En hälsning från München. Del1.

Här sitter jag på en vind i Uppsala och lever ett för tillfället rätt trist liv. Det är ju inte rättvist mot de få men tappra läsarna, tänkte jag. Så jag gullade lite med min kusin Stina som befinner sig i München.

"Snälla, gästblogga hos mig" gullade jag.

"Vad menas med det?" undrade kusinen.

"Jag vet inte, men jag tror att det är när du skriver ett inlägg på min blogg, alla stora bloggarna gör det!"

Här kommer det, en första hälsning från München.

När jag skulle börja högstadiet frågade jag mamma om hon trodde att jag skulle klara hela högstadiet utan ett enda IG på något prov. Det slutade med att jag fick IG på två. Båda i tyska.

7 år senare (är det redan 7 år sen? Jag börjar bli gammal.) är jag visst i München. Och pluggar tyska. Jag som tillochmed sa till våran lärare, och päronen, att tyska är totalt onödigt och ett helt värdelöst språk att kunna. Konstigt hur saker kan ändras.

Folk frågar hela tiden hur det kommer sig att jag hamnade i München och ska jag vara helt ärlig vet jag det knappt själv. Det var bara så det blev. Tuff sommar, en deppig jag och en Ylva som skulle till München. Och nu är jag här och trivs som fisken i vattnet. Helt sjukt egentligen om man tänker tillbaka litegrann. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån där som har lite svårt för att sätta sig till ro eller vad man ska säga. Min plan var nog att tjoa runt lite ett år, och sen styra upp mitt liv,börja plugga, och bli något vettigt. Inte att flänga hit och dit, känna sig lite vilsen överallt och aldrig riktigt lyckas hitta rätt som andra verkar göra hela tiden. Eller så är det bara så att folk inte berättar att de är vilsna. Kanske är alla det litegrann, innerst inne.

Hursomhelst var München det bästa som kunde hända. Mysig stad, mysiga människor och snart, snart börjar julmarknaderna. Kan nog inte bli bättre för tillfället.