Hej, hej mamma, jag älskar dig fast jag inte skriver det på Facebook.

Det springer omkring larviga kedjestatusar på Facebook. Ni som hänger där har sett dom. Ungefär:

"Det är synd om Barnen i Afrika. Om du tänker på Barnen i Afrika posta det här på din statusrad. De flesta kommer att skita i att posta detta på sin statusrad. Det är för att dom är hatar Barnen i Afrika."

(okej lite överdrivet.)

Att posta dom här statusarna blir som ett performativt yttrande, fast i skriftform. Alltså genom att posta att "Jag bryr mig om Barnen i Afrika" så bryr man sig om barnen i Afrika. Ungefär som en misstänkt blir skyldig först när dommaren har avkunnat domen. Eller att ett par blir gifta när prästen säger "Härmed förklarar jag er...".

Jag tycker det här är skitsnack. Ett sätt att stilla samvetet. "Jag postatde ju illafall på Facebook att jag bryr mig om hundar med damp." Men det var inte det jag tänkte skriva om nu. Faktiskt. Det var en annan sorts kedjestatus, den som går ut på att hylla en närstående.

"Om du har en man som gör allt för dig, och aldrig är dum, skriv det på din statusrad. JAG har en av dom männen."

"Alla ni som har världens bästa mamma, som alltid har gjort allt för er, skriv det på er statusrad!"

Vad ska det här vara bra för? Vilket är syftet? Så vitt jag kan se bidrar det bara till få dem som inte har den perfekta mamman eller pappan eller pojkvännen eller systern (fast kanske älskar dem ändå, eller hatar dom) att känna sig lite mer annorlunda och utanför. Rub it in, liksom. Som om dom inte redan visste att alla andra var lite mer lyckade.

Det är aldrig någon som skriver

"Min pappa är alkoholist och jag har inte träffat honom på fem år, om du också har en pappa med alkoholproblem, skriv det i din statusrad."

Nä för Gud i himlen vilken katastrof om man inte var lyckad på fejjan.