Kungen kommer!

Jag gillar inte Kungen. Av en hel massa anledningar. Ingen av dem är särskilt personlig. Jag tycker bara generellt att det där med monarki känns ovanligt odemokratiskt och förlegat.

Minst av allt gillar jag Kungen när han ska gå i mässa i Domkyrkan. Kungen är nämligen inte kyrkobesökare på samma villkor som alla andra. Trots att alla är lika inför Gud och kyrkan är skiljd från staten.

Idag var vi i domkyrkan samtidigt, Kungen och jag. Det var biskopsvigning med pompa och ståt, roliga hattar och fina Gabbis som hade en viktig uppgift och bar en flagga som egentligen hette något annat fint.

Man skulle komma i tid. För att inte hamna bakom en pelare eller så långt bak att människorna framme vid altaret ser ut att vara mindre än knappnålar. Jag skulle fota Gabbis och flaggan och var extra mån om en bra plats. Det fick jag ändå inte, fast jag var där 75 minuter innan tillställningen drog igång. Jag var nämligen inte VIP. Det var däremot Kungen.

Han kom just innan det började. Alla hade redan satt sig. Det gick ett sorl genom församlingen. Kungen kommer! Och så ska man ställa sig upp. Det funkar så i Uppsala domkyrka. Man ska stå upp för Gud. Och för Kungen.

"Jag tycker vi sitter" sa min bänkgranne Anita. Det har hon tydligen gjort förut. Men jag tordes inte. Jag hade platsen närmast gången. Jag kände Kungens andedräkt på kinden. Så jag stod upp. Det där med civil olydnad är tydligen inget för mig.