Jag förstår att ni börjar undra vars jag har tagit vägen. Jag är fjällen. Det är kallt och snöigt och ingenting för marsvin. Men jag kommer tillbaka. Var duktiga till dess och snälla med Olle och Fia och varandra.
Puss och kram, Lisa
Diskning är den värsta hushållssysslan tycker jag.
Lite extra jobbigt att diska hos mig är det för att varmvattnet aldrig är nog varmt och jag måste koka ett par liter i vattenkokaren för att få rätt temperatur. Jag vill ha hett diskvatten. Så varmt att man måste vänta en stund innan det är möjligt att stoppa ned händerna. Då hinner matresterna blottna upp lite också.
När jag var au pair i England hade pappan i familjen bestämt att disk inte fick ligga i blöt. Det var äckligt tyckte han. Han hade också bestämt att skålarna inte fick diskas i diskmaskinen. De gick sönder så lätt där, ansåg han. Till saken hörde också att det åts havregrynsgröt till frukost, ur nämnda skålar. Jag var borta de flesta förmiddagar. Frukostdisken diskades alltså inte förrän vid lunchtid. Då hade gröten förvandlats till cement. Först lade jag skålarna i blöt, sen diskade jag dem i diskmaskinen. Det visste inte Simon. Han frågade ibland om jag körde dem i maskinen. No, hardly ever, svarade jag.
I en inredningstidning såg jag en gång en familj som hade två diskmaskiner. På så sätt behövde de aldrig städa ur. De flyttade bara disken från en maskin till en annan. Tallrikarna stod aldrig i skåpen.
Olle och Fia har ingen diskmaskin. De har varsin disk-vecka. Det verkar vara en bra idé tycker jag, jag har bara inte hittat någon som vill dela disk med mig. De har för mycket köksgeråd också. Jag diskar när skålarna tar slut. Eller pannorna. Jag har fyra skålar och två pannor så det blir ungefär varannan dag. Hemma hos Fia och Olle tar sakerna aldrig slut. Bara utrymmet på diskbänken.
Fia tycker matlådor och skärbrädor är värst att diska.
Olle tycker bestick. Jag håller med. Eller möjligtvis te-klämmor. Jag glömmer tömma dem och plötsligt förvandlas diskvattnet till löddrigt, spett te.
Vad säger ni?
Jag drar ut diskproppen. Vattnet sjunker snabbt. På botten i den blanka diskhon ligger en bortglömd tesked. Varje gång.
Det är mycket möjligt att det är detta som kommer att driva mig över gränsen. Till Vansinne. På en tesked.
”Händer allting på bloggen nu?” frågade Fia.
Man var tvungen att fråga. ”Får vi gå på internet” det kostade pengar, man fick vänta till efter sex. Koppla ned ifall någon ville ringa. Allra första gången var hos familjen D. ”Vi kan söka på vad du vill, Lisa. Man kan söka på allt.” Karro hjälpte mig. Vi sökte på ”kanin”. Jag var besviken. Det var som att titta i en bok. Fast fulare. Och bilderna syntes inte förrän efter en lång stund. Vissa syntes inte alls. ”Dom funkar nog inte”, sa Karro. Vi läste lite om kaniner, sen gick vi ner. Vuxningarna räknade hur mycket det hade kostat. Kanske var det före sex. Jag vågade inte säga att det var tråkigt.
Fia fyller år idag. 29. Hoppas jag i alla fall för det var vad jag skrev på kortet. Var bjuden på lunch hos henne och Olle i deras väldigt trevliga och väldigt fulla lägenhet. Det bästa med kalaset (förutom den goda tårtan) var att jag fick träffa Olles föräldrar och Titti. Titti är pappans fru. Jag hade föresten tänkt mig att Titti skulle vara yngre, Titti är ett ungt namn tycker jag. Den här var närmare sextio. Väldigt trevliga var de allihopa. Hela tiden var jag dock tvungen att tänka: Vilken av dem var nu mamman? Och så blev det inte bättre för att hon Titti verkar ha varit med länge och berättade saker om när Olle och hans syster var små. Vänta nu tänkte jag, var det där mamman?
