Denna dagen-Lisa gillar...

...facebook-gruppen: Alla vi som tycker att Daniels mamma ska lämna över Daniel på bröllopet.

Genus- analys 1.1: om man byter kön på de inblandade och det blir absurt, då är det nåt som inte stämmer.

I övrigt kan jag ju meddela att jag, som gärna skulle avskaffa både kungahuset och bröllopsindustrin, snart kräks på alla Daniel&Victoria souvenirer. Alternativt äter frukost på en VictoriahjärtaDanieltallrik. Det är så smaklöst att jag nästan inte kan låta bli.

Ber att få återkomma.

...never ending sto-o-ory...

Aldrig har man väl längtat så mycket efter en europeisk superstat som under omröstningen i Eurovisonsschlagerfestivalen (namnet skvallrar om hur långt programmet är).

Det där med nationalstaten känns ju så 1900-tal. Och så måste-äta-jordnötter-för-att-inte-somna - evighetslångt.

Sparris.

Eller sparka dem på smalbenen. Det skulle också funka.

Både Gabbis och jag har problem med just sådana människor som vi är väldigt beroende av. Så som chefer och handledare och lärare och sånna som bestämmer över oss vare sig vi vill eller inte. Just våra sånna människor råkar för närvarnade vara elaka och respektlösa mot oss.

Det är himla jobbigt.

Man vill bara krama och pussa på dem så att de får känna sig så där mjuka och luddiga inuti. Lite varma och glada.

Man ska älska ihjäl folk. Det ska man. Jojomännsan.

Man ska man ska man ska.

Det är jäkligt svårt ibland bara.

Efterkonstruktion.

Moses har en dagbok som han skriver i varje dag. Han för anteckningar över var han har varit, vem han har träffat, vad de har pratat om och vad han har ätit.

Den elfte maj träffades vi för första gången. 2004. "Ida och två kompisar" står det i dagboken. Ingen av oss minns riktigt hur det var den gången, men efterkonstruktionens magiska krafter bör inte underskattas.

Iallafall så var det grillfest på Kantorn. Moses påstår att jag hade något rött på mig. Jag är rätt säker på att jag hade en blå fjällrävenjacka.

Vi blev kompisar. I nästan sex år. Det hände verkligen ingenting. Biopubliken hade kastat popcorn på oss för längesedan. De hade nog förresten gått ut ur salongen och begärt pengarna tillbaka.

Men då hade de missat det bästa.

"Och vi pratar om vart vi ska just i natt men jag antar att vi menar hela livet."

Jo, det är så att jag har träffat någon och det är Moses.

xoxoxoxo ♥

fast det hade ni kanske redan räknat ut?

Under tiden på kontoret.

Förvånansvärt många minuter av mitt jobb går åt till att googla obegripliga förkortningar och skriva sammanfattningar om avtalen/myndigheterna/företagen/institutionerna/företeelserna bakom bokstavskombinationerna.
Ofta är förkortningarna nedklottrade av någon på en lite skrynklig gul post-it. Ibland är det fel bokstäver. Ibland är det fel ordning.

Visste ni tillexempel att "CEM" är en livmoderinflammation hos ston, flera turkar - en prins (1459-1495), ett företag som gör mikrovågsugnar och discovrar the future och någon sorts europeisk utbildningsnämnd. CEMR å andra sidan är "Council of European Municipalities and Regions" och dom har tagit fram en jämställdhetsdeklaration som passande nog heter CEMR-deklarationen.

KRUS är någonting statligt i Polen som sysslar med jordbruk. I Sverige är det en stabsmyndighet som bistår regeringen i frågor som rör strategisk kompetensförsörjning (jag citerade).

SIS står efter en del krumbukter för Swedish Standards Institute men det är också den hemliga brittiska underrättelsetjänsten, mer känd som MI6.

Bitar av en lördag.

Sånt som händer under tiden.

Killen mittemot mig på tunnelbanan tränar magrullningar. Ni vet, han låter magen gå i vågor på ett sånt där mystiskt sätt som vissa människor kan och gärna visar upp på fester. Han sitter och låtsas läsa metro men jag ser hur det rullar under hans päronglass-grön T-shirt. Papegojan på hans bröst dansar till.

Det är sommar här nu och jag sitter i solen på kontoret och skriver.

Om hur det var när vi for till Sundsvall - sista delen.

Sista dagen i Sundsvall strålade solen. Vi gick upp på ett berg och drack kaffe på en sten.

Choklad hade vi också med oss...

...och på marken växte tussilago.

Om hur det var när vi for till Sundsvall - del 4.

På Fredagen gick vi lite på stan. Åt lunch på ett café.



Drack kaffe ur blommiga koppar.

Säkert. (Sundsvall - del 3)

Om hur det var när vi for till Sundsvall - del 2.

Om hur det var när vi for till Sundsvall - del 1.

Bloggen har blivit lite försummad på sista tiden. Jag vet. En annan gång ska jag berätta om det. Nu ska det handla om att vi åkte till Sundsvall, Moses och jag. Så här var det:

Vi åkte tåg och fikade på tåget. Moses hade gjort äggmackor. Min var utan smör och utan gula. PERFEKT. Vi drack kaffe och åt frukt och Ballerinakex. Vi spelade spel och såg en älg i en sjö. Vi såg också hur löven blev mindre och mindre och gräset allt brunare. I Sundsvall fanns det snö i skogen.

I Sundsvall hälsade vi på Björn som bodde i Uppsala förut och Yuki som kommer från Japan och odlar på balkongen. Yuki lärde oss japanska ord och berättade om Tokyo. Vi sjöng studentsånger och försökte få dem att flytta till Uppsala. Gaudeamus igitur. Arigato.

En dag efter jobbet.

Moses och jag gick till Kungsträdgården för att titta på körsbärsträden som blommar. Vi var inte helt ensamma.

Gabbis.

Min fina vän Gabbis säger aldrig värdelösa saker som "Åh, du skriver så snyggt". Istället säger hon "Är det en märklig norm? Ska vi prata lite om det?" Men bäst är det när hon säger: "Ska vi ses om en halvtimme?" För då gör vi det.

Varför jag aldrig ska flytta till Västerbotten igen.

Jag fattar, det är fint i Norrland. Men där jag växte upp kunde man aldrig snubbla över blåsippor om våren.