Ett nytt försök.

Hej.

Nu flyttar jag. Hit. Och bloggen blir lite annorlunda. Men snälla, följ med ändå. Det blir bra, jag lovar.

Saker jag ska tänka på idag.

Onekligen Lisa bloggar om genus och föräldraskap och reklam. Eller möjligtvis om barnsånger. Kika in och kolla på SAS reklamen som hon funderar över. Uppenbarligen vill reklamen visa på en bra pappa men jag anar att om en kvinna hade betett sig på samma tafatta vis hade hon varit en dålig mamma. Orättvisan.

På ett litet annat tema hittade jag den här bilden hos Niotillfem.

Den som väntar på nått gott.

psst. Håller på med en "dagen i bilder". Kika in sent ikväll eller möjligtvis tidigt imorgon för att ta del av resultatet. På återseende.

Om tjockhet och smalhet (aka världens längsta och mest länkfyllda inlägg).

Det pågår en tjockisdebatt runt omkring mig. Folk blir som galna. De blandar ihop saker och överdriver och är elaka. Det är tokigt och ogenomtänkt. Jag råkar dock tycka att det här är en intressant debatt och vill därför utvidga den och hoppas att någon kan komma med något klokt.

Från min synvinkel finns det två startpunkter för den här diskussionen.

Det är dels Julia Skott som bloggar om att vara tjock, jag gillar Julia Skott och som jag förstår henne vill hon frikoppla adjektivet "tjock" från andra, värdeladdade adjektiv så som "ful" och "ohälsosam". Läs speciellt om det här. Julia har också startat bloggen "kroppsbilder" där hon visar just bilder på olika kroppar. Så som jag förstår Julia Skott vill hon med projektet visa på mångfalden av kroppar som finns i världen (dock är där mest unga, vita kvinnor). Julia vill avdramatisera kroppar och siffror och vara en motvikt mot de väldigt likriktade kroppsbilderna som syns i media. Jag tycker det är ett fint initiativ. Ett liknande projekt finns på flickr. Jag kan också nämna att de finns en hel del rena "tjockis-bloggar" också. Tjockisbloggen, Hälsa är mer än en siffra, the nostalchic och säkert många fler. Jag kan inte säga att jag har läst mycket på de här bloggarna och jag är inte heller särskilt förtjust i dem. Däremot gillar jag bilderna på "the manfattanprojekt" .

Vidare har det också en längre period pågått en debatt om allt för smala och retuscherade modeller. Vi minns alla tjejen i Ralph Lauren reklamen som hade bredare kindben än midja. Nyligen har HM fällts av reklamombudsmannen för att en av deras modeller var för smal och ung. Som jag förstår det var det avgörande för dommen att modellen ser så ung ut. Reklamombudsmannen är strängare mot reklam som riktar sig mot ungdomar än den som riktar sig mot vuxna. Här kan ni se bilderna på modellen. Som en följd av detta har nu en person anmält ett företag som saluför stora storlekar för att sprida ett osunt ideal. De bilderna kan ni se här.

Efter detta har Malin Wollin skrivit om det här. Hon hävdar att samhället tassar runt övervikt idag och att det i alla överviktiga kvinnor finns en normalviktig kvinna som vill komma ut. Det här har andra bloggare, bland annat Julia Skott reagerat på. Eller rättare sagt, Julia har blivit förbannad och vill fisa Malin i ansiktet. Jag blir ofta fruktansvärt irriterad på Malin Wollin. Hon utgår alltid från att alla andra innerst inne är precis som hon och det är helt enkelt inte sant. Subjektivitet kallas det, Malin. Bland annat så tror Malin att ingen påverkas av supersmala modeller bara för att hon inte gör det. Malin tycker också att människor som är manodepressiva (förlåt det heter inte så längre) bara ska skärpa sig - för det skulle hon göra. Dock känner jag inget behov av att fisa Malin i ansiktet och tycker kanske inte att det är nödvändigt att Julia gör det heller. Men nog om Malin Wollin. Förresten, Pezster har också skrivit om smala vs mulliga modeller, läs här.

Det finns alltså en hel massa trådar i den här debatten. Det här vara bara några och jag ska nu försöka säga min mening och skapa lite reda.

För det första. Den ena sidan överdriver ständigt den andra sidans argument. Här tycks det faktiskt främst vara "tjockis-sidan" som överdriver "mager-sidans" argument. Tyvärr. Alltså, ingen av de artiklar eller bloggar som jag hänvisar till hävdar att size-zero idealet är bra. Så när Julia Skott säger att det är farligare att vara underviktig än överviktig vill jag påpeka att ingen har rekommenderat att någon ska vara underviktig.Tillochmed Malin Wollin håller med om att tjejen i HM-reklamen var "för" smal. På samma sätt är det ju ingen på tjockis-sidan som vill få andra att bli tjocka. De vill bara att människor som redan är tjocka ska kunna köpa kläder/få bättre självförtroende/bli allmänt accepterade. Alla verkar skrika åt varandra över argument som ingen har. Vidare verkar ingen längre veta att det finns mellanting. Typ dom allra flesta människorna i ditt och mitt kvarter. Det finns en hel massa storlekar mellan 0 (-1?) och XXXL. Peztser skriver bland annat "XXL/mulliga modeller" som om det vore samma sak. Så kallade mulliga modeller drar storlek 42 vilket motsvarar stl L eller M beroende på vilken klädkedja du besöker. Enligt HM är stl 42 = M och XXL(2XL) = 52/54.

För det andra, reklamen och granskningsnämnden. Jag undrar om reklam verkligen kan förväntas vara moralisk. Är inte reklamens främsta syfte att få folk att köpa saker de inte behöver? Och kan inte det, i sig, anses omoraliskt? Med det sagt menar jag inte att jag gillar HM:s modell. Jag hade tyckt att hon var helt okej om HM var en kedja som inriktade sig på att sälja kläder till extremt smala människor (Herregud de måste ju också få känna sig vackra!). Men nu verkar de flesta av HM:s kläder säljas i stl 34-46 (med vissa undantag) och då vore det ju bra om modellerna har någon av de storlekarna. Det tror jag inte att den här tjejen har. På samma sätt måste förstås kedjor som säljer kläder till "stora" kvinnor ha modeller som passar i kläderna. Slutligen ser ingen anledning att tro att sk "mulliga modeller" alltså de i storlek 42 skulle ha sämre hälsa än de "vanliga" modellerna som (såvitt jag kan förstå) har storlek 30-32.

För det tredje. Malin Wollin hävdar att vi tassar kring överviktiga. Jag tror inte att Malin Wollin har sett på teve eller läst en tidning på de senaste tio åren någonsin. Det finns hela teveprogram som går ut på att göra överviktiga medvetna om sin vikt och sedan få dem att bli smala. Det finns miljoner bantningsbilder och bantningsreklamer i alla medier. Det finns böcker, tidningar, bloggar, forsknings projekt och mycket mycket annat vars enda syfte är att få överviktiga att gå ned i vikt (och tjäna pengar på det). Samhället tassar inte kring överviktiga.

För det fjärde. Having said all this så är jag inte en av dem som hävdar att fetma är ofarligt. Uppenbarligen dör folk av både över- och undervikt varje dag. Utan att ha någon sorts medicinsk kunskap tror jag dock att det största problemet inte sitter i vikten utan i bristen på fysisk aktivitet. Säkert är övervikten ett symptom på en massa saker, men jag tror sällan att det är grundproblemet. Men det är en helt annan debatt. Tyvärr blir allt ihopblandat hela tiden. Jag tycker att välbefinnande bör vara beviset på god hälsa, inte vikt. Naturligtvis är det dåligt att vara så tjock att man har svårt att röra sig. Det är ju himla opraktiskt om inte annat. Men varken Julia Skott eller de "mulliga modellerna" har några mobilitetsproblem. Min poäng är alltså samma som Julia Skotts, övervikt betyder inte automatiskt dålig hälsa på samma sätt som "normal"vikt inte automatiskt betyder god hälsa.

För det femte, även om övervikt skulle vara just jättefarligt och enormt ohälsosamt så avhjälps ju inte problemet genom att de som är överviktiga mår dåligt och skäms över sig själva. De som är tjocka blir inte smalare för att de inte får synas i media eller för att de inte finns kläder som passar. Tjockisar blir inte smalisar för att man mobbar dem. Och även om de blev det så betyder inte de att de automatiskt blir välmående smalisar.

För det sjätte, jag ser ingen alls anledning till att tjocka människor inte får betraktas som snygga. Observera att jag inte menar att "tjockhet" i sig ska betyda snygghet. Jag menar bara att tjockhet kan vara irrelevant för själva skönhetsbedömningen. Bara för att någon som är tjock bedöms som snygg betyder inte det automatiskt att alla som är smala plötsligt blir fula. Det verkar dock bla Karim Jebari verkar tro. Alltså, allt det här med "Big is beautiful" och hela karusellen, det går inte ut på att smala människor ska känna sig fula. Faktiskt inte. Det går ut på att bredda normen. Och jag är för allt det. Jag tycker att det finns tjocka snyggisar. Och smala. Och mörka och ljusa och korta och långa. Och att det är precis så det borde vara.

Avslutningsvis har jag funderat en del över vad det innebär när folk säger sig vara "naturligt smala". Vad betyder det egentligen? requiempuoruncon skriver här om det som hon kallar "det förbjudna idealet". Vad innebär det att vara naturlig smal? Är saker automatiskt hälsosamma för att de är naturliga? Är det som är naturligt automatiskt bra? Är det bättre att vara smal och äta vad som helst än att vara smal och tänka på vad man stoppar i sig? Varför? Finns det människor som är onaturligt smala? Finns det naturligt smala människor som blir ontaurligt tjocka? Om ni har orkat läsa så här långt och har något att säga om "naturligt smal", snälla gör det. Jag förstår inte konceptet.

Och naturligtvis jag tycker absolut att det är lika taskigt att peta på smala människors smalhet som på tjocka människors tjockhet. Men det säger väl sig självt?

Over and out.

Bloggen.

Nu har jag haft den här bloggen i över ett år och skäms ibland för alla poänglösa inlägg. Jag funderar ofta över hur jag skulle göra om jag skulle starta en ny blogg. Vad den skulle handla om. Vad den skulle heta. "Denna dagen, ett liv" känns lite pretentiöst. Just nu är jag inne på "Bloggen" för det är ändå det dennadagen-lisa.blogspot.com heter för det mesta. Å andra sidan är det rätt mycket med bloggen som är just pretentiöst och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ifrån det. Så det kanske är allra bäst att vara ärlig från början.

Och nu när jag har använt ordet pretentiös tre gånger i det här inlägget antar jag att min besöksstatisk kommer att visa att människor hamnar här när de googlar på "vad betyder pretentiös?" Jag ska hjälpa alla er vilsna själar. Pretentiös betyder ungefär "överdrivet anspråksfull". En person som är pretentiös ger sken av eller försöker ge sken av att den är mer intellektuell än det finns täckning för. Man låtsas vara lite mer än man egentligen är. Att vara pretentiös går hand i hand med att "ta sig själv på för stort allvar".

Jag vill dock rädda min heder här och hävda att jag inte tar mig själv på för stort allvar, dock gör andra det ibland. Men mer om det en annan gång. Jag undrar förresten om inte det här var ett ganska pretentiöst inlägg.

Här hade jag hellre velat vara idag.

Uppsala har förvandlats till en enda grå vattenpöl. Höljt i en grå dimma och nu i ett grått mörker. Träden är grå och himlen är grå och fåglarna sjunger grått. Alla människor som en gång var i färg är nu grå.

På bloggen sfgirlbybay är allt mycket finare. Idag visas där bilder från en argentinsk loppmarknad. Där vill jag också vara. Klicka in och kolla på fler bilder.

Besöksstatistik: Se mig!

Bloggen hade typ besöksrekord igår. Nästan. Och det var ju fint. Ni är så välkomna allihopa. Men jag fick lite lätt ångest, varför kom ni just igår? Jag har ju inte skrivit något vettigt på flera dagar.

Det är som när man struntar i att tvätta håret för att man ju ändå inte ska träffa någon och så hamnar man på stan och möter man en massa folk, halvbekanta som man beundrar lite och som alltid verkar ha nytvättat hår och mjuka läppar.

Eller som när man räckte upp handen i klassrummet fast man egentligen inte kunde. Och fick frågan.

Så kändes det igår.

Jag tvivlar på att det blir bättre idag.

Men jag viftar ändå. Hallå! Hallå! Kom hit! Lyssna lite på mig.

Fast jag inget har att säga.

Om bloggar.

Jag har ett blogginlägg liggande i mitt arkiv. Det handlar om bloggar jag avskyr. Det är en lista med bloggare som horar runt på andra bloggar och försöker få läsare. Det är personer som skriver hurtigt och sockergulligt om sina underbara liv. Det är magra tjejer som delar med sig av idiotiska bantningstips och får andra lika magra och inte fullt så magra tjejer att tänka ännu mer på hur de ser ut. Det är människor med låtsat självförtroende och ingen självkänsla. Och ingen skam i kroppen.

Jag kommer aldrig att publicera det inlägget. För att det inte vore snällt. Jag är snäll. Jag säger inget. WWBD, liksom? Inte näthata iallafall.

Jag nätälskar istället. Som ni kan se har jag gjort om mina blogglistor här till höger. Den ena listan innehåller bloggar som jag läser varje dag. För att jag inte kan låta bli. Gillar ni mig borde ni gilla dem. Den andra listan är en förteckning över riktiga guldklimpar. Har ni ett hjärta i kroppen och tankar i huvudet borde ni gilla dem. Den sista listan är en radda inspirationsbloggar. Finbloggarna. Vill ni ha fler bloggtips så klicka in på min profil, där kan ni se alla bloggar jag följer. Enjoy.

Och så var det bara att gråta en liten skvätt då.

Alltså den här Linus. Han kan han.

Husesyn.

Bloggen Dos Family visar alltid otroligt vackra bilder av riktiga människors hem men den här gången är det något alldeles extra. Det besökta huset har de hittat via en fastighetsbyrå. Huset ska säljas och är som det står i annonsen: i stort sett i originalskick. Från 1970. Ni måste klicka dit och kolla in tapeterna!

Besöksstatistik: ett folkbildningsarbete.

Det är alltid lika roligt att studera besöksstatistiken och se vilka briljanta sökord som har fått er, dyrbara läsare, att snubbla in på den här ytterst blygsamma bloggen. Den vanligaste sökfrasen är fortfarande vad betyder cynisk eller cynisk+betydelse. Jag är glad att jag kan hjälpa till och utbilda massorna. Cynisk betyder fortfarande ungefär illusionslös.

Ytterligare ett vanligt sökord är Burvik, idag har det dykt upp tillsammans med kött. Burvik+kött.

Jag ska försöka vara till hjälp.

Vad jag kan förstå så finns det minst två orter som heter just Burvik. Den ena, som jag har skrivit om här, ligger utanför Bureå i Skellefteå kommun. Det är en liten by med drygt 100 innevånare som ligger vid havet. I Burvik finns många sommarstugor samt en barnkoloni; Burviks sommargård.

Ett annat Burvik finns nära Knutby mellan Uppsala och Norrtälje. Här spelas det mest golf.

Kött är ett annat ord för muskel och fettvävnad hos djur. När man talar om kött menar man ofta döda djur och tänker då på köttet som ett födoämne. Både människor och djur äter kött. När människor äter kött tillagar de det oftast på något sätt först. På sommaren är det populärt att grilla.

I Burvik kan man grilla kött på sommaren. Många gör det. Många äter också kött innan eller efter de har spelat golf.

Driftsinformation.

Hej Bloggläsarna!

Jag har från olika håll fått höra att flera av er har problem med att komma in på bloggen. När sidan laddar kommer det upp en ruta och när ni klickar "OK" i den rutan stängs bloggen ned. Jag vet inte vad det här beror på. Det verkar som om det här endast händer för dem av er som använder webbläsaren Internet Explorer.

På prov har jag nu bestämt mig för att sluta använda lightbox-funktionen, den mojängen som gör att bilderna visas i en vit ruta när man klickar på dem. Meddela mig gärna om det här hjälper, eller inte hjälper. Lämna en kommentar och berätta!

Slutligen vill jag tipsa om att när det krånglar, prova att trycka på "uppdatera" några gånger - då brukar det fungera för mig!

Tack för att ni läser!

/Lisa

Prestationsångest.

Jag har varit en dålig bloggare på sista tiden. Inte för att jag inte har något att säga utan för att jag läser andra bloggar som skriver så himla bra så himla hela tiden. Som tycker så himla smarta saker jämt. Och jag bara tänker att så där mycket klokt kommer jag ju ändå aldrig att kunna tycka så då är det lika bra att lägga ned.

Jag skulle vilja tycka mer saker på bloggen. Fast jag skulle förlora läsare då. Jag skulle vilja debattera om saker så folk klickade på bloggen och bara "Åhh! Ni måste komma och se vad Lisa har tyckt" "Skitsmart". Så som jag gör med Linus Fermins blogg.

Men det verkar ju inte hända.

En anledning är att jag har lite C-uppsats inställning till alla mina lite mer politiska inlägg. Jag vill liksom börja med att berätta vad jag inte ska göra, för att min opponent inte ska kunna kritisera mig. Sen begränsar jag mitt ämne lite till för att slippa jobba ihjäl mig. Sen lägger jag fram noggrant researchat fakta som jag måste tvinga mig själv att inte fotnota allt för noga. Så kritiserar jag mig själv för att ta orden ur munnen på opponenten. Och redan nu är inlägget för långt.

Nu är det ännu längre.

Sen tycker jag lite. Men bara lite. För jag vill slippa galningar som kommenterar i kommentarsfältet om kommunister och islamister som kommer att ta livet av alla fina svenskar. Och hota allt som de håller kärt.

Sen är det naturligtvis så att jag faktiskt tänker många tankar som inte är så himla briljanta också.

Men. Kära läsare. Jag jobbar på förbättring.

Till alla er som frågat vad "cynisk" betyder (och alla andra med):

Nä, nu måste ni bara pallra er i väg och läsa kaffekoppsbloggen. Se så!

Här är ett klockrent inlägg.

Förresten tror jag att den korrekta betydelsen av "cynisk" blir ungefär "illusionslös".

"Life is what happens to you while you're busy making other plans."

Igår fick jag frågan "men vad handlar din blogg om då?" Jag blev lite generad och mumlade något osammanhängande och oklart. Lite allt möjligt. Lite av varje. Det är inga "dagens outfit".

Efterhand känns det där väldigt korkat. Jag har nämligen en ganska klar bild av vad jag vill att bloggen ska handla om. Jag har tänkt igenom det väldigt noga. Må så vara att vissa inlägg ibland hamnar utanför den där ramen jag lagt upp.

Bloggen handlar om allt som händer under tiden. Medan jag gör allt det där som jag tycker viktigast. Medan jag jobbar på de stora projekten.

Jag skulle kunna fylla flera sidor med inlägg om min utbildning, med funderingar om böcker jag läser och ämnen jag diskuterar. Om kursare jag beundrar och avskyr. Jag skulle kunna beskriva sociala relationer och konflikter. Jag skulle i detalj kunna redogöra för mina dagar och inköp, fikastunder och fester. Jag skulle kunna skriva om alla innersta konflikter och känslor, om oro och lycka. Jag skulle kunna bli väldigt politisk. Provocerande. Det skulle jag gilla.

Men när jag startade "denna dagen" i februari var det inte det jag ville skriva om. Jag ville fokusera på de små vardagliga detaljerna. Allt det där som bara kommer och går och fyller veckor och år. Under tiden som man lever.

Ni har säkert hört det där som brukar sägas om Carl och Karin Larsson. Att hon skapade hela hemmet och han bara målade av det. Och fick allt beröm. Jag vet inte alls om det var så. Men jag tänker på det ibland. Hur sammanfattningen av ett liv, de välplanerade släktfotona och noggrant redigerade historierna som passats in i efterhand, framställs som hela livet. Hur många bara går igenom allt det där för att någon gång i framtiden kunna visa upp de fina bilderna och de bearbetade historierna om det som anses viktigt. Och så säger man; "se, det här var mitt liv". Eller det här kommer att vara mitt liv. "Se så glada vi är". "Se så vacker jag är". "Se så smal och välutbildad och omtyckt och lycklig och fullkomlig och berest och älskad och perfekt jag var/kommer att bli". "Se på bilden när jag stirrar in i kameran och ler mitt inövade leende. Så såg jag ut". "Se när vi sitter uppradade framför julgranen med alla klapparna."

Så kommer jag ju att presentera mitt liv också. "Här är kusinerna och jag på glasverandan med en stor fisk". "Se, här är mitt examensbevis". "Titta så många blommor jag fick när jag fyllde femti". Därför vill jag att bloggen ska handla om de andra sakerna. Det som man inte radar upp och tar kort på. Inte gigantiska laxar utan skjortor på tork.

Paus.

Så. Jag tog en liten bloggpaus. Mamma och pappa var på besök. Men, nu är jag tillbaka. Hej på er!

Inte så sockersött.

Tidigare tipsade jag om bloggar som är fina att titta på. Av och med människor som man måste aktivt påminna sig om att de nog inte alltid är så där snygga och glada. Att det nog ligger äcklig disk i deras diskhoar ibland och att de nog tillochmed någon gång får så torra läppar att det rinner lite blod ur mungiporna. Att de kanske också har varit snoriga och olyckliga och fula. Åtminstone en gång.

Det finns alldeles för många sådana bloggar. Om hur perfekt allting är. Men vem vill blogga om smutstvätt och snor? Vem vill läsa om fula människor med blod i mungiporna?

Inte vet jag. Men jag konstaterar med glädje att de finns de som också vågar skriva om obekväma saker, som den här bloggaren tillexempel.

En annan inte helt sockersöt blogg är den som kråkan skriver. Heja kråkan! Här är mitt favoritinlägg.

Från bloggerskan.

Ja, jag har fixat och trixat lite. På det här sättet hoppas jag kunna utnyttja utrymmet på bloggen bättre och visa mina bilder på fler sätt. Tyvärr ser nu de gamla inläggen ganska märkliga ut, då de är designade för det gamla formatet.

Men, det funkar.

I väntan på bättre tider.

Och möjligtvis lite äkta inspiration. Hänger den här bloggerskan sig nu åt det som kallas "en bild i timmen" och är precis vad det låter. Varsågoda.

Gammalt kort, ny fiffighet.

Testa klicka på den här bilden, så får ni se vad lillebror har hjälpt mig med ikväll!