På jobbet...

På mitt jobb måste man ibland prata j ä t t e    s a k t a   och    t y d l i g t. Inte för att gamlingarna har svårt att höra eller hänga med utan för att delar av personalen talar dålig svenska. Det blir lätt missförstånd. Syftningsfel villar bort mig, onödigt komplicerade ord dem.

Vem har kräkts? Vem är borta, medicinen eller tanten? (är hon död, försvunnen eller bortrest?har medicinen försvunnit ner i magen på eller utanför tanten?)

 e-Lisa vad betider esiftningsfel?

 Vi sitter på fikat och en tjej pratar om något. Jag vilar hjärnan och hänger inte med i samtalet. För att dölja detta säger jag vid ett tillfälle förstrött: ”intressant”. ”Intressant!” utbrister resten av sällskapet uppskattande och jag tvingas engagera mig i sammanhanget. Jag inser snart att begreppet ”intressant” inte alls är applicerbart på tjejens monolog. ”Informativt” möjligtvis. Tyvärr är det försent. ”Intressant” är kvällens ord.

Kafferbryggaren är laddad – Intressant. 

Tanten är på dåligt humör – Intressant.

Det finns ingen ost – Intressant.

Att tala svenska obehindrat blir något av en superkraft. Man får förklara och försäkra.

eLisa kan du esnell lesa med mig? Vad betider? Hur hennes ben vara oroliga? För vad då?

Man får specialuppdrag. Man får korrekturläsa dokumentationen

”hon är i dåligt hemur och vill slås på mig”.

Man får ringa sköterskan.

Ibland inser man hur lite man vet. Vad konstituerar en tång? Varför lider människor först för att sedan avlida? Vad är pölsa? Kan man röra med en visp eller vispar vispar automatiskt?

Några av de boende pratar ingen svenska alls. Då är språket ingen superkraft. Istället får man le och leka mimartist. Och vara glad att man inte förstår alla de där spanska/finska/polska orden som skriks/ fräses/ viskas av missförstådda åldringar.