April månad är slut. Internetdejtingen är inte riktigt slut. Mitt abonnemang på Mötesplatsen räcker några dagar till. Jag är dock inte inne där så ofta nu och jag svarar inte på mera mejl. Det är dags för en utvärdering.
För det första är jag förvånad över hur lätt det var att få kontakt med folk. De allra flesta svarade snabbt på meddelanden och det var inga problem att hitta killar som ville träffas irl.
För det fjärde är det faktiskt lite väl dyrt.
Österrikaren och jag har spenderat eftermiddagen tillsammans. Vi promenerade och kikade på Universitetshuset, Domkyrkan och slottet. Jag körde en komprimerad version av min domkyrkoguidning. Vi fikade på Fågelsången. Han drack kaffe och åt en daim-cookie, jag drack smoothie. Han är väldigt lugn och jordnära och himla lätt att umgås med.
Jorå.
Så att.
Är det nu ni vill ha en beskrivning? Av honom eller kvällen?
Ska vi ses igen? Jag hoppas. Jag tror. Jag tänker fråga.
Då var jag hemma igen. Stockholm var kallt och blåsigt och fullt med folk. Jag promenerade till Medborgarplatsen och ställde mig att vänta vid tunnelbaneuppgången. Han kom inte. Jag stirrade på alla mörkhåriga killar. Så ringde jag och frågade om vi inte skulle ses nu. Det skulle vi, sa han, och han stod minsann där vi bestämt träff. Det var jag som gått till fel uppgång. Slutligen hittade vi varandra och gick till en bar i närheten.
Han hade hatt. Brunt hår, bruna ögon, jeans och skjorta. Glasögon och vinterjacka. Det var som sagt kallt och blåsigt.
Jag tycker inte längre att han är för gammal eller för självsäker. Han var charmig och fantasifull, vi skrattade, skojade och hade trevligt. Det var dock inte så mycket mer än skoj och trevligheter, vi kom aldrig in på något seriöst och aldrig något verkligt personligt. Kanske kan man inte förvänta sig det på en första dejt på en livlig bar.
Det var en bra träff. Så bra att jag hoppas på att träffa honom igen men inte så bra att jag tänker ställa in min dejt med Österrikaren på tisdag.
När jag skrev det här inlägget sa min mamma att jag skulle skärpa mig, hon vill nämligen ha mig bortgift. Karro tyckte inte att det behövdes, ”det finns nog många nördar som är intresserade” gissade hon.
Nu har jag hittat en sån nörd. Eller rättare sagt han har hittat mig, på mötesplatsen. Jag tror förresten inte att han är en nörd, men han beskrev sig själv så. Som en nörd med social kompetens. Det verkar på papperet ganska lovande. Innan jag berättar mer om honom ska jag berätta om ett samtal jag hade i höstas med teologikompisen A.
Vi kom nämligen fram till att det vore bra att gifta sig med en sekulär jude. De verkar nämligen ha så många trevliga högtider, speciellt på hösten. Och om han inte är religiös behöver man inte oroa sig så för religiösa konflikter eller konservativa värderingar. Man kan med andra ord plocka russinen ur kakan, eller som jag brukar göra: ur müslin. Det hela är naturligtvis ett väldigt politiskt inkorrekt resonemang och jag kan säga att samtalet blev allt mer farsartat så det är bäst att jag avslutar min redogörelse här.
Den här killen är en agnostisk judisk nörd med social kompetens, inte helt fel kanske? Vi har pratat lite på msn. Han flörtar mycket, kaxar. Han är för ung och för självsäker för mig, egentligen.
Hatt-killen är för gammal och för självsäker. Men jag ringde. Och jag hade en lista med saker jag kunde fråga, fast det skulle jag aldrig erkänna för dig, Bloggen. Jag behövde inte listan, han var lätt att prata med och faktiskt mycket mera ödmjuk än jag trodde. Fin dialekt hade han också. Det ska bli riktigt kul att träffa honom på lördag, vi ska ses klockan sex på medborgarplatsen. Han säger att han tänker ha en röd ros i knapphålet men det är nog tyvärr bara skoj. Men visst vore det romantiskt?
Nu får jag kaxa upp mig snabbt. Hattkillen är nämligen trött på tangentbordskommunikation och vill att jag ska ringa. Ger jag honom mitt nummer kan han ringa med, modig som han är. Det kan jag ju naturligtvis inte göra, då har han ju övertaget direkt! Jag har väl inte sett Sex and the City helt i onödan heller!
Österrikaren och jag ska ut och äta på tisdag. Det blir tapas. I Stockholm det med. Han skriver faktiskt inte på lika bra svenska nu som han gjorde i början. Antar att han körde noggrann grammatikkoll på de första mejlen.
Jag har ju den där dejten på lördag. Och en annan på tisdag. Den på tisdag, med österrikaren känns helt ok, det ska bli kul, men den andra med Hatt-killen håller jag på och nojar ihjäl mig över. Han verkar så himla självsäker. Och det är väl iochförsig bra, han lär ju inte tro att jag tänker äta upp honom som den här H verkade oroa sig över. Men det känns som om jag behöver fixa lite självsäkerhet, lite kaxighet. Och hur gör man det på fyra dagar? Någon som har något tips?
Inte för att jag har dåligt självförtroende, det har jag inte, inte har jag dålig självkänsla heller. Men om man jämför med den här typen…
Hur ska detta gå?
Hjälpas…
Detta har hänt sen igår:
1. Jag har svarat på mejlet till matchade killen, och sagt att jag gärna träffar honom. Han kommer från Österrike, bor i Stockholm och forskar om mediekommunikation eller något sådant. Verkar vara en riktig frilufsmänniska och det är väl bra, eller?
2. Jag har också mejlat lite mer med Hatt-killen. Han är verkligen rolig och vi har bestämt att vi ska ses på lördag. Han bor också i Stockholm. Det finns dock, på papperet, en negativ sak med honom. Jag ska avslöja det senare.
3. Jag har provat chatten på motesplatsen.se. Den var verkligen dålig och jag blev utkastad hela tiden. Jag har bland annat chattat med en kille som bor här i Uppsala. Han pluggar ekonomi. Känner ni någon rolig ekonom? Nää, jag var rädd för det. En aning färglös känns den här också.
Jag har samlat mig lite nu. Ni ska naturligtvis få en redogörelse av dejten.
