American pancakes.

Inte riktigt lika fina som på film.

Så här gjorde jag:

1 ägg

1,5 dl mjölk

2 dl vetemjöl

1 dl grahamsmjöl (inte för att det blir nyttigt ändå!)

2 msk råsocker

2 tsk bakpulver

½ tsk salt.

några klickar smör

Vispa ägget.

Blanda de torra ingredienserna.

Blanda mjölken med ägget.

Häll ägg-mjölken i de torra ingredienserna och blanda med en gaffel.

Det hela blir väldigt tjock och kletigt.

Smält lite smör, jag brukar använda stekpannan som jag ska steka i sen, och häll smöret i smeten. Blanda.

Vänta en liten stund så att smeten hinner svälla, grädda sedan på svag värme. Det ryms ungefär tre pannkakor per omgång.

(och mina ligger alltså på en assiett och är rätt små)

Svindlande höjder.

I afton har jag disskuterat franska feministiska filosofer och druckit rödvin. Och tänkt på att jag inte skulle valt en sån konkret och praktisk utbildning, jag skulle ha blivit filosof istället. Förstå så smarta tankar jag kunnat tänka då!

Det är svindlande. Svartnar för ögonen bara jag tänker på alla omöjliga idéer filosofera över.

För varför bry sig om det möjliga när man kan ägna sig åt det omöjliga?

Puss.

Picknick.

En av de bästa sakerna jag vet är att gå på picknick. Att packa ner fika och en filt och gå och sätta sig på marken någonstans - förhoppningsvis där det är vackert - och fika lite. Överhvuvudtaget tycker jag att fika är en fin aktivitet. Idag hade vi med oss varm choklad, överblivna lussebullar, apelsinklyftor, smörgåsar och två taxar. Så hittade vi en översnöad bänk och ett bord bland kolonilotterna.

Och Gaija tjuvslickade lite på Gabbis smörgås.

Jag har glömt honom igen.

För ett par år sedan, jag minns inte alls när eller i vilket sammanhang, kom en kille fram till mig och frågade om det inte var så att jag hette Lisa och var från Bureå och att vi hade gått på samma skola. Jag svarade något om att det nog stämde men att jag tyvärr inte hade något minne av honom. Jag minns inte nu hur han reagerade. Men jag skämdes lite. För han visste en massa saker om mig och vi hade visst pratat flera gånger och hejsan svejsan. Jaha, sa jag och kände mig dum.

Sen glömde jag tydligen bort honom igen.

För idag när jag var på ICA och köpte årets första tulpaner stod han i kön bakom mig. "Hej Lisa" hälsade han glatt. "Hej --- Du!" sa jag och försökte se ut som om jag visste vem han var. Men det visste jag inte. Jag hade glömt honom igen.

Först när jag gick förbi Frisörsalongen Kjell kom jag ihåg att det var han som jag glömt.

Det konstiga är att den här mannen har ett väldigt säreget utseende. Jag borde minnas honom. Annars är det vad jag brukar skylla på när jag inte vet vem som är vem - folk går ju omkring och ser likadana ut!

Tändstickor är bra skit.

Tillåt mig presentera: Årtiondets första minnesvärda händelse!

Medverkande:

Brandfarlig gas

Tändare i behov av påfyllning

Lisas pannlugg

Eld

Händelse: Elden brann på Lisas armar och pannlugg.

Orsak: Den brandfarliga gasen och den nypåfyllda tändarens låga träffades i närheten av Lisa.

Utseende: Eld!

Lukt: Bränt hår.

Ljud: Swosssch!

Resultat: Väldigt kort lugg och hårfria händer.

Förskräckelsefaktor: 10/10

Egentliga skador: Nä, nä. Inga alls. Men ni ska se luggen. Alltså. Snagg. Barasådär. Och jag som har sparat. Och sparat. Och faktiskt sparat lite till.

Välkomna till Pepparkaksbyn.

En tjuvkik.

Vi jobbar på en sak här hemma. Ni får tjuvkika lite.

Titta in imorgon igen vet jag!

Happy Hanukka, Monica...

Ikväll har jag varit på mitt livs första Hanukka-party. Det hela utspelade sig hos Mrs&Mr R som jag skulle kunna kalla dem om jag vill vara lite mystisk. Och det vill jag.

Vi åt latkes och tack vare Spotify kunde vi också lyssna på passande musik.

År av religionsvetenskapliga studier till trots visade det sig att vi i sällskapet fått det mesta av vår kunskap kring den judiska högtiden från amerikanska teveserier och Wikipedia.

Imorgon ska jag ägna mig åt en mer ursvensk tradition. Tillsammans med andra unga människor ska jag dricka alkohol och vaka på årets längsta natt (fast den är inte längre längst i vår kalender). Fulla ungdomar i midvinternatten är tydligen en av de äldsta svenska traditionerna som finns. Och så motarbetad.

Här försöker tonåringarna bevara kulturarvet och intet ett tack.

Själv är jag väl knappast "ungdom" längre men tänkte ändå försöka dra mitt strå till stacken och bevara svenskheten. Ytterligare rapport om denna ädla gärning följer.

Glad Hanukka på er då!

Bilder från helgen.

Ida har varit på besök. Vi har julmyst. Julpysslat. Julfikat och sett på julgransutställning. Sen fikade vi igen.

Vilse i pannkakan.

Har ni sett en så tjock pannkaka någon gång!? Hur lyckades jag med det här?

Glögg.

I kakburken. Eller, nej, mitt kök är inte för litet. Det är bara för många människor i det.

Kungen kommer!

Jag gillar inte Kungen. Av en hel massa anledningar. Ingen av dem är särskilt personlig. Jag tycker bara generellt att det där med monarki känns ovanligt odemokratiskt och förlegat.

Minst av allt gillar jag Kungen när han ska gå i mässa i Domkyrkan. Kungen är nämligen inte kyrkobesökare på samma villkor som alla andra. Trots att alla är lika inför Gud och kyrkan är skiljd från staten.

Idag var vi i domkyrkan samtidigt, Kungen och jag. Det var biskopsvigning med pompa och ståt, roliga hattar och fina Gabbis som hade en viktig uppgift och bar en flagga som egentligen hette något annat fint.

Man skulle komma i tid. För att inte hamna bakom en pelare eller så långt bak att människorna framme vid altaret ser ut att vara mindre än knappnålar. Jag skulle fota Gabbis och flaggan och var extra mån om en bra plats. Det fick jag ändå inte, fast jag var där 75 minuter innan tillställningen drog igång. Jag var nämligen inte VIP. Det var däremot Kungen.

Han kom just innan det började. Alla hade redan satt sig. Det gick ett sorl genom församlingen. Kungen kommer! Och så ska man ställa sig upp. Det funkar så i Uppsala domkyrka. Man ska stå upp för Gud. Och för Kungen.

"Jag tycker vi sitter" sa min bänkgranne Anita. Det har hon tydligen gjort förut. Men jag tordes inte. Jag hade platsen närmast gången. Jag kände Kungens andedräkt på kinden. Så jag stod upp. Det där med civil olydnad är tydligen inget för mig.

...och så är han snäll mot små djur och gamla.

Idag är det Fars dag. Jag har inte köpt en present. Jag har inte bakat en kaka. Jag har faktiskt inte ens skickat ett kort. En av de här grejerna ska ordnas på torsdag när Pappa (och mamma) kommer på besök.

Tills dess, ett litet bildspel:

fotnot 1: Jo jag har träffat min pappa, hade inga bildbevis bara.

fotnot 2: till kusinerna, ni behöver bara byta ut ett par bilder så blir det här en film om eran pappa istället. Om någon av er också har missat det där med present.

Tofflor.

Ett par kvällar de senaste veckorna har jag pysslat med ett litet projekt. Ett par tofflor av mormorsrutor. Det var väldigt roligt men tyvärr är tofflorna inte lika "förvånansvärt varma" som beskrivningen påstod.

Inte så saftiga frukter.

Jag har länge tänkt att jag ska prova på det här med fototriss. Så igår slog jag till. Veckans tema är "fruktigt".

Dom sjunker ju faktiskt.

Varje gång jag går och handlar tänker jag att jag ska vara en god konsument och köpa svenska tomater. För jag vill ju stödja de svenska tomatodlarna och inte de som tycker att det är en bra idé att skeppa grönsaker runt hela jorden.

Så kommer jag fram till grönsakslådorna. Och ser de svenska tomaterna. De ligger där bleka och nakna. Verkar liksom trötta och hungriga.

Så jag sneglar lite snabbt mot grannarna. De holländska kvisttomaterna.

Och dom är röda och knubbiga och dansar på sina kvistar som om de aldrig gjort annat.

Köp oss! ropar dom, på holländska alltså. Och jag försöker vara hård. Obeveklig.

Men då tänker jag på Holländarna. Dom har det ju ganska tragiskt egentligen, därborta, håller på att sjunka hela bunten.

För att inte tala om träskorna, hororna, knarket, väderkvarnarna och tulpanerna. Ledsamt egentligen. De kan nog behöva lite hjälp och stöd.

Och jag menar, är vi inte Européer allihopa, in this day and age?

Hemliga klubben.

Män har ju alltid varit duktig på det där med hemliga klubbar, jag tänker naturligtvis på till exempel Frimurarna eller olika maffior. Kvinnor å andra sidan, har syföreningar. Inte mycket smussel där.

Jag kan se två anledningar till detta, Antingen är det så att män är usla på att bevara hemligheter. Det är alltså så att kvinnor också har en massa hemliga sällskap, det är bara det att de verkligen är hemliga. Ingen vet om dem.

Det kan också vara så, tänker jag, att kvinnor traditionellt har använt sig av en annan taktik, den så kallade "Trojanska häst-taktiken". De påstår sig ha en syjunta men i själva verkat ägnar de sig åt betydligt mer kontroversiella aktiviteter. I själva verket har syföreningarna omstörtat världen i precis samma utsträckning som männens hemliga klubbar.

Jag ser dock ett problem med Trojanska häst-taktiken. Om gruppen misslyckas. Då står man (kvinna) där utan både halsduk och en ny världsordning. Och det kan kännas en aning snopet.

Som ni kanske minns är jag redan med i en hemlig klubb. I dagarna har jag också, till min stora förtjusning, fått erbjudande om att gå med i ännu en. Min lycka vet inga gränser. Ett hemligt sällskap är allt man kan begära av livet, tyckte jag.

I klubben ska vi naturligtvis ägna oss åt världsomstörtande aktiviteter och knyta livslånga band. Ha hemliga tecken och nicka igenkännande och mystiskt åt varandra på stan. Om femtio år kommer det att göras en film om oss. Och då, när filmskaparna klickar sig fram till min blogg för att göra ytterligare efterforskningar kommer de att hitta...ingenting. Det är nämligen fruktansvärt hemligt.

Och jag säger inget.

Nu ska jag iväg till min tredje hemliga verksamhet, den här är dock inte hemlig egentligen, bara på nätet.

Nästan precis som vanligt.

Hej. Något nytt sen sist?

Nej, inte mycket.

Förutom att jag hade dödligt ont i magen.

Och inte kunde andas eller gå.

Eller sova på hela natten.

Och ringde till sjukvårdsupplysningen.

Och fick åka ambulans.

Och spenderade några timmar på Ackis,

där de klämde på magen

och stack mig i armen och tog blodprov!

Och jag tänkte på alla hemska sjukdomar jag nog hade,

och några som jag bara hittade på.

Och jag spelade upp sju hemska scener från "House" för min inre syn.

Blodet sprutade i min fantasi.

Sen fick jag veta att de inte hittade något fel på mig.

Och jag hade inte lika ont i magen längre.

Men jag har tydligen lågt blodtryck och dåligt blodvärde.

Inte konstigt när de just tagit flera centimeter av mitt blod.

Men det får man inte ont i magen av.

Så jag tog bussen hem.

Och såg en trafikolycka.

En buss krockade med en skåpbil.

Så nu är jag hemma.

Så ja, allt är nästan precis som vanligt.