En gång var jag riktigt liten och det var när jag föddes. Nuförtiden är nästan alltid lång. Ibland är jag av medellängd, som i fredagens gasque-sällskap. Andrea var kort och tvingades konversera med A och Js urringningar. På rödakorsetverksamheten är jag kort och det fast vi nästan bara är tjejer. I fjällen var också jag kort. Karro och jag hade satt oss bakom Kattungen och hon lade ledigt upp fötterna på bänken framför, jag skulle göra samma sak och mina fötter damp förvånat ned i golvet igen, de nådde inte fram.
176 centimeter är jag. Det är inte så långt att människor känner sig manade att kommentera min reslighet. Jag undrar var den gränsen går. Karro får ibland kommentarer på ämnet. ”Om du inte var så lång hade vi festat natten lång” halvrimmade en dörrvakt till henne helgen.
När blir en kvinna så kort att det är ett samtalsämne? ”Ursäkta, jag trodde att du var ett barn” fick min 151 centimeter långa väninna höra när hon skulle köpa mjukglass. Ninni Schulman, vars blogg jag följer, är ännu kortare och har skrivit om hur det är i en krönika i expressen, ni kan läsa här.
Visst är det märkligt att folk tycker det är OK att kommentera okända människors längd eller korthet? Som om de inte var precis så långa varje dag och är väl medvetna om det själva. För att inte tala om när storleken blir en del av namnet. På min grundskola fanns både "Lång-Maggan" och "Per 202". Senare i livet har jag träffat både "Lilla-Anna" och "Stor-Anna". Dock ingen "Långa Farbrorn".
I min eviga favoritserie ”Vita Huset” spelar Allison Janney CJ Cregg. I sjätte säsongen introduceras Kristin Chenoweth som Annabeth Schott. Längdskillnaden mellan de båda skådespelerskorna är markant och detta får också tittarna skratta åt i en scen, jag har letat detta klipp på youtube i 45 minuter men hittar det inte. Ni få nöja er med en stillbild.
Sen finns det också en underbar replik i samma serie, det är i säsong sex avsnitt fyra, CJ säger till nästan lika långa Margret:
"You're an odd woman and I've never quite understood you. But you are extremely capable and you run this office like a Swiss watch --- and you're tall which is reassuring. “
När jag var liten och vi skulle fara till fjällen ringde jag alltid Karro kvällen innan och frågade vilka mjukdjur hon skulle ha med sig. Så att vi skulle ha med oss ungefär samma. Jag var väldigt nervös inför det där samtalet. Rädd att Karro skulle säga: ”Nej nu är jag faktiskt för gammal för att leka med dig!” Till slut var mamma tvungen att hota: "Du måste ringa nu, Karro kanske går och lägger sig!" Så jag ringde. Och vi planerade. Och packade fulla cylindriska röda fjällen-väskor. Det var ruggugglor, slöfockar och smådrakar. En och annan stickad tiger.
”Händer allting på bloggen nu?” frågade Fia.
Man var tvungen att fråga. ”Får vi gå på internet” det kostade pengar, man fick vänta till efter sex. Koppla ned ifall någon ville ringa. Allra första gången var hos familjen D. ”Vi kan söka på vad du vill, Lisa. Man kan söka på allt.” Karro hjälpte mig. Vi sökte på ”kanin”. Jag var besviken. Det var som att titta i en bok. Fast fulare. Och bilderna syntes inte förrän efter en lång stund. Vissa syntes inte alls. ”Dom funkar nog inte”, sa Karro. Vi läste lite om kaniner, sen gick vi ner. Vuxningarna räknade hur mycket det hade kostat. Kanske var det före sex. Jag vågade inte säga att det var tråkigt.
