Om att vara god och öppen och fördomsfri och visa det på facebook. Och om att äta svarta bebisar.

Facebook-vänner. Alltid en källa till irritation och tvivel. Två av mina vänner har idag profilbilder av sig själva tillsammans med svarta bebisar, mörkhyade alltså. Själva är de inte ett dugg mörka och det är inte deras barn.

Det här stör mig. Enormt.

Barnen används som symbol. Ett bevis på mina facebook-vänners godhet. Fokuset i bilden ligger inte på bebisen, inte på facebook-vännen heller. Utan på relationen. "Titta jag är god - jag håller ett afrikanskt barn".

Vi vet ju vad det betyder. En kulturell symbol. Etablerad så som de oljeskadade fåglarna sommarens nyhetssändningar varit allt för fulla av. I de här profilbilderna är det bara flugorna i ögonvråna som saknas.

"Hej lilla svarta namnlösa (och egentligen helt och hållet utbytbara) barn, jag använder nu dig och din icke-vithet för att visa mina (vita) facebook-vänner (med namn och profilbilder och identitet och statusrader och gillaknappar och politisk åsikt och familj och civilstånd och arbetsgivare och intressen och hemort och bostadort och allt) hur god och varm och öppen och fördomsfri jag är. Och min sneakers är förresten sydda av en lillkille i Vietnam"

Kanske är jag bara känslig. Och har naturligtvis läst bell hooks "eating the other". Och överanalyserar.

Förresten är mina sneakers också sydda av samma lillkille i Vietnam.

Kära på facebook.

- Moses, har du sett att vi är kära på facebook?
- Det var fint, tyckte jag. Jag har gillat.
- ...
- Jag tyckte jag var snyggast. Annars brukar ju jag vara snyggast.
- Jag ser utvecklingsstörd ut.
- Har du sett hur snygg min frisyr är? Som en sjuttitalsfrisyr nästan.

Denna dagen-Lisa gillar...

...facebook-gruppen: Alla vi som tycker att Daniels mamma ska lämna över Daniel på bröllopet.

Genus- analys 1.1: om man byter kön på de inblandade och det blir absurt, då är det nåt som inte stämmer.

I övrigt kan jag ju meddela att jag, som gärna skulle avskaffa både kungahuset och bröllopsindustrin, snart kräks på alla Daniel&Victoria souvenirer. Alternativt äter frukost på en VictoriahjärtaDanieltallrik. Det är så smaklöst att jag nästan inte kan låta bli.

Ber att få återkomma.

Hej, hej mamma, jag älskar dig fast jag inte skriver det på Facebook.

Det springer omkring larviga kedjestatusar på Facebook. Ni som hänger där har sett dom. Ungefär:

"Det är synd om Barnen i Afrika. Om du tänker på Barnen i Afrika posta det här på din statusrad. De flesta kommer att skita i att posta detta på sin statusrad. Det är för att dom är hatar Barnen i Afrika."

(okej lite överdrivet.)

Att posta dom här statusarna blir som ett performativt yttrande, fast i skriftform. Alltså genom att posta att "Jag bryr mig om Barnen i Afrika" så bryr man sig om barnen i Afrika. Ungefär som en misstänkt blir skyldig först när dommaren har avkunnat domen. Eller att ett par blir gifta när prästen säger "Härmed förklarar jag er...".

Jag tycker det här är skitsnack. Ett sätt att stilla samvetet. "Jag postatde ju illafall på Facebook att jag bryr mig om hundar med damp." Men det var inte det jag tänkte skriva om nu. Faktiskt. Det var en annan sorts kedjestatus, den som går ut på att hylla en närstående.

"Om du har en man som gör allt för dig, och aldrig är dum, skriv det på din statusrad. JAG har en av dom männen."

"Alla ni som har världens bästa mamma, som alltid har gjort allt för er, skriv det på er statusrad!"

Vad ska det här vara bra för? Vilket är syftet? Så vitt jag kan se bidrar det bara till få dem som inte har den perfekta mamman eller pappan eller pojkvännen eller systern (fast kanske älskar dem ändå, eller hatar dom) att känna sig lite mer annorlunda och utanför. Rub it in, liksom. Som om dom inte redan visste att alla andra var lite mer lyckade.

Det är aldrig någon som skriver

"Min pappa är alkoholist och jag har inte träffat honom på fem år, om du också har en pappa med alkoholproblem, skriv det i din statusrad."

Nä för Gud i himlen vilken katastrof om man inte var lyckad på fejjan.

433.

Kusin Stina skriver att hon önskar hon var bra. Att hon gjorde saker som man borde göra. Så att folk kunde vara stolta. Att hon inte ska krångla och alla ska vara nöjda och glada.

Och jag ba: "What!? Du har ju 433 vänner på Facebook!"

(och den som har flest vänner på Facebook när den dör vinner, eller vänta, var det den som har flest högskolepoäng?)

Att göra det som man borde göra är verkligen överskattat.

433 vänner. Du kanske krånglar på tok för lite.

Postfeminism?

Det har vandrat omkring en sak på Facebook. Något sorts hemligt mejl. En kvinnlig kod. Ett systerskap. Något internt, tjejer emellan. I statusraden skriver de invigda en färg, den färgen de har på BH:n.

Precis.

För det är ju det tjejer pratar om. Det är ju det som är vår hemlighet, vårt band till varandra. Underkläderna. Så känner vi samhörighet. Ni ska inte tro att vi kommer innanför skinnet på varandra, eller ens oss själva. Inte in i hjärtat eller själen eller hjärnan. Nej vi kommer till underkläderna. De som sitter väldigt nära det som egentligen spelar roll. Tuttarna förståss.

För när kvinnor ska umgås handlar det allt för ofta om heterosocialitet. Till skillnad från homosocialitet som män sysslar med mest hela tiden.

Jag har en vän som kör med det hela tiden. När vi umgås med killar spelar hon hela tiden på vår sexualitet. Eller på vår föreställda kvinnlighet och heterosexualitet. Hon drar små, suggestiva skämt som ska få oss att verkar sexiga och så där mystiskt kvinnliga. Anspelar naivt på sex. Och så fnittrar hon och tycker att jag ska fnittra med. Så att vi tillsammans kan bli de där stereotypa väninnorna som hjälper varandra att flörta.

Det är så det är, det här på Facebook. Det handlar inte om att öka samhörigheten kvinnor emellan, eller stärka kvinnor som grupp eller något annat på något vis konstruktivt. Det handlar om kvinnor som tar hjälp av varandra för att bekräftas av män. För att få sitt värde bevisat. För den dagen ingen bryr sig om vilken färg du har på BH:n, då kan du lika gärna hänga dig i den.

Gabbis tror att det hela är påhittat av en pervers gubbe. Tyvärr tror jag hon har fel. Sån tur har vi inte. Tyvärr finns det alldeles för många kvinnor som lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut hur de ska kunna få bekräftelse från det motsatta könet. Och någon av dem kom på den här idén. Grattis.

Själv har jag randiga strumpor. I blått och turkost.

People you may know

Tyvärr fanns inte facebook på Jane Austens tid. Eller?

Identitetskris?

”Testerna” på Facebook verkar ha fått en revival. Jag kan berätta att jag är Moses (which Bibel-character are you?), katt (vilket husdjur är du?), en kaka (vilket fika är du?), en guitarr (vilket instrument är du?) och ”a true, cold-bloded Minnesotan” vilket passar bra för jag är nämligen ”American” också. 

Kompisen Sara är vän med Jesus. Han is looking forward to seeing her in heaven.

Jojomänn, allt enligt oraklet Facebook. 

Hepp.

Jag och moder Theresa, liksom

Facebook-grupper verkar vara universallösningen på alla problem i dessa dagar. Vill du att sjuksköterskor/lärare/poliser/biomedicinska analytiker/bönder ska ha högre lön? Gå med i en facebook-grupp! Är du emot mobbing? Gå med i en facebook-grupp. Vill du inte betala Victorias bröllop, eller betalar du gärna? Kanske skiter du fullständigt i alltihop. Oroa dig inte, det finns en grupp för dig med! Är du emot telefonförsäljare, P3, Tengil, globalisering, miljöförstöring, krig och orättvisor? Gå med i en facebook-grupp!

Jag gillar människor som står för sina åsikter.

Jag gillar människor som lägger ned sin själ och sin tid för att förändra världen.

Jag gillar att människor gör skillnad.

Vill du också ha en bättre värld!? Skapa en facebook-grupp!

Du och moder Theresa liksom.

Själv har jag lagat mat och bakat kakor åt nya medlemmar i ”min” rkuf-verksamhet i helgen. Vi hade kurs. Ingen stor insats för världssvälten det heller.

Ignorerad

Varför addar människor jag aldrig pratat med mig på Facebook? Det kan väl inte vara så att jag en gång känt en massa människor som jag nu glömt bort?

Om vi nu en gång fanns i samma sammanhang kunde de väl ha addat mig då. irl så att säga. Då hade jag sluppit sitta förbluffad framför skärmen och undra: vem av alla jag aldrig kände är det här?

Jag har inga höga krav, jag tycker bara att vi någonsin ska ha sagt någonting till varandra. "Hej" hade varit trevligt.

Ignore.