"Fly me to the moon."

flygvärdinne-looken.

Let me sing for evermore.

And in the end, the love you take is equale to the love you make.

Det året jag bodde i England hade jag min cd-walkman i översta facket på min haglöfsryggsäck tillsammans med så många cd-skivor som det bara var möjligt. Fodralen blev repiga och sprack. Skivorna började haka upp sig. En vass kant skar sönder väskan. Men det gick bra. Så länga man inte gick för hastigt upp på en trottoar eller sprang, då räckte inte minnet och musiken tystnade.

Min batterikonsumtion det året har nog ett eget kapitel i någon miljöbovsbok någonstans.

När jag inte kunde sova på nätterna låg jag med musiken i sängen, med volymen uppvriden så att jag inte behövde höra alla flygplan som flög nära, nära på sin väg till Manchester Airport. Irakkriget hade just börjat och grannarna hade fyllt ett förråd med "botteled water" för terroristerna skulle förgifta dricksvattnet. Om dom inte kraschade på oss först förståss.

Idag köpte jag äntligen en ny mobiltelefon och har spenderat kvällen med att lägga in över 500 låtar. Många fler än som någonsin rymdes i översta facket.

Jag fattar att ni har evighetsmaskiner som rymmer världens samlade musikproduktion utan att ens anstränga sig. Men jag är glad för så lite. Den rymmer en massa musik och den är blå och man kan svara på första försöket.

Begravningssjalen.

Jag ska på begravning på fredag. I en gammal kyrka. Säkert är där dragit och kallt.

Med anledning av detta har jag spenderat orimligt mycket tid åt att leta en svart sjal. Jag har varit inne i varje affär. Klämt på halsdukarna och sjalarna. Funderat på om de är varma, om mitt hår kommer att bli elektriskt. Är den tillräckligt svart? Tillräckligt elegant? Jag har gnuggat sjalarna mot kinden, jag har svept dem om ryggen. Håller de emot medeltidskyrkodrag? Ser fransarna för festliga ut? Jag har funderat på om jag någonsin kommer att använda sjalen igen eller om den förevigt kommer vara: begravningssjalen.

Det finns ungefär tusen svarta sjalar i affärerna. Ungefär 95% av dem är helt ok. Ärligt talat och faktiskt. Ändå har jag inte köpt någon. Det bär liksom emot.

Jag som älskar sjalar.

Rosa grejer för tjejer.

Min mobil har gått sönder. Jag måste köpa en ny. Så jag gick till Telia butiken i förra veckan och tittade på telefoner. Jag förklarade för säljaren vad jag ville ha för typ av mobil och ungefär hur mycket jag var villig att betala. Han visade mig några alternativ. Uppenbarligen var mina önskemål angående mobilen samma som en massa andra tjejers. Eller så var försäljaren bara trångsynt. Alla mobilerna var rosa. Jag blev lite trött.

Det är som när man ska köpa underkläder eller nattkläder i en del affärskedjor. Allt är fluffigt och rosa. Ofta med någon tecknad snuttig seriefigur på. Kan inte vuxna kvinnor slippa tecknade katter på BH:n? Kan jag inte slippa köpa en rosa mobiltelefon?

Det där med att det bara är en konstruktion att flickor alltid ska ha rosa och pojkar alltid blått är vid det här laget en av de mest grundläggande (och enkla) feministiska tankarna. Det är på något vis en välbekant ingång i diskussionen. Men fast än så många verkar reagera på detta blir tjejvärlden mer och mer rosa.

Det är verkligen ett modernt påhitt det där med rosa som tjejfärg. Förr var rosa kopplat till manlighet, en ljus variant av den kraftfulla röda färgen. Blått var kvinnligt. Tänk på jungfru Marias blå kläder (och Jesus som ofta bär rött).

"Pink was once a color associated with masculinity, considered to be a watered down red and held the power associated with that color. In 1914, The Sunday Sentinel , an American newspaper, advised mothers to se pink for the boy and blue for the girl, if you are a follower of convention. The change to pink for girls and blue for boys happened in America and elsewhere only after World War II."

så skriver JeongMee Yoon som är skaparen av "The Pink and Blue Project" där hon har fotograferat flickor med sina rosa saker och pojkar med sina blå. Bilden nedan kommer från det projektet. En annan tänkvärd artikel på ämnet är skriven av Eleanor Baily och heter "The tyranny of pink" ,läs den.

Här är några av mina rosa tjejgrejer. Tröjan var min favorit när jag var liten.

Dom sjunker ju faktiskt.

Varje gång jag går och handlar tänker jag att jag ska vara en god konsument och köpa svenska tomater. För jag vill ju stödja de svenska tomatodlarna och inte de som tycker att det är en bra idé att skeppa grönsaker runt hela jorden.

Så kommer jag fram till grönsakslådorna. Och ser de svenska tomaterna. De ligger där bleka och nakna. Verkar liksom trötta och hungriga.

Så jag sneglar lite snabbt mot grannarna. De holländska kvisttomaterna.

Och dom är röda och knubbiga och dansar på sina kvistar som om de aldrig gjort annat.

Köp oss! ropar dom, på holländska alltså. Och jag försöker vara hård. Obeveklig.

Men då tänker jag på Holländarna. Dom har det ju ganska tragiskt egentligen, därborta, håller på att sjunka hela bunten.

För att inte tala om träskorna, hororna, knarket, väderkvarnarna och tulpanerna. Ledsamt egentligen. De kan nog behöva lite hjälp och stöd.

Och jag menar, är vi inte Européer allihopa, in this day and age?

Bokens pris på bokus.

förtjänar en egen post.

261 kronor.

Barasådär.

lägg i varukorg

Glöm din dröm.

Jodå, adlibris har boken jag söker. För den nätta summan av 1193 kronor.

Eeehh...

jag tror vi hoppar det va...?

Nya skor.

Vagabond, ingen klack, tunt rutigt foder och dragkedja i sidan. Stl 42.

Lördagsmorgon.

Nu ska jag bara klura ut hur jag ska förvandla ½kg kantareller till lunch.

Jippie!

Jag upptäckte just att det ska öppna en ny antikaffär/loppis i mitt område. På torget, bredvid cafét. Hurra!

Marknad.

Moses och jag cyklad till Ulva kvarn för att gå på marknad. Efter en dryg halvtimmes cykeltur i duggregn kom jag fram med perfekt plupp-frisyr. Moses använde gele och såg ut som vanligt.

Så kollade vi runt. Provsmakade, klämde, luktade och beundrade det mesta. Chokladbollar. Marmelad. Keramik. Moses fastnade slutligen för hjortrondricka och en vitlöksrivare, jag för en sån här liten vän:

Den fungerar som en vetekudde, man kan värma den i ugnen eller i micron. Eller på elementet om man bara vill ha lite lagom värme. Det blir nog en trevlig vän i vinter.

Fast försäljerskan varnade för att det gör lite ont i hjärtat när man kikar på dem genom ungsluckan.

Optiker-Anki

Optiker-Ankis och min realtion började när jag tappade mina glasögon i badrumsgolvet för några år sedan. Glasen trillade ut och gick sönder. Anledningen till att glasen kunde trilla ut och gå sönder var att jag tidigare hade gått in en betongpelare – glasögonen först – så bågen sprack. Blind och desperat famlade jag mig in till första bästa optiker.  Jaa… det kunde ju ta ungefär två veckor innan jag fick glasögonen fick jag veta. Jag famlade vidare och hamnade hos Optiker-Anki. Hon kunde fixa nya brillor åt mig redan samma vecka, och så gav hon mig några förpackningar endagslinser som jag kunde använda tills brillorna kom.

De nya glasögonen gick ett tragiskt öde till mötes. Jag somnade på dem. En annan gång ramlade skalmen lös – Anki reklamerade och fixade nya. Inom några dagar. Optiker-Anki böjer och trixar, skruvar och fixar när glasögonen inte riktigt gör som jag vill. Hon är väldans bra.

Nu måste jag ha nya glasögon igen. De gamla är hela men repiga och för svaga. Anki hjälper mig att hitta nya bågar. Just nu står valet mellan dessa två:

Den ena bågen kostar 1950:- och den andra 3500:-. Priset på de färdiga glasögonen blir 4225:- och 5000:-. Optiker-Anki tycker nämligen att man kan få rabatt om man köper unika bågar.   

   

Vilka tycker du bäst om bloggen? Vad tycker ni?

En gammal man med käpp

Jag var på Åhléns idag för att shoppa en ny mössa då min gamla på något märkligt sätt har försvunnit. Jag misstänker att den har flytt då jag ständigt svor åt dess envisa benägenhet att åka ned för ögonen. Eller jag svor inte, jag är dålig på att svära, jag anväder töntiga låtsas-svärord som ”jäklar”, ”men, kära nån!” och ”förbaskade skräp-mössa!”. Ligger det förresten en ensam, lätt förolämpad svart basker på din hatthylla kan du ju skicka hit den eller skänka den till någon med väldigt stort huvud, alternativt väldigt tjockt hår.

Hursomhelst så avbröts mitt mössprovande av några dunsar, lite skrammel och skrik. Jag förstod snart att någon hade ramlat ned för rulltrappan. När jag en stund senare går ner till entréplan med min nya mössa på huvudet står där en ganska stor klunga människor, bland annat ett ambulansteam.

Jag vet inte om ni har sett den här serien ”sjukhuset” som går/har gått på tv3? Den är iallafall inspelad här i Uppsala. Ett par gånger har jag, sen serien började spelas in, stött på olycksplatser där någon står och filmar. Så också idag. Det visade sig vara en gammal man med käpp som ramlat ned för rulltrappan, han verkade ganska illa däran, så vitt jag kunde se rörde han sig inte.

Det märkliga i dagens händelser var dock varken teveteamet eller den gamle mannen, det var alla de människorna som samlats runtomkring och bara stirrade. En kvinna i 55-årsåldern ringde någon på sin mobil och sa:

”Jag är på Åhléns, det är en farbror som ramlat ned för hela rulltrappan….ambulans och allt….du kan väl komma hit.”

Det var inget blod som sprutade, det var inga snygga ambulansmän som ropade förkortningar på engelska och sprang. Det var ingen som grät. Totalt odramatiskt och ändå stod så många där och glodde. Bara en stilla farbror. Kommer det i teve kan ännu fler glo och de som glodde första gången kan glo igen.

Jag är hon i ny mössa som blänger på alla vuxna människor som inte har något bättre för sig en torsdagseftermiddag än stå och stirra på en stilla gammal man.