Snart är det Valborgsmässoafton. En av mina favorithögtider. Jag älskar Uppsala, jag älskar våren, jag älskar studentlivet. Jag måste älska Valborgs i Uppsala och jag gör det. Varje år står jag där och vinkar med min mössa och tänker att det bästa jag någonsin gjort var att flytta hit.
Jag har styrt upp så mycket saker alla år. Jag har bjudit på frukost, fixat picnic. Haft golvet fullt av övernattningsgäster. Ordnat gäst-leg. Underhållit nitton frukostgäster på lika många kvadrat klockan halv sju på morgonen. Jag har städat och handlat. Bakat bröd. Burit hem öl och tagit ansvar. Uppmuntrat och hållit koll. Tjatat. Fixat frisyrer. Diskat. Stämt träff och kollat klockan. Ansträngt mig för att alla ska ha roligt och vara lagom fulla, för att alla ska komma hem på kvällen.
Så, i år kommer ingen av mina släktingar. Många av mina vänner är inte längre studenter. Andra som var vänner är inte längre det. Någon finns inte kvar.
Först kändes det tråkigt. Vemodigt.
Sen insåg jag att jag skulle få vara ledig. Jag behöver inte hålla koll, jag behöver inte tala om för mina kusiner vad dom ska göra och vara noga med att avsluta med "fast du gör ju som du vill" för att de inte ska tycka att jag är för bossig. Jag behöver inte bry mig i år. Och jag är gammal, så jag behöver inte festa i ekonomikumparken. Jag har sett flottrace. Jag har panikträffat alla jag känner. Jag har champangegalopperat och det var inte särskilt kul ens första gången. Jag har gjort allt redan. Jag ska bara vara ledig. Sitta utanför Universitetshuset och lyssna på Orphei drängar utan att någon är less, kissnödig heller hungrig. Hänga med Moses.
Helt oambitiös tänkte jag vara. Kanske leva hela dagen på sockervadd och inte oroa mig för att somna på eftermiddagen.
Så ändrade sig lillebror och ska lika fullt komma, saknade kusefiner och hotande askmoln till trots. Och jag tänker genast, men hur svårt är det egentligen? Visst kan väl jag fixa frukost till några pers. Slänga ihop lite lunch till de som vill, köpa engångsgrillar till kvällen och hålla koll på några fester. Hur svårt kan det vara? Då får ju jag iallafall bestämma. Och jag planerar snabbt i huvudet hur jag skulle kunna styra upp saker för att folk ska bli nöjda.
Men jag tänker inte göra det. För jag vill inte. I år ska jag vara ledig.
Fast det där med att leva hela dagen på sockervadd känns väl potentiellt katastrofalt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar