värdegrunder och lärosatser.

Att kvalitén brister på universitet och högskolor runt om i landet, som utredningen påvisat, är dock ett stort problem och jag hoppas att de lärosäten som inte håller en hög standard åtgärdar detta eller lägger ned sina kurser. Jag har aldrig förstått varför tillgänglighet värderas högre än kvalité när det gäller (högre) utbildning.

Madeleine Súltan Sjöqvist, som är min uppsatshandledare, blev av med sin tjänst på teologen när hon jobbade med granskningen för högskoleverket. Detta hade jag hört förut och även om hon inte är en på något sätt inställsam person och jag förstår att hon kan reta många trodde jag när jag hörde detta att det berodde på teologens dåliga ekonomi. Det tror jag fortfarande. Men kanske är jag allt för naiv.  

DN:

Universitet riskerar förlora examinationsrätt

Kristna i strid på universiteten

Fromt.

Fromt i köket på Gabbis kristna studentboende.

"No pope?!"

Gabbi och jag har stiftat bekantskap med en modern man. Eller en postmodern man kanske det var. Han hade ingen nationalitet: Nja, han var ju född i Tyskland av en rumänsk mamma men uppväxt i Guinea (?), hans pappa kom därifrån. Nu bodde han i Sverige och jobbade på restaurangen i nya IKEA. Han hade ingen religion, hans mamma var ortodox (kristen) hans pappa muslim och hans bästa vän buddhist. "A woman priest!" sa han till Gabrielle och frågade "No pope?". Han hade inget språk, men talade sex stycken. Det skulle vara franska isåntfall, det språket hade han använt i skolan.

Vi träffade honom första gången när han frågade om vägen till Botaniska trädgården, andragången när vi gick för att posta seminarieansökningarna och tredje gången när vi åt glass.

Han berättade för oss att han ville bli svetsare. För om man svetsar saker ser man vad man har gjort. När man pluggar teologi och sånt känner man mer. Han gillar att se.

Internetdejting. Lägesrapport 19.

När jag skrev det här inlägget sa min mamma att jag skulle skärpa mig, hon vill nämligen ha mig bortgift. Karro tyckte inte att det behövdes, ”det finns nog många nördar som är intresserade” gissade hon.

Nu har jag hittat en sån nörd. Eller rättare sagt han har hittat mig, på mötesplatsen. Jag tror förresten inte att han är en nörd, men han beskrev sig själv så. Som en nörd med social kompetens. Det verkar på papperet ganska lovande. Innan jag berättar mer om honom ska jag berätta om ett samtal jag hade i höstas med teologikompisen A.

Vi kom nämligen fram till att det vore bra att gifta sig med en sekulär jude. De verkar nämligen ha så många trevliga högtider, speciellt på hösten. Och om han inte är religiös behöver man inte oroa sig så för religiösa konflikter eller konservativa värderingar. Man kan med andra ord plocka russinen ur kakan, eller som jag brukar göra: ur müslin. Det hela är naturligtvis ett väldigt politiskt inkorrekt resonemang och jag kan säga att samtalet blev allt mer farsartat så det är bäst att jag avslutar min redogörelse här.

Den här killen är en agnostisk judisk nörd med social kompetens, inte helt fel kanske? Vi har pratat lite på msn. Han flörtar mycket, kaxar. Han är för ung och för självsäker för mig, egentligen.

Hatt-killen är för gammal och för självsäker. Men jag ringde. Och jag hade en lista med saker jag kunde fråga, fast det skulle jag aldrig erkänna för dig, Bloggen. Jag behövde inte listan, han var lätt att prata med och faktiskt mycket mera ödmjuk än jag trodde. Fin dialekt hade han också. Det ska bli riktigt kul att träffa honom på lördag, vi ska ses klockan sex på medborgarplatsen. Han säger att han tänker ha en röd ros i knapphålet men det är nog tyvärr bara skoj. Men visst vore det romantiskt?

Om simmning och mångkulturalism.

I samband med en rapport angående hederskulturer har det seglat upp en liten debatt angående möjligheten för skolbarn att bli befriade från undervisningen. Oftast gäller detta sex- och samlevnadsundervisning samt idrott och då speciellt simundervisning. Hittills har det alltså varit möjligt för elever att blir ursäktade från de här momenten om de anser att de strider mot deras religion eller kultur.

Möjligheten till simundervisning är något jag funderat en del över. Det är ingen lätt fråga. I slutändan handlar det om vad som värderas högre, flickans rätt till religionsfrihet och de uttryck, värderingar och praktiker som följer med den eller hennes rätt att lära sig simma.

Vilken av dess rättigheter smäller högst? Enligt FNs deklaration om mänskliga rättigheter har varje ”människa rätt att enskilt och med andra utöva /…/ religiösa sedvänjor” (art. 18). Alla har också rätt till utbildning och det är i första hand föräldrarnas sak att välja vilken utbildning deras barn ska få ta del av (art.26). Det står inget om simkunnighet. Att lära sig simma är alltså inte en mänsklig rättighet, det är däremot religionsfrihet och möjligheten att styra sitt barns utbildning.

” Enligt den muslimska traditionen anses det viktigare att flickor klär sig korrekt än att de lär sig simma. Muslimerna tycker alltså inte att det är viktigt att deras flickor lär sig simma. Med hänsyn till deras värderingar låter vi flickorna slippa simundervisningen.”

Så kanske en svensk skola resonerar. Och visst låter det fint? Och tolerant, och mångkulturalistiskt. Men säger man inte egentligen:

”Enligt den svenska traditionen värderas inte muslimska flickor så högt. Vi tycker inte det är så viktigt att de lär sig simma. Vi tycker det är viktigare att inte komma på kant med deras föräldrar”

Om flickor i den svenska skolan inte lär sig simma, för att deras simkunnighet inte anses viktig, vem är det då som värderar dem lågt, ”dem muslimska kulturen” eller ”det svenska samhället”?

Jag tycker det borde finnas ett tredje alternativ. Och dra på trissor, det finns det också! Varför kan man inte ordna med könssegregerad simundervisning? Med en kvinnlig siminstruktör? Då borde det rimligtvis inte vara några problem.

Det är dumt med könsegregerad idrottsundervisning. Det tror jag säkert. Det är nog dåligt för både jämställdhet och självförtroende. Det är kanske konservativt och bakåtsträvande. Mycket möjligt. Det kanske till och med kostar pengar.

 Men flickorna skulle få lära sig simma och det var nu en gång för alla det som var målet med just simundervisningen.

 Det handlar bara om hur högt det svenska samhället egentligen värderar kvinnor och deras simkunnighet.

Läs mer:

http://newsmill.se/artikel/2009/04/14/skollagen-bidrar-till-att-starka-hederskulturen

http://newsmill.se/artikel/2009/04/14/aven-invandrarforaldrar-maste-kunna-satta-granser-tonaringar

It is like somebody died!

Det året jag bodde i England befann vi oss i Lyon, Frankrike, på långfredagen. Vi skulle stanna där på väg till Val d’Isere ”and do some shopping”.  Gå på stan alltså. När jag fick reda på detta påpekade jag att det skulle vara långfredagen den dagen och affärerna nog inte var öppna. Nu fick jag genast veta att Lyon ju var en storstad och där stängde man minsann inte bara för att det var påsk! Så kom vi med bil till Lyon. Vi åkte förbi en kyrka. Utanför stod en massa människor samlade. ”It´s probably a funeral” sa Jane. Sen kom vi in till centrum. Det var varmt och solen sken över tomma gator. Det var faktiskt helt dött. Jag muttrade något ohörbart på temat ”I told you so”. Så kom den obetalbara repliken från en av pojkarna: ”It is like somebody died!”.

-         - Det är ju LÅNGFREDAG! Jesus. dog. Kors. Ringing any bells?

Sen kan man undra varför det heter ”Good Friday” på engelska. Effekten blev inte riktigt lika bra då.

Nu ska jag berätta att jag idag inte alls hade varit lika säker på sin sak att affärerna håller stängt på långfredagen. Det finns en massa köpcentrum med slogans som ”öppet till 20.00 alla dagar”. Det fanns dock inga sådana i Skellefteå när jag bodde där. Jag är också nu, mer än någonsin, osäker på vilken roll religionen verkligen spelar i Frankrike och hade nog inte dragit så stora slutsatser.

Jag ska också säga att det inte var en moralisk synpunkt från min sida, endast ett konstaterande. Långfredag är inte den bästa shoppingdagen i kristna städer.

Vi hittade slutligen en öppen restaurang och senare en frisör. Simon klippte sig och såg ut som Tintin.

En annan gång när jag blev utskrattad fast jag hade rätt var när jag påstod att björnar gick i ide på vintern. Men det är en annan historia.

En annan onsdag

Idag är det onsdagen som inte är Askonsdagen fast många gärna vill tro det. Den här dagen heter Dymmelonsdagen efter de träkläppar som under påsken ersatte de vanliga metallkläpparna i kyrkklockorna förr i världen. Allt för att ge en dämpad klang och markera stilla veckan och den kommande långfredagen.

Man har väl inte läst kyrkovetenskap helt i onödan!

Ruby, Ziggy och Israels folk

Idag har det regnat manna hemma hos mig. När jag kom hem hade mannagrynsburken vält på hyllan och köket var fullt av gryn. Små marsvinsfötter hade gått i grynen också. Riktigt lika tacksamma som israeliterna verkar mina skruttar inte vara. Men så var de väl inte lika hungriga heller.

Sen har jag aldrig fattat vad det egentligen var som regnade på Moses & Co.