fredag 15 januari 2010

Att vara lång är som att vara smal - folk tror att de måste berätta det.

Anna filosoferade vidare angående det där med att vara lång. Det märkliga är, sa hon, att när man träffar någon som kort. Kanske en av dom där små tanterna som det finns så gott om. Då står man där och håller i sin kaffekopp (det är flera veckor sedan vi hade konversationen, jag minns inte riktigt hur allt hängde ihop) och känner sig som jätte som har klampat in i en lilleputtvärld. Det är aldrig så att det känns om om man själv är normallång och den lilla tanten är snuttekort. Nä, det är som att vara en jättekvinna. Som om man skulle riva sönder något.

Anna igen: Att vara lång är som att vara smal, folk påpekar det hela tiden, och tror att det är okej. Som om långa människor, och smala människor, lika väl som korta och tjocka, inte redan vet hur de ser ut.

"Men det är ju inte så lång promenad för dig - du har ju så långa ben"

Eller när jag var hos min husläkare.
"Oj, du är väldigt lång"
"Ehh jo, ganska"
"Det är långt från fötterna till huvudet"
"Jo det brukar vara det när man är lång", sa jag inte.
"Blir du inte yr?"

1 kommentar:

diprogan sa...

Tycker mest det är kul att förundra människor över min längd. Det är ju över så fort ändå.