Gabbis och jag gick på promenad i duggregnet. Vi pratade om lägenheter och förkylda hundar, om askmolnet och inställda resor. Om tjoller och felprioriteringar. Vid en grind sitter en katt och väntar på sin familj. Den är ensam och blöt och vill bli insläppt. Kanske ligga i någons knä och äta leverpastej.
Och jag tycker synd om alla som sitter på flygplatser runt om i Europa. Om dom som inte kom iväg till Rom. Men mest tänker jag på Dorhildur Bjarnadottirs man som säger att det värsta med att bli evakuerad var att de var tvunga att lämna djuren hemma.
Jag undrar om han hade en katt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar