Någon annans hem.

Här skulle jag vilja bo idag.

Golven, mina vänner, golven!

Hemma, andra september tjugohundratie på morgonen.

Lite festligt och romantiskt.

-Men jag vill att det ska kännas lite grann som tivoli när man kommer hem, festligt och romantiskt. Det vore väl fint?

- Jag vill att det ska kännas som Batcave. En massa teknik överallt.

- Så du menar att vi borde leta efter fyror?

-LISA HAS ENTERED THE BUILDING. beep. swoosh.

- Femmor?

-MOSES HAS ENTERED THE BUILDIG. beep. swoosh.

-Du retas bara med mig?

-Ja.

Lite så här:

Alla bilderna kommer från desire to inspire.

"Lyckan är en tidning om hur andra människor bor."

Jag har drabbats av någon sorts bostadsångest. Svårartad sådan.

Antagligen är det resultatet av att ha spenderat min barndom med att möbla om i det gula dockskåpet på vintern och den överdimensionerade lekstugan på sommaren, tonåren med att bygga hus i sims och numera oproportionerligt stor del av mitt vuxna liv med att läsa inredningsbloggar. Det är en knäpp. En hang-up. En svår störning som jag har jobbat jäkligt länge för att utveckla. Och det faktum att Moses inte har brutit ihop över mig än är väl ett tecken på att jag faktiskt borde flytta in hos honom redan i eftermiddag innan han kommer från jobbet.

Men vi tar det från början.

Det är ju så att jag kär i min lägenhet. Den är fantastiskt mysig. Det är bara det att man kan inte bo i den på sommaren för så är där alldeles för varmt och man kan inte bo två i den. Speciellt inte om man har så mycket saker som jag och den som jag vill bo med har.

Det är ju så att jag är kär i Moses. Han är också fantastisk mysig. Mycket mysigare än min lägenhet faktiskt. Så jag tänker att jag ska flytta ifrån min lägenhet för att bo med Moses. Och så hoppas jag att jag inte kommer gråta så många tårar när lådorna packas.

So far so good, alltså.

Så vi letar hyresrätter med Moses Uppsalahemsköpoäng. Och dom är rätt många. Vi kan få rätt många lägenheter. Bara inte dom vi helst vill ha. Så frågan är: ska vi flytta till något som inte är helt perfekt - och hamna sist i kön igen? Eller ska vi vänta? (Och det är ju hans ködagar och hans lägenhet. Vilken potentiell kvinnofälla att bli ihop med någon som är äldre)

Eller ska jag flytta in till Moses på riktigt och inte bara bo i en korg på golvet och några krokar i badrummet? Det vore nåt. För vi ryms. Och vi skulle spara pengar. Och jag skulle slippa fara fram och tillbaka och hämta saker. Och jag skulle kunna ha alla mina sockor här och inte använda hans som har hål på tårna. Lägenheten funkar. Egentligen. Det lilla köket är tillochmed gulligt. Och det är ju himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.

Men väggarna i sovrummet är hudfärgade. Min hudfärg. Flammiga. Om jag lägger en solbränd hand mot väggen försvinner den. Jag vet inte om det finns någon forskning på vad som händer med människor som vistas för länge i lokaler där väggarna har samma färg som dom. Det kan aldrig vara hälsosamt.

Och Moses har inga vimplar i taket. Jag behöver vimplar i taket.

Det är drygt att flytta också. Är det värt att flytta en gång för att genast ha som mål att flytta igen?

Men det är himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.

Och att vakna på natten och se en sovande nacke.

Önskas hyra.

Trea i centrala Uppsala. Nära till grönområden. Nära till ån. Nära till centrum. Nära stationen.
Helst på ungefär sjätte våningen. Minst en balkong. Nybyggt men med 50-tals charm. Gärna badkar.
Stort kök.
Bra teleskopmöjligheter.
Marsvinsvänligt.
Gärna en walk-in-closet.

Just det, låg hyra, också.

Det var väl allt.

För att jag tycker att jag har det ganska fint.

På sängbordet.

En grön telefon som mamma och pappa köpte för längesedan när mamma ville ha gröna saker. Deras gamla telefonnummer står fortfarande på en maskinskriven lapp på framsidan. Tyvärr har jag bredbandstelefoni nu och då fungerar inte den gröna telefonen. Förresten är det jättekrångligt med sånna där snurrtelefoner. Det är väldigt svårt att välja olika alternativ när man sitter i telefonkö. Istället för att trycka # måste man lägga på luren och så väldigt fort lyfta den igen, det gäller att ha den rätta knycken.

Ett litet ljus med Maria och Jesusbarnet. Jag är ju svag för sånt - reklam och propaganda - för politiska och religösa system och för tvättmedel. Det är något med ideal, utopier. Se bara på Jesus perfekta guldlockar och Marias milda leende. En helt perfekt bild, och därför helt overklig.

Meet me in the morning, 56th and Wabasha.

Vilken musik spelar din mobil på morgonen?

Vanliga dar har jag Bob Dylan och "Meet me in the Morning", jobbiga mornar, alltså mornar när jag måste stiga upp före sju väcks jag av "Here comes the sun", då blir jag iallafall lite glad mitt i eländet. Och lite grann på gott humör. Idag är det söndag och då sover jag hela förmiddagen. Det blir man också på ganska gott humör av.

Små saker i köket.

Tänk om det gick så här fort i verkligheten.

Februarimusik.

Februarilistan.

Rosor, kyssar och döden.

14.00

Snubblar över saker i trappen.

Ljus.

Kvällarna blev gräsligt långa nu iochmed tidsomställningen. Jag tror värmeljuskontot fördubblades, bokstavligt talat över en natt.

Ur ett småländskt linneskåp.

Fia åkte till Småland och kom tillbaka med en alldeles underbar duk till mig. Ärvd av någons Faster. Den luktar svagt av svensk tant och får mig att ifrågasätta om lila och orange verkligen är de färger jag gillar allra minst.

"Små skatter lär sig läsa" - detalj från en kinesisk propagandaaffisch.

Jag har en svag punkt för propagandabilder. Och för Kina. Jag menar, hur fantastisk är inte den här affischen!? Två feta kinesiska bebisar. Som kan läsa. Och det är inte far som är rar och mor som ror. Det är u-båtar och satelliter, missiler och stridsvagnar.

Stridsvagn som tydligen heter "tan ké" på kinesiska. Det känns märkligt bekant det ordet...

O, mor orm!

Nejlikor.

In i 2000-talet, med tårar.

Mitt vardagsrum tog idag steget in i 2000-talet. Jag åkte till IKEA och köpte en möbel, en schäslong. Ni kan se själva på bilderna. Från charmiga mellankrigstids möbler till grått, vräkigt och opersonligt IKEA.

Men jag måste få berätta. Man tror när man ser det gamla vardagsrummet, att man kan sitta två personer där och se på teve eller prata, dricka te och umgås. Men det kan man inte. Inte utan att få ont i hela kroppen. Den ena fåtöljen är nämligen ingen fåtölj utan ett tortyrredskap med en filt över. Jag kan inte bjuda hem folk med gott samvete.

Soffbordet är en annan historia. Jag hade räknat med att kunna fortsätta använda det men det blev för trångt.

Åh, vad jag har älskat det där soffbordet. Det är så snyggt. Det är så praktiskt. Klassiskt. Jag hade önskat mig ett i evigheter och var så lycklig när jag äntligen köpte det.

Åh, vad jag har hatat det där soffbordet. Det är ett as. Väger ett ton. Tål ingenting. Det är alltid i vägen.

(Nu vet jag inte vad jag ska göra med det. Sälja det på blocket? Men om jag någonsin i framtiden bor i det där perfekta funkishuset?!)

Så det fick bli så här. Nu ska jag bjuda hem folk. Vi ska dricka te och ställa kopparna direkt på bordet. Utan underlägg.

Men det känns så sorgligt. Innan vi vet ordet av har jag väl assietter som matchar varandra också. Och köksstolar. Vita, likadana blomkrukor med likadana blommor i. Sen köper jag dörrar till alla bokhyllor och målar rubbet vitt.

Döda mig nu.

Rönnbär.

Om jag var din hemmafru.