Jag har en sängkamrat nu. Nej, det har inget med internetdejtingen att göra. Hon heter Stina. Hon är en exemplarisk sängkamrat. Alldelens stilla ligger hon och kramas med väggen. Man märker inte av henne. ”Jag är som en liten bortglömd filt!” säger hon stolt. Så pratar hon lite roligt innan vi somnar och stiger aldrig upp och kissar. Lillebror sover i köket på en spjonksäng och oroar sig för att krossa marsvinen, Au och Niklas bor i stora rummet på en uppblåsbar madrass. Nu har dock Niklas lämnat oss för sina häftiga Stockholmsvänner. Men inte Stina.
Jag är din för evigt, lovar hon, iallafall tills på Söndag!
Mamman har ett par beiga byxor med målade jeanssömmar, målade fickor och en målad näsduk som hänger ut ur en målad ficka. Hon har färgat svart hår och en jacka i något blankt konstmaterial. Pojken är liten och gråter. De pratar inte svenska. Pojken vill inte åka och karuselltjejen säger på skolengelska med väl inövade gester: ”does he really want to go?” ”O,ja” tycker mamman och skuffar ned sonen i vagnen. Tjejen tvekar. Pojken gnäller. ”Then, just tell him to relax” säger tjejen med ett leende som är lika fejkat som mammans hår och gör tummen upp. Vagnen lämnar stationen.
Tjejen vänder sig mot Stina och väser: ”Sadistföräldrar”.
Ja, vi har varit på Gröna Lund. Jetline var bäst tyckte Lillebror, jag gillade Insane, eller slänggungan. Stina tyckte bäst om uppskjutets mest extrema variant; Tilt. Konversation hörd vid toppen:
Stina: Titta! Vad är det där för ö?
Lisa: Nej! Tyst! nu är det inget roligt längre!
Sånna där karuseller borde förbjudas!
Sen såg vi röken också. ”det brinner där borta” var vid en tidpunkt tivolits vanligaste kommentar. Vid sidan om Aaaaah! och wwoooow, förståss.
