Facebook-vänner. Alltid en källa till irritation och tvivel. Två av mina vänner har idag profilbilder av sig själva tillsammans med svarta bebisar, mörkhyade alltså. Själva är de inte ett dugg mörka och det är inte deras barn.
Det här stör mig. Enormt.
Barnen används som symbol. Ett bevis på mina facebook-vänners godhet. Fokuset i bilden ligger inte på bebisen, inte på facebook-vännen heller. Utan på relationen. "Titta jag är god - jag håller ett afrikanskt barn".
Vi vet ju vad det betyder. En kulturell symbol. Etablerad så som de oljeskadade fåglarna sommarens nyhetssändningar varit allt för fulla av. I de här profilbilderna är det bara flugorna i ögonvråna som saknas.
"Hej lilla svarta namnlösa (och egentligen helt och hållet utbytbara) barn, jag använder nu dig och din icke-vithet för att visa mina (vita) facebook-vänner (med namn och profilbilder och identitet och statusrader och gillaknappar och politisk åsikt och familj och civilstånd och arbetsgivare och intressen och hemort och bostadort och allt) hur god och varm och öppen och fördomsfri jag är. Och min sneakers är förresten sydda av en lillkille i Vietnam"
Kanske är jag bara känslig. Och har naturligtvis läst bell hooks "eating the other". Och överanalyserar.
Förresten är mina sneakers också sydda av samma lillkille i Vietnam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar