Min mormor som läste svensk DAM och värmde bullar i ugnen.

Jo, min Mormor dog igår. Hon hade varit ganska skröplig och dålig länge. Jag hade inte träffat henne sen julen. Och så dog hon och jag blev ganska trött och jag tänkte lite på hur det luktade hemma hos Mormor och Morfar när de levde och på hur bullarna smakade som Mormor alltid värmde i ugnen. Och på alla saker som Mormor stickade och på alla broderade tavlor som jag spikade upp över sängen. Och nu är dom borta och det bor andra i deras hus.

Här är Mormor och Mamma på Morsdag 1983. Iallafall stod det så under bilden när jag hittade den i Farmors album.

Och så plötsligt har jag varken Mormor eller Farmor längre. Bara Farfar kvar. Och han som har varit på väg att dö hela mitt liv. Tydligen är det så det kan gå.

Häll ut havet ända bort till horisonten.

Om man tänker lite för länge på att ens farmor är död, då känns det ungefär precis såhär:




Och här kan ni se hur det stod i tidningen.

Om att min farmor fortfarande är död.

Imorgon ska det stå i tidningen att min farmor är död. Och vi har skrivit en nekrolog och dom ringde från tidningen och sa att den var för lång. Men skit på er. Faktiskt. Man borde skita i alltihopa. Lägga ned hela tidningen. Kanske alla tidningar. Det vore lagomt.

Men vi suddade och klippte och deleteade. Och klämde in lite mindre av farmor på lite färre ord.

Och så frågade någon viktig vem Niklas var och varför han skulle stå med i dödsannonsen. Och man ville nämna alla Burviks mygg vid namn. För gud så korrekt det ska vara när något ska stå bredvid ett kors i tidningen och klippas ut och sparas.

Men jag ska säga en sak som inte kommer att stå i tidningen och det är att det känns så här att tänka på att farmor är död:

Just nu.

Just nu är jag lite ledsen, för min farmor är död och min Moses har åkt hem och går inte alls omkring hos oss i Burvik i min rosa foppatofflor längre. Och någon har köpt en frys på blocket för fyrhundra kronor och ställt den nära mitt krypin och den låter som en hel centrifug. Och det är natt och jag ska sova. Och sen ska jag jobba en massa dagar och min farmor är fortfarande död, då när jag har jobbat alla de där dagarna.

Begravningssjalen.

Jag ska på begravning på fredag. I en gammal kyrka. Säkert är där dragit och kallt.

Med anledning av detta har jag spenderat orimligt mycket tid åt att leta en svart sjal. Jag har varit inne i varje affär. Klämt på halsdukarna och sjalarna. Funderat på om de är varma, om mitt hår kommer att bli elektriskt. Är den tillräckligt svart? Tillräckligt elegant? Jag har gnuggat sjalarna mot kinden, jag har svept dem om ryggen. Håller de emot medeltidskyrkodrag? Ser fransarna för festliga ut? Jag har funderat på om jag någonsin kommer att använda sjalen igen eller om den förevigt kommer vara: begravningssjalen.

Det finns ungefär tusen svarta sjalar i affärerna. Ungefär 95% av dem är helt ok. Ärligt talat och faktiskt. Ändå har jag inte köpt någon. Det bär liksom emot.

Jag som älskar sjalar.