Till Anna och Jeanette och Karro och M och C och alla andra tjejer som jag känner som är längre än mig.*

Serien är gjord av Sofia Olsson, här är hennes hemsida.

Jag hittade den i boken Dotterbolaget Antologin som kan köpas bland annat här.

Själv såg jag serien och köpte boken på Arbetets museum i Norrköping.

För att länka riktigt ordentligt hittar ni Dotterbolaget här.

*och till dom som är lika långa med.

Att vara lång är som att vara smal - folk tror att de måste berätta det.

Anna filosoferade vidare angående det där med att vara lång. Det märkliga är, sa hon, att när man träffar någon som kort. Kanske en av dom där små tanterna som det finns så gott om. Då står man där och håller i sin kaffekopp (det är flera veckor sedan vi hade konversationen, jag minns inte riktigt hur allt hängde ihop) och känner sig som jätte som har klampat in i en lilleputtvärld. Det är aldrig så att det känns om om man själv är normallång och den lilla tanten är snuttekort. Nä, det är som att vara en jättekvinna. Som om man skulle riva sönder något.

Anna igen: Att vara lång är som att vara smal, folk påpekar det hela tiden, och tror att det är okej. Som om långa människor, och smala människor, lika väl som korta och tjocka, inte redan vet hur de ser ut.

"Men det är ju inte så lång promenad för dig - du har ju så långa ben"

Eller när jag var hos min husläkare.

"Oj, du är väldigt lång"

"Ehh jo, ganska"

"Det är långt från fötterna till huvudet"

"Jo det brukar vara det när man är lång", sa jag inte.

"Blir du inte yr?"

Bilden har jag hittat här.

Fy, iiiinte äta 36:or!

Anna slog som vanligt huvudet på spiken häromkvällen;
"Man har skor hemma i garderoben som ser helt normala ut men så ställer man dem i någon annans hall och då förvandlas de plötsligt till gigantiska båtar."

Det är så sant.

Man har sina helt vanliga snälla skor hemma. Så hälsar man på hos någon och lämnar sina skor i värdinnans tambur. Då kan man se i ögonvrån hur ens snälla skor förvandlas till monsterskor. De ligger där på hallmattan och dreglar glupskt över ett par patetiska pygméskor 36:or. Vill gärna äta dem till kvällsmat.

Därför är det viktigt att dressera sina dojor.

Fy, iiiiiinte äta 36:or.

...and you're tall which is reassuring.

En gång var jag riktigt liten och det var när jag föddes. Nuförtiden är nästan alltid lång. Ibland är jag av medellängd, som i fredagens gasque-sällskap. Andrea var kort och tvingades konversera med A och Js urringningar. På rödakorsetverksamheten är jag kort och det fast vi nästan bara är tjejer. I fjällen var också jag kort. Karro och jag hade satt oss bakom Kattungen och hon lade ledigt upp fötterna på bänken framför, jag skulle göra samma sak och mina fötter damp förvånat ned i golvet igen, de nådde inte fram.

176 centimeter är jag. Det är inte så långt att människor känner sig manade att kommentera min reslighet. Jag undrar var den gränsen går. Karro får ibland kommentarer på ämnet. ”Om du inte var så lång hade vi festat natten lång” halvrimmade en dörrvakt till henne helgen.

När blir en kvinna så kort att det är ett samtalsämne? ”Ursäkta, jag trodde att du var ett barn” fick min 151 centimeter långa väninna höra när hon skulle köpa mjukglass. Ninni Schulman, vars blogg jag följer, är ännu kortare och har skrivit om hur det är i en krönika i expressen, ni kan läsa här.

Visst är det märkligt att folk tycker det är OK att kommentera okända människors längd eller korthet? Som om de inte var precis så långa varje dag och är väl medvetna om det själva. För att inte tala om när storleken blir en del av namnet. På min grundskola fanns både "Lång-Maggan" och "Per 202". Senare i livet har jag träffat både "Lilla-Anna" och "Stor-Anna". Dock ingen "Långa Farbrorn".

I min eviga favoritserie ”Vita Huset” spelar Allison Janney CJ Cregg. I sjätte säsongen introduceras Kristin Chenoweth som Annabeth Schott. Längdskillnaden mellan de båda skådespelerskorna är markant och detta får också tittarna skratta åt i en scen, jag har letat detta klipp på youtube i 45 minuter men hittar det inte. Ni få nöja er med en stillbild.

Sen finns det också en underbar replik i samma serie, det är i säsong sex avsnitt fyra, CJ säger till nästan lika långa Margret:

"You're an odd woman and I've never quite understood you. But you are extremely capable and you run this office like a Swiss watch --- and you're tall which is reassuring. “